Biografen Fontänen i Vällingby

Kategori: Arkitekturhistoria

Biografen Fontänen Fotograf/Illustratör: Claes Reichmann

Uppgiften att restaurera en 1950-tals byggnad ter sig kanske enklare än en restaurering av t ex en timmerbyggnad från 1800-talet. De moderna byggnaderna känns ju mer tillgängliga och tillhör vår vardag i högre grad än äldre träbebyggelse. Men 1950-talets byggnadsmetoder och material är idag helt inaktuella och kunskapen finns i bästa fall bevarad hos ett fåtal personer. Att restaurera en modern byggnad kräver därför minst lika mycket kunskap och insikt som någonsin en 1700-talsherrgård. Artikeln belyser denna problematik med hjälp av exempel från restaureringen av biografen Fontänens fasader.

Skyltskåpens karm och båge av guleloxerad aluminium är nu rengjord och omeloxerad. Den svarta glasmosaiken är lagad och kompletterad med bitar från äldre lager och modern detaljhandel. Fotograf/Illustratör: Claes Reichmann

Biograf Fontänen i Vällingby Centrum uppfördes 1956 efter ritningar av arkitekterna Backström & Reinius och med folkhemsbyggaren Olle Engkvist som byggmästare. AB Svenska Bostäder var byggherre och förvaltar ännu fastigheten. Biografen uppfördes ursprungligen för SF, Svensk Filmindustri AB, och fungerade under 50- och 60-talet som statusfylld premiärbiograf för västra Storstockholm. 1986 övertog företaget Eurostar biografverksamheten från SF efter flera år av dålig lönsamhet. Vid sidan av filmvisning används biografen idag för teaterföreställningar, föreläsningar och konferenser.

De senaste två åren har biografen restaurerats både utvändigt och invändigt. Byggnadens alla ytor var mycket smutsiga och slitna och har därför kompletterats, rengjorts och lagats, alltså typiska underhållsåtgärder. Första etappen har nu avslutats. Restaureringens andra etapp, som kommer att omfatta bland annat rekonstruktion av ridå och biljettkassa, har tills vidare skjutits på framtiden. Finansieringen har skett med bidrag från länsstyrelsen i Stockholms län.

Vid Eurostars övertagande 1986 var biografen i princip oförändrad sedan den byggdes. Den ursprungliga ridån med färgstarka geometriska applikationer fanns kvar. Den var formgiven av konstnären K. G. Andersson, som även hade ansvarat för utformning och färgsättning av salongens tak, målningen på foajéns fondvägg och träintarsian på entrédörrarna mellan foajé och gångramper till salongen.

Eurostar försåg på eget initiativ foajén med en ny fristående biljettkassa och stolarna i salongen byttes ut. De ursprungliga fästmanssofforna i två rader behölls lyckligtvis och kläddes med nytt tyg. Ridån var emellertid i så dåligt skick att applikationerna var tvungna att sprättas bort innan den kunde tvättas. Ridån hängdes därefter upp på nytt men utan applikationerna som tyvärr inte sparats. Nu kvarstår ett svårt rekonstruktionsarbete för att ta reda på hur ridån såg ut i sitt ursprungliga skick.

Glasmosaik

Entréfasadens skärm av guldfärgad mosaik i rutmönster utgör ett effektfullt fondmotiv till Vällingby torg. Ytan är tänkt att vara belyst från två håll och ska under kvällstid glittra och blänka likt vattnet i en belyst fontän. De nedre murade fasadpartierna på torget och i trapporna är klädda med svarta mosaikplattor, från sockel till takfot.

Glasmosaiken har inte förändrat utseende eller åldrats synbart under de 50 år som de suttit på fasaderna. Det enda som hänt är att enstaka mosaikbitar lossnat. Vårt uppdrag var alltså att ersätta de saknade bitarna med nya så lika de befintliga som möjligt i kvalitet och utseende.

Mosaikbitarna på Fontänens fasader har storleken 19 ¥ 19 mm med en högblank och något ojämn yta. Den ursprungliga mosaiken levererades sannolikt från Italien. Landet är fortfarande den viktigaste leverantören av glasmosaik, så förväntningarna på att hitta likartade bitar var därför höga. Tyvärr visade det sig att man under årens lopp ändrat både format, tjocklek och ytstruktur. Den moderna glasmosaiken avvek på ett påtagligt sätt. Det ledde till att sökandet efter lämpligt material blev omfattande. Även konsthögskolan i Stockholm engagerades i efterforskningarna.

Till slut fick vi oväntad hjälp av konstnären Ernst Billgren, som tillhandahöll delar av ett äldre lager från Kosta glasbruk i Småland. Kosta producerade glasmosaik under åren 1961-68 men fick lägga ned produktionen på grund av dålig lönsamhet. Kostamosaiken visade sig efter mindre justeringar dock passa utmärkt men fick drygas ut och blandas med en till utseendet mer avvikande modern kvalitet.

