Ett döende kulturarv

Kategori: Arkitekturhistoria

I Transsylvanien finns en stor rikedom av värdefulla kulturmiljöer där de sachsiska kyrkborgarna intar en särställning. Kommunism och nationalism har satt sina spår och kyrkborgarnas framtid är osäker. Antikvarien Robin Gullbrandsson har under några resor satt sig in i situationen och ger här en bild av läget.

I en utkant av Centraleuropa finns ett stort och komplext kulturarv som sedan ett par decennier befinner sig i ett tillstånd av förfall. Det rör sig om de byar och kyrkborgar som tillhör den snabbt minskande tyska minoriteten i Transsylvanien i dagens Rumänien. Borde inte bevarandet av detta unika kulturlandskap ligga i hela Europas intresse? Frågan kommer i ett nytt ljus genom Rumäniens inträde i Europeiska unionen.

Siebenbürgen-sachsarna

Det vänligt böljande höglandet inom Karpater-nas hästsko har sedan ett millennium varit tummelplats för olika folkslag. Transsylvanien har ock-så många namn: Érdely på ungerska, Ardeal på rumänska och Siebenbürgen på tyska. Under tidig medeltid blev landskapet ett av kärnområdena i den ungerska monarkin. Samtidigt utgjorde Transsylvanien Europas utpost mot öst. Redan under 1100-talet bjöd ungerske kungen in tyskar för att kolonisera området "zum Schutz der Krone". Flertalet kolonisatörer kom från Rhen- och Moseldalen och bildade sedan en egen grupp, "sachsare".

Nya tyskar tillkom ända in på 1800-talet. Det växte fram en egen kultur och en egen tyska som ännu talas till viss del och ger ett starkt arkaiskt intryck. Sachsarna gavs omfattande rättigheter med vittgående autonomi och självförvaltning på de marker de anvisades. De sachsiska områdena blev enklaver enbart underställda kungen. Över 250 byar uppstod liksom de sju borgar eller städer som gett upphov till namnet Siebenbürgen. Städerna blev viktiga handelscentra mellan Västeuropa och Främre Orienten, dominerade av sachsare in i efterkrigstiden.

"Bålverk" mot islam

Under 1400-talet ökade hotet från det osmanska riket och påven utsåg Transsylvanien till "kristenhetens bålverk" mot islam. De ungerska szeklerna och adelsmännen bildade med sachsarna en union för att stå emot turkarna. På 1500-talet föll likväl en stor del av Ungern under turkiskt välde, men Transsylvanien hävdade sin självständighet som eget furstendöme med religionsfrihet. Under samma period övergick sachsarna till Luthers evangeliska lära. Ekonomi och kultur blomstrade.

Med habsburgarnas fördrivande av turkarna under slutet av 1600-talet kom Transsylvanien att mista sin autonomi och inordnades i det hegemoniska systemet. Med 1867 års "Ausgleich" uppstod dubbelmonarkin Österrike-Ungern och sachsarna förvandlades under ungrarnas magyariseringspolitik till en minoritet. Deras självbestämmande och egna universitet försvann. Den evangeliska kyrkan bestod dock och tog över kulturinrättningar och skolor.

1900-talet blev sachsarnas mörkaste århundrade. Med Trianonfreden 1920 förlorade Ungern mer än halva sin landyta. Det gamla kärnområdet Transsylvanien gick till Rumänien, vilket ännu är ett nationellt trauma. Ungrarna är idag Rumäniens största minoritet.

Sachsarna särskilt utsatta

Som ett led i den storrumänska politiken startade en lång historia av diskriminering, centralisering och rumänisering som inte bara drabbade sachsarna. De kom dock att bli särskilt utsatta efter krigsslutet 1945. Rumänien hade lägligt bytt sida i elfte timmen och sachsarna betraktades i egenskap av tyskar som syndabockar för kriget. Många drabbades under den följande kommunisteran av deportation till Sibirien, indragning av medborgerliga rättigheter, fängelse och skådeprocesser. I mycket rörde det sig om rumänska eftergifter för Sovjetunionen, de rumänska protester som tillställdes de västallierade hade ingen verkan.

