Betongvågen

Kategori: Arkitekturhistoria

Ruin av en U-ramp i stål och plexiglas. Automobilen i Olofsbo utanför Falkenberg.

Sommaren 1977 träffades svenska ungdomar med kraft av den amerikanska skateboardvågen. Mottagandet från vuxenvärldens sida var minst sagt ambivalent. Under åren som följde publicerade Dagens Nyheter hela 60 artiklar om skateboard. Ömsom handlade de om den stora skaderisken, ömsom om utövarnas halsbrytande men imponerande konster. I den här artikeln summerar Gunnar Almevik skateboardens tidiga arkitekturhistoria och visar på några av de viktigaste spåren av den moderna ungdomskulturens första decennier.

Bananen’ eller ’banana bowl’ i Landala. Bild från tidningen Skateboard 1978. Göteborgs första (oavsiktliga) skatepark var en betongbelagd vattenreservoar från 1950-talet. Här samlades många ungdomar för att åka skateboard, fram till omkring 1984 då betong
Omslaget på Statens Ungdomsråds rapport. Kollage av Christer Themptander, där en skateboardåkare med Lou Reeds ansikte (från skivan Transformer) åker på en konjunkturkurva med en coca-cola i ena handen, en keps med trycket »US $ team« och en T-shirt med t
Automobilen i Olofsbo utanför Falkenberg. Bild från Skateboarder 1978/2.

När skateboardtrenden slog igenom agerade flera svenska myndigheter för införande av restriktioner. Skateboardåkande ansågs alltför farligt, dessutom förde det med sig amerikansk skräpkultur och en tuff, subversiv livsstil. Samtidigt väckte skateboarden ett kommersiellt intresse, när företag som SSAB och Kockums producerade ramper, NK och Stor & Liten tog fram skateboard-kollektioner. Den nya ungdomsflugan under 1970-talet blev kortvarig. Efter skateboardsäsongens slut hösten 1979 avtog intresset dramatiskt och »tonårslandet « sysselsatte sig med nya aktiviteter som frisbee, jo-jo och TV-spel.

Brädor från Kalifornien

Skateboarding uppkom under 1950-talet på den amerikanska västkusten, som ett slags 'sidewalksurfing' med hjulförsedda surfbräden eller sparkcyklar med avlägsnade styren. Idén från dessa hemmabyggen sattes i kommersiell produktion, och i mitten av 1960-talet lanserades skateboard i amerikanska media som en ny 'action-sport'. Tidningen Affärsvärlden var ett av de första svenska medierna att rapportera om den nya sporten i det stora landet. »En fluga under namn skateboarding har spritts snabbare än malaria över USA. På trottoarer, torg och parker susar ungdomar fram i slalom och cirklar stående på en liten planka med fyra hjul.« På NK i Stockholm såldes 1965 amerikanska skateboards av märket Makaha och en billigare svensk-tillverkad bräda med namnet Rolli-Pop.

Det blev ingen försäljningssuccé i Sverige och trenden mattades även i USA, men skateboardåkningen förblev ett alternativ till vågsurfing under vintersäsongen. Rullbrädorna tillverkades av trä, plast eller aluminium med en form liksom en surfingbräda i miniatyr, försedd med gummi-, stål- eller keramikhjul och öppna kullager. Åkningen gick vid den här tiden ut på att göra stilfulla 'carving-svängar' och 'slides' på plan mark. På vissa lekparker byggdes asfaltskullar, 'banks', som skateboardåkare kunde åka upp och ned på i surflika svängar.

Tekniska innovationer

I början av 1970-talet skedde en teknisk utveckling och skateboarden försågs med uretan-hjul, inkapslade kullager och ledad hjulupphängning, så kallade trucks med king-pin och gummibussningar. Redskapets tekniska utformning påverkade också utövandet, som successivt antog idrottens form med grenarna freestyle, slalom, höjdhopp och downhill. Brädorna blev snabbare, stabilare och följsammare, och den nygamla action-sporten lockade alltfler ungdomar.