Aluminium

Aluminium är ett annat tongivande material i biografens fasader. Huvudentrén har skyltfönster och entrépartier med stommar av stål, beklädda med guleloxerade aluminiumprofiler. Byggnadens sidofasader består av ramverk med
guleloxerade lister och fyllningar av natureloxerade aluminiumplåtar. Sidofasaderna har ett horisontellt band av belysta skyltskåp för reklam, som kvällstid ger byggnaden en karaktäristisk prägel. Skyltskåpen är nu fullständigt renoverade och redo att åter tas i bruk som reklam- och annonsplatser.
Aluminiumytorna hade åldrats påtagligt. Den gula kulören hade blekts och porer i ytan hade uppstått. Ett antal olika typer av profilerade lister hade också lossnat och saknades. Kvarvarande lister hade utsatts för ristningar och klotter.

En vanlig föreställning om ett modernt material som aluminium är att det är omöjligt att underhålla. Aluminium marknadsfördes ju på sin tid som underhållsfri och inom restaureringsbranschen har detta tolkats som att materialet är omöjligt att underhålla. Riktigt så förhåller det sig dock inte. En aluminiumyta kan rengöras, lagas och kompletteras, men det kräver specialkunskap om materialets egenskaper och möjligheter. Även om profilerna inte längre tillverkas kan nya stål för tillverkning av profiler tas fram, liksom vid komplettering av äldre snickerier genom hyvling av träprofiler.

Aluminiumpartierna restaurerades sålunda genom att partierna demonterades i sin helhet och märktes upp. Aluminiumdelarna rengjordes försiktigt för att inte skada den ursprungliga ytan. Stålstommarna fick ny rostskyddsbehandling och samtliga infästningar lagades och kompletterades. Efter prov på platsen där rengjorda ursprungliga aluminiumprofiler och nya jämfördes beslöts att de ursprungliga delarna skulle eloxeras på nytt.
Eloxal AB. som är ett företag med lång erfarenhet, fick förtroendet att utföra arbetet. Eloxering utförs i en rad olika moment med bad och behandlingar för erhållande av olika glans och kulör. Slutresultatet är också beroende av metallens kvalitet och sammansättning.

Målet var att de nytillverkade profilerna skulle överensstämma med de ursprungliga i så stor utsträckning som möjligt. Ett oväntat problem var att få den grå kulören i nya ramverksfyllningar att överensstämma med de befintliga. Den guldgula kulörtonen var betydligt lättare att återskapa även om 50-talets kulörrecept inte fanns att tillgå.

Efter rengöring, riktning och omeloxering återfinns nu på biografens fasader en ursprunglig aluminiumyta som äger samma kvaliteter som någonsin en gammal trälist som hanterats med samma omsorg. Ristmärken och mindre urgröpningar och hål stör inte helhetsintrycket utan skänker istället ytterligare en dimension åt byggnaden. Man måste som byggnadsantikvarie alltså även i dessa fall respektera materialets åldrande och tillåta ett visst mått av patina.

Produktutveckling

Exemplen ovan visar att material och metoder som tillämpades på 50-talet idag kan vara försvunna och att det kan vara ett komplicerat arbete att finna lämpliga ersättningar. De byggnadsarbetare som var aktiva på 1950-talet och som kan föra kunskap vidare utgör också en krympande skara. Byggvaruproducenter har ofta bytt namn och även om firman finns kvar har de gamla maskinerna och recepten för länge sedan bytts ut mot sådana som motsvarar dagens miljökrav och arbetsmiljöbestämmelser.

När en byggnad från vår egen tid restaureras tycks det också som om fler problem och frågetecken kan dyka upp än vid restaureringen av betydligt äldre hus. En av orsakerna till detta fenomen är explosionen i antalet använda byggnadsprodukter. Under efterkrigstiden har användandet av olika material och monteringsfärdiga byggnadsdelar ständigt ökat. En kontinuerlig produktutveckling har också inneburit förändringar av utförande och kvalitet. Därmed har situationen vid restaureringar också försvårats.

Eftersom materialen, maskinerna och arbetsmetoderna ändras i allt snabbare takt sker också åldrandet i motsvarande hastighet. Vem minns t. ex. när spårskruven gick ur tiden och ersattes av stjärnskruvar? Batteridrivna skruvdragare för stjärnskruv finns numera i var byggjobbares bälte. En konsekvens av detta är också att spik allt som oftast ersätts med stjärnskruv. Vid en ombyggnad kan valet mellan spik eller skruv ha en avgörande inverkan på såväl utseendet som egenskaperna hos den monterade byggnadsdelen. Skruvar lämnas oftare kvar synliga och skapar även ett långt mycket starkare förband än spik.

Skruven hämmar även rörligheten mellan olika material vilket vid stora temperatur- och fuktskillnader kan leda till att hela arbetsstycket spricker i stället för att spikförbandet ger efter.
Vad som alltså inträffat är att begreppet »äldre material och metoder« numera måste innefatta i princip allt som inte används eller utförs inom byggnadsindustrin idag. Det kan sålunda innefatta så till synes triviala saker som spik, en viss sorts aluminiumprofil eller eloxering.

Vad man sålunda kan konstatera är att kunskap och erfarenhet om material och metoder är lika viktig vid restaureringar av modernismens byggnader som vid traditionell träbebyggelse. Det antikvariska synsättet behöver inte ändras bara för att byggnaden tillhör vår egen tid. Samma respekt för originalmaterial och patina är tillämpliga även här.

 

 

Utgiven i nummer:
3/2002
Författare
Claes Reichmann

Byggnadsantikvarie i Stockholm.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in