Den evangeliska kyrkan överlevde, men hade inte längre någon kontroll över skolorna. Efter Stalins död blev situationen något bättre, men ett hårt slag hade utdelats mot den sachsiska identiteten, de var "fördrivna, men inlåsta i landet de fördrivits från". Sachsarna blev alltmer isolerade från omvärlden.

Med Ceaucescus makttillträde ljusnade det något. Sachsarna erkändes som minoritet och deras språk och kultur bejakades. Genom öppningen av diplomatiska förbindelser med Bonn så fick sachsarna för första gången möjlighet att lämna Rumänien. Mellan 1973 och 1977 lämnade i genomsnitt 7_200 sachsare om året Rumänien. Genom politiskt beslut började Förbundsrepubliken betala rumänska staten en ersättning för varje utvandrad.

I och med den rumänska krisen under 1980-talet och Ceaucescus tilltagande despotism drabbades alla folkgrupper i Rumänien. Ett återuppväckande av den storrumänska nationalismen till statsideologi ledde på nytt till rumäniseringsförsök av minoriteterna. Det tidigare bejakandet vändes till motsatsen. För att motstå detta var sachsarna dåligt rustade, medan ungrarna var starkare.

Genom utvandringen och rumäniseringen utarmades de sachsiska byarna och städerna. När Ceaucescu störtades 1989 sköljde en störtflod av utvandrade sachsare över Tyskland. På bara sex månader lämnade 111 150 personer landet.

De sachsiska kyrkbyarna

De sachsiska byarna ligger väl samlade i de små dalgångar som genomskär det transsylvanska landskapet. Det moderna storskaliga jordbruket lyser med sin frånvaro och man kan ännu få ett intryck av den slags bygemenskap som fanns i Sverige före Laga skiftet. Byarna bär en stark centraleuropeisk prägel i sin struktur och arkitektur. Bebyggelsen är samlad längs bygatan och boningshusets gavel är på karaktäristiskt vis vänd mot vägen. Större delen av byggnaderna är från 1800-talet och ger en oförfalskad bild av hur det såg ut på många håll i Centraleuropa vid denna tid. Känslan av en svunnen biedermeiersk guld-ålder är stark. Bara därigenom borde byarna vara av internationellt intresse. Hit har varken 1900-talets bombraider eller stora strukturomläggningar nått. Till detta kommer de allt för lite uppmärksammade kyrkborgarna.

Byarna försågs under tidig medeltid med romanska stenkyrkor, inte sällan rena basilikor. Som regel omdanades de kraftigt under senmedeltiden. En god ekonomi föranledde kostbara ombyggnader i sengotisk anda. Flera exempel finns på storslagna korbyggen, vilket ger kyrkorna samma karaktäristiska profil som många gotländska kyrkor. Skickliga stenhuggare svarade för arbetena och många kyrkorum pryddes med högklassiga altarskåp.

Mest särpräglande är ändå de försvarsanordningar som tillkom. Kyrkorna förvandlades till små fästningar för byborna, där de skulle kunna uthärda en turkisk belägring. Långhus och kor påbyggdes med en till flera våningar som rustades med skottgluggar och öppningar för att kunna hälla ned het tjära och dylikt. Tornen försågs med skyttegångar i trä. Kring kyrkan anlades ringmur, ofta försedd med torn och förrådsbyggnader. I Birthälm (Biertan) finns hela tre ringmurar och kyrkan ligger på en tydlig höjd.

Under efterreformatorisk tid utrustades kyrkorummen med altaruppsatser i barock, orglar m m. Kyrkorna av idag har förändrats ytterst lite sedan 1800-talet, vilket ger en unik känsla av autenticitet. De enda nya inslagen är elektriciteten och plåtkaminerna. De omkring 200 kyrkorna rymmer stora arkitektur-, konst- och musikhistoriska värden. Man kan till exempel lyfta fram hundratalet historiska orgelverk i mer eller mindre spelbart skick.