Vid mitten av 1970-talet fanns omkring 30 miljoner skateboardåkare i USA, vilket också väckte kommersiella intressenter. Carlsbad i Los Angeles byggdes 1975 som den första vinstdrivande skateparken, men den fick snart uppföljare och konkurrenter. Skateboardarkitekturen syftade till att efterlikna vågsurfing och därför var havet förebilden för den första generationens skateboardparker. De karaktäriseras av mjuka bågformer och övergångar mellan vågdal och topp i kombinationer av 'banks', slingrande banor eller 'snakeruns' avslutade med grytor eller så kallade 'bowls' intill friliggande 'reservoirs'. På de plana ytorna, 'flatlands', fanns ofta startramper till slalomåkning utformade med rak diagonal.

Parker med swimmingpoolens formspråk

Den andra generationens skateboardparker kom att utformas efter andra förebilder än havets våglandskap. De kommersiella anläggningarna som blev allt fler och spridda var hägnade och kostade pengar att åka i. Det motiverade unga skateboardåkare att leta upp andra platser. I Kaliforniens swimmingpooler, på bakgårdarna till förorternas villor, radhus och kedjehus fann de en alternativ skateboardarkitektur. I det jordbävningsdrabbade Kalifornien var poolernas botten rundade och just denna egenskap möjliggjorde en ny åkstil, 'vertikal skateboarding'.

I swimmingpoolen utnyttjades bågformen liksom en ramp där åkaren vänder 180 grader 'kick-turn'. Utmaningen blev att komma upp till poolens kaklade vattenlinje och vända både 'backside' och 'frontside' med en, två eller tre hjul ovanför kanten. Poolkantens båglinje avslutas i rak vertikal och är försedd med en utskjutande profil eller en i skateboardtermer så kallad 'cooping', vilket gjorde det möjligt att ta tag i brädan med ena handen och lyfta över kanten, vända och återigen landa i poolen, det vill säga en 'aerial'.

»Skateboardarkitekturen syftade till att efterlikna vågsurfing och därför var havet förebilden för den första generationens skateboardparker.«

I en tom swimmingpool på en bakgård i Santa Monica alias Dog Town gjorde Tony Alva en 180 graders vändning och med alla fyra hjulen över poolkanten. Snart följde flera innovationer av trick som byggde på 'aerial', bland andra 'invert aerial eller 'handplant', som är en vändning med ena handen på poolkanten, och 'ollie', som först benämndes 'nohand aerial'. Detta hände sommaren 1977 och därefter byggdes de flesta nya parker enligt swimmingpoolens formspråk. Den marinblå kaklade vattenlinjen togs upp som en arkitektonisk referens i skateboardanläggningar var de än byggdes.

Fotografierna av bakgårdarna, poolerna och den nya åkstilen, unga killar med långt hår och hårband flygande »airborne« med brädan i luften, väckte intresse hos unga människor världen över. Den förändrade skateboardpraktiken med nya slags trick och nya skateboardmiljöer var en del av lockelsen, men kring skateboarden fanns också komponenter av personkult och livsstilsideal.

Skateboardåkning som provokation och samhällsfara

Statens ungdomsråd (SUR) var en tongivande instans i skateboardfrågan som ansåg att samhället stod medellöst inför hotet skateboard: I en offentlig rapport från SUR 1978 förfasar man sig över exempel där ungdomar har lämnat det traditionella föreningslivet för att istället engagera sig i »de individuella sporterna« som exempelvis rullbrädesåkningen. »Vi har översvämmats av en multinationell, utslätad kommersiell kultur, som utgör ett allvarligt hot mot vår egna kulturella särart.«

Konsumentverket införde åldersgränsen 12 år för att köpa och åka rullbräda, samt krav på skyddsutrustning och varningstext på brädan. Trafiksäkerhetsverket och Polismyndigheten förordade hårda regleringar i de lokala trafikordningarna. Skateboardkulturens tuffa attityd ansågs göra utövandet farligare än rullskridskor, rullskidor och cyklar. Här anfördes exempelvis att ungdomarna använde amerikanska namn på olika slags skateboardskador; en 'bongo-bongo' var en huvudskada, en 'big-mac' var ett öppet sår och 'fransiga jeans' var söndertrasade tår efter att ha gjort ett 'gorilla-hopp'.

