Betongkonst för bilar

Kategori: Arkitekturhistoria

Hur gammal ska en byggnad vara för att bli byggnadsminne? Kan ett P-hus, symbolen för både massbilism och rivningsraseri, överhuvudtaget komma ifråga? Debatten blev högljudd när Stockholms stadsmuseum klassade P-huset Parkaden som kulturhistoriskt värdefullt. Martin Lagergren ger här Parkaden en plats i historien om det moderna Stockholm och Sverige.

Regionalnytt ABC i SVT juni 2007. Stockholms stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund och stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (M) intervjuas vid P-huset Parkaden i city. 

Stockholms stadsmuseum har offentliggjort sin inventering och kulturhistoriska bedömning av bebyggelsen från 1960, -70 och 80-talen på Norrmalm i Stockholm. Inventeringen har gett fjorton fastigheter högsta klassificeringen, blått, enligt stadens kulturhistoriska klassificeringssystem. Det är samma värde som husen i Gamla stan, stadshuset och kyrkorna har – stadsmuseet har värderat moderna kontorshus, varuhus och hotell lika högt. Söderlund hör till dem som reagerar. Han kan förstå att Peter Celsings riksbank och kulturhus vid Sergels torg har kvaliteter, men kan bara skriva under på att fyra av de fjorton utpekade byggnaderna bör hanteras varsamt. Söderlund deklarerar i Svenska Dagbladet att han och nämnden inte tänker lyssna på stadsmuseet, vilket förvånar stadsantikvarien eftersom stadsbyggare och antikvarier haft goda relationer i decennier. Blåmärkningen får enligt Söderlund inte stå i vägen för en viktig omdaning av det modernistiska city. Söderlund var inte ensam om att ifrågasätta inventeringsresultatet. Även på SvD:s ledarsida tog inventeringen skruv och man ifrågasatte hur »nybyggt« ett hus kan vara och ändå anses ha kulturhistoriskt värde. Även här fick P-huset Parkadens fasader illustrera diskussionen kring bevarandevärden i city. Ett betongkomplex som av gratistidningen Citys läsare röstats in på topplistan över huvudstadens mest anskrämliga byggnader. Nu förs det fram som lika viktigt att visa för kommande generationer som det kungliga slottet... Har museifolket helt tappat vettet?

Ett betongkomplex som av gratistidningen Citys läsare röstats in på topplistan över huvudstadens mest anskrämliga byggnader. Nu förs det fram som lika viktigt att visa för kommande generationer som det kungliga slottet...

Den stora cityomdaningen i Stockholm var och är ett sår för huvudstadsborna. Och det är inte bara stockholmarna själva som förfasats över en av världens mest genomgripande stadskärneomvandlingar. Kvartersstora kontorskomplex. Trafikleder och betong. Döda, otrygga gator. Mörka gångtunnlar. Slutna bottenvåningar. För många är parkeringshusen ett
koncentrat av det nya och avskydda betongcity. Det var i principbeslutet för cityutvecklingen, City 62, som Stockholm bestämde sig för en storsatsning på centralt belägna parkeringshus istället för vid viktiga knutpunkter där resenären kunde ställa bilen och åka vidare kollektivt. Man planerade för inte mindre än 20 parkeringshus i city. Därtill skulle parkeringsgarage ordnas i två eller tre källarvåningar i nya kontorsbyggnader. Alla 20 P-husen byggdes inte men när stadsmuseet inventerade city fanns bara ett renodlat och oförvanskat p-hus kvar, Parkaden. De andra hade rivits eller byggts om till oigenkännlighet. I stadens ambitioner att få in bostäder i city och göra stadsdelen mer levande och trygg har parkeringshus varit prioriterade objekt att omvandla, bygga till eller bygga på. Bostäder har hängts utanpå p-däcken eller byggts på dess tak. Sist i raden var landets första parkeringshus för korttidsparkering, P-centrum vid Drottninggatan/Slöjdgatan (färdigt 1962), som revs och ersattes av kontor och butiker.

Tidskriften Byggmästaren hade 1965 ett specialtema om parkeringslösningar. Där redogörs för den intensiva forsknings- och normeringsverksamhet kring bilanvändande och parkering som då bedrevs i landet. Särskilt stora krav ställdes på korttidsparkeringshus i cityläge. Tendenserna pekade på självbetjäningsgarage. Som exempel låter man de nyuppförda P-centrum och Parkaden presenteras av respektive arkitekter. Parkaden var det andra P-huset som byggdes i city, åren 1962–65 i hörnet Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Byggnaden inordnades inte i den befintliga småskaliga kvartersstrukturen utan ställdes rakt över Smålandsgatan. Den ritades av Hans Asplund, son till den världsberömde arkitekten Gunnar Asplund. Hans var en duktig och innovativ arkitekt som på femtiotalet skapat allkonstverket och numera byggnadsminnesförklarade medborgarhuset i Eslöv. I Stockholm fick han i uppdrag att göra en tillbyggnad till det anrika varuhuset NK, ett uppdrag han bemästrade med glans genom en elegant byggnad i återhållen modernism. NK, på andra sidan Regeringsgatan, var en av intressenterna i Parkaden och i sin presentation av parkeringshuset hinner Asplund knappt inleda förrän han berättar hur väl byggnaden är integrerad med omkringliggande byggnader för att underlätta cirkulationen av varor och tjänster i området mellan NK och Sergels torg. I källarvåningarna bereddes plats för NK:s varumottagning och paketutlämning. Tillgängligheten för varuhusets bilburna kunder blev också bästa tänkbara eftersom parkeringen låg i direkt förbindelse med de undre butiksvåningarna. Här ordnades också lastmöjligheter för det intilliggande affärshuset Hästskopalatset och via Skandinaviska Bankens nya kontorskomplex kunde man även nå ända till Sergels torg utan att utsättas för dagsljus. Naturligtvis stod huset i förbindelse med det sinnrika underjordiska nät av lastgator, far, som får hjulen att snurra väloljat i city och som utgör en underjordisk stad som den vanlige stockholmaren aldrig ser.

Vilken tur att det är det arkitektoniskt mest intressanta huset som står kvar!

När man läser vidare i Asplunds entusiastiska presentation rycks man med av den optimistiska tidsandan. Vad sägs om det moderna och personaleffektiva betalsystemet där man knappt behövde stanna bilen och ännu mindre kliva ur när man tog sin biljett vid infart och betalade kassörskorna vid utfart? Asplund var nöjd med att ha lyckats åstadkomma en »idiotsäker« parkering – med snedparkering och utan pelare på parkeringsplanen underlättades både inkörning och utbackning. Nu var detta inte helt och hållet Asplunds förtjänst. Stadsplanen föreskrev ett p-hus med plana bjälklag och spiralramper, men efter samråd med den amerikanske experten George Devlin övergick man till ett s k sloping floor-system med svagt lutande våningsplan för bilar på väg upp. Genom att köra ett varv flyttade sig bilisten helt enkelt en våning uppåt. För utfärd byggdes en snabb cirkelformad spiralramp. In- och utfart sker både till och från Regeringsgatan respektive Malmskillnadsgatan. Var de fem planen fulla med bilar kunde man köra upp till husets tak och parkera där. Att komma till och från sin bil var både snabbt och säkert eftersom fotgängare hade egen entré till en trapp och hisshall med inte mindre än fyra hissar. När huset stod färdigt 1965 rymde det 915 bilar men man var medveten om att antalet skulle kunna komma att ändras, för vem vet hur framtidens bilar skulle se ut? Att upplåta