Tillstånd och problem

Det sachsiska kulturarvet är hotat, i många fall döende. Orsaken till det utbredda förfallet är direkt kopplad till den stora utvandring som på sina ställen helt tömt byarna. Gårdarna har formellt tagits över av rumänska staten för försäljning. Under tiden har i många fall romer flyttat in, Rumäniens tredje stora minoritet, vars komplexa situation är ett kapitel för sig. Vissa helt tömda byar har blivit romska. I övrigt är det rumäner som flyttat in, i många decennier har det rumänska inslaget i byarna varit stort. Detta måste ses som en naturlig utveckling från de ursprungligen homogent befolkade byarna. På många håll kan man tala om en god samexistens och bygemenskap, men exempel finns även på det motsatta.

Sachsarna är som regel en liten och krympande minoritet i byarna, på många ställen finns bara en handfull åldringar kvar. Med denna utveckling kan man om ett tiotal år inte ens tala om en minoritet längre. Hos de rumänska inbyggarna saknas inte sällan en identifikation med kulturarvet på orten där de bor. Flera av de övergivna hus som bebos av romer är i ett långt fortskridet tillstånd av förfall.

Storskaligt ortodoxt kyrkobyggande

I rikare byar finns också exempel på mindre finkänsliga renoveringar. Ett nytt fenomen i flera byar är det storskaliga byggandet av vitputsade ortodoxa betongkyrkor i "bysantinsk" stil. De står som utropstecken, centralt i de gamla sachsiska byarna, omedelbart blickfång och påtaglig kontrast mot de nedgångna evangeliska kyrkoborgarna. Från deras torn vajar konsekvent den rumänska fanan. De utgör ett medvetet brott mot det gamla och en manifestation i storrumänsk anda, särskilt som det i några fall rör sig om byar där det antingen är väldigt få ortodoxa eller redan finns en gammal ortodox kyrka. Härigenom framgår religionens betydelse som nationell indentifikation. Sedan flera decennier har även de ursprungliga tyska ortsnamnen ersatts av rumänska.

Med den sachsiska "exodus" har evangeliska kyrkan tvingats genomgå en kraftig omstrukturering som har beröringspunkter med tillståndet i Svenska kyrkan. De ständigt krympande församlingarna har fått slås ihop i allt större utsträckning. I 134 kyrkor hålls det för närvarande regelbunden gudstjänst (1-2 gånger i månaden), i 22 stycken bara vid påsk och jul och i 81 stycken inte alls (inkluderat Banatet söder om Transsylvanien). Således finns ett stort antal kyrkor som ej brukas och mer eller mindre står för fäfot. De få och som regel åldriga församlingsmedlemmarna har inte resurser att ta hand om byggnaderna i tillräcklig utsträckning. Enkla brister som några dåliga takpannor kan snabbt leda till stora skador.

Övergiven och skövlad

Den övergivna kyrkan i Wölz (Velt) är ett sorgligt exempel på hur långt ett förfall kan gå. För ett par år sedan kollapsade koret och begravde bl a altaruppsatsen i barock. Därefter har inredningen skövlats och de tvåhundraåriga bänkarna enligt uppgift använts som bränsle av byns romer. Orgeln är dock räddad till en kyrka i Schässburg (Sighisoara). Det yttersta ansvaret ligger på pastoraten, men de saknar såväl pengar som fackkunnigt folk för att åtgärda bristerna. Ofta görs snabba lösningar med oriktiga material som vållar mer skada än nytta. På stiftsnivå i Hermannstadt (Sibiu) fanns till nyligen en anställd byggnadsantikvarie, men tjänsten står nu vakant.

Genom övergivandet av byarna blev kyrkorna snabbt offer för inbrott och stölder. Skulptur, tavlor och t o m. fresker har stulits, inte sällan av välorganiserade specialister. Att ta sig in har heller inte varit svårt. På sina håll har medel kunnat uppbringas för installation av larm och uppsättande av galler för fönstren. Men det är ändå en droppe i havet. Många kyrkborgar har dock en "Kurator" eller "Burghüter" med uppsikt över byggnaden.

Konstskatter från några övergivna kyrkor har samlats i en av Schässburgs kyrkor. Men de har då tagits ur sin kontext och kvar har blivit ett öde kyrkorum. Betecknande är den utbredda uppfattningen bland kyrkans folk att en övergiven kyrka inte längre är en "riktig" kyrka och därmed prisgiven åt förfall.