Även om samhällets oro för skateboarden idag kan framstå som orimlig, är det ett faktum att den resulterade i kommersiell aktivitet med tonåringar som målgrupp. När skateboarden nådde försäljningsrekord i Sverige 1978 åkte var fjärde 10- till 15-åring bräda och nya prospektörer sökte sig till skateboardmarknaden. Förväntningarna på framtiden var stora och branschföretagen i USA räknade med att marknaden skulle femdubblas 1978, från 200 miljoner dollar till 1 miljard dollar årligen. I USA fanns 80 skateparker 1977 och man räknade med att bygga 1000 nya inom de närmsta åren.

Sommaren 1977 öppnade Skate City i London som Europas första kommersiella skatepark och året därpå planerades två anläggningar i Göteborg: inomhusbanan Free Life Park och utomhusparken Skateland. Den första stora skateparken i Sverige var dock New Sport House i Stockholm, eller Huset som den kallades. Det var en inomhusanläggning som drevs kommersiellt av en actionsportbutik.

De som ville slå mynt av skateboardtrenden under slutet av 1970-talet var inte alltid initierade i dess drivkrafter och utveckling. Vilken åkare och vilken brädmodell som var den rätta i tiden växlade snabbt. En sporthandlare uttalade sig om trenderna för GT 1979: »skateboardbrädor måste flygas hit för att inte vara omoderna till ankomsten. Det finns ett femtiotal brädor idag och modet växlar flera gånger om året. Dessutom är vissa typer populära i en stadsdel, medan andra är populära i andra«.

Få investerare kunde stå på en skateboard, och det kanske inte var så konstigt att många satsningar gick fel. I Falkenberg byggdes en snakerun vid vägmotellet Automobilen 1978. Som första generationens skateboardpark och med Carlsbad i Los Angeles som förebild var den föråldrad innan betongen ens hunnit stelna. Skateland i Göteborg kunde ha gått samma öde tillmötes. Av en tillfällighet besökte en reporter från det amerikanska magasinet SkateBoarder Göteborg sommaren 1979, och genom revideringsritningar tecknade i gjutsanden, alltmedan betongarbetarna arbetade, uppdaterades anläggningen till en modern skatepark.

»Många av utomhusparkerna är centralt placerade, dessutom estetiskt gestaltade och ekonomiskt påkostade betonganläggningar. «

Skateland invigdes sommaren 1979 och hela anläggningen hade då kostat 750.000 kronor att bygga. För brädåkarna kostade det 8 kronor per timme och ägaren räknade med en avskrivningstid på fem år. Kalkylen visade sig dock alltför optimistisk. Skateland stod snart för fäfot och revs slutligen 1993. Efter säsongen hösten 1979 gick skateboarden i ide, med undantag av ett mindre numerär entusiaster, för att återkomma med ny kraft och större stabilitet 1987.

The concrete wave var namnet på en av sammanlagt 190 skatebordparker som byggdes i USA under senare delen av 1970-talet. I Sverige byggdes bara en handfull utomhusparker. Den riktiga betongvågen kom till Sverige 30 år senare, under 2000-talets början. Idag finns drygt 80 skateboardanläggningar, från Haparanda skatehall till Stabelbäddsparken i Malmö. Många av utomhusparkerna är centralt placerade, dessutom estetiskt gestaltade och ekonomiskt påkostade betonganläggningar. Automobilens Snakerun längs den gamla riksvägen utanför Falkenberg är den enda bevarade skateboardparken i Sverige från 1970-talet när skateboarden slog igenom. I Halland finns inte bara radiomaster, fästningar och sydgötiska hus. Här finns också ett unikt monument över den första generationens skateboardparker, en betongvåg utan ännu erkänt kulturhistoriskt värde.

 

 

 

Författare
Gunnar Almevik

Bebyggelseantikvarie och verksamhetsledare för Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet. Aktiv skateboardåkare under 1970- och 80-talen och svensk juniormästare i freestyle 1982.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in