Ingen hotbild i städerna

En tydlig gräns kan konstateras mellan stad och land och även mellan stora och små församlingar. I städerna finns ganska stora församlingar och kyrkorna är i ett gott stånd genom en bättre ekonomi. Där finns ingen hotbild. Detsamma kan sägas om ett fåtal stora landsbygdsförsamlingar, vilka genom en upptagning på UNESCO:s världsarvslista fått en viss status och fått olika medel för restaureringsarbeten. Det rör sig om sex byar.

På senare år har diverse institutioner, stiftelser och privatpersoner i Tyskland och Rumänien fattat ett intresse för kyrkborgarna och bidragit med pengar för restaureringsarbeten. Mihai Eminescu-Trust under engelska kronprinsens beskydd verkar på fyra objekt och har som mål att utbilda rumänska arkitekter. Siebenbürgen-sächsische Stiftung verkar för punktinsatser bland de mest kända kyrkborgarna för att nämna två stora. I Hermannstadt finns ett arkitektkontor som leder några restaureringar och inventeringar.

Brist på ledning och kontroll

Genomgående finns när det gäller utländsk finansiering en brist på antikvariskt kunnig ledning och kontroll. Den statliga rumänska myndigheten har tagit ett ansvar, men i mycket är dess engagemang helt avhängigt den enskilde statstjänstemannen. En vanlig företeelse är "Heimat-ortsgemeinschaften" i Tyskland som av "moralisk nödvändighet" sörjer för sina kyrkor genom olika reparationsinsatser.

Sammanfattningsvis kan sägas att ett fåtal värdefulla och representativa kyrkborgar tas till vara medan ett flertal, i många fall lika intressanta, går en mycket oviss framtid till mötes. Evangeliska kyrkan är hänvisad till utländsk finansiering, eftersom varken den själv eller rumänska staten har ekonomiska möjligheter att vidmakthålla sachsarnas kyrkliga kulturarv. För det andra är bristen på fackkunskap ett stort problem. Byggarbetare och dylikt i landet har föga erfarenhet av arbeten med byggnadsminnen. Antikvarisk uppföljning är obefintlig och man saknar en överordnad organisation som kan styra medlen dit de bäst behövs. Insatserna skulle kunna samordnas i mycket högre grad. För närvarande pågår glädjande nog en genomgång av de mest akuta vårdbehoven hos kyrkorna, vilket är ett steg i rätt riktning.

En osäker framtid

Framtiden ser osäker ut för de sachsiska byarna och deras kyrkor. Större insatser krävs onekligen för att öka kunskapen och intresset hos rumänska arkitekter och byggarbetare. Naturligtvis krävs också en omfattande finansiering. Kanske kan EU-medlemskapet öppna nya möjligheter? Ett grundläggande problem kvarstår dock. Antalet brukare av kyrkorna sjunker och inom tio år kommer än fler kyrkor att stå oanvända. Kan man i fortsättningen förlita sig på ett fåtal hemvändande sachsare och de som endast spenderar sommaren i sin barndoms byar? Kommer nästa generation utvandrade sachsare att känna samma samhörighet med dessa små byar i Europas utkant?

Det måste vara en ambition att förankra det sachsiska kulturarvet även bland rumänerna, som ju till stor del bebor byarna idag. Vilken funktion ska kyrkborgen fylla om den evangeliska församlingen på orten är utdöd? Många av dem har ett mycket högt kulturhistoriskt värde, men kan de fungera enbart som museer i en ur turistisk synpunkt ännu otillgänglig del av Europa? Man kan också ställa sig frågan om en ensidig turistisk exploatering som förstör objektens autenticitet är av godo? Det finns gott om exempel på en sådan utveckling i östblockets unga marknadsekonomier. Det sachsiska kulturarvet i Rumänien är något idag unikt som borde vara av intresse för hela Europa att värna.

 

Utgiven i nummer:
1/2007
Författare
Robin Gullbrandsson är

Fil. mag. i arkeologi och byggnadsantikvarie vid Jönköpings läns museum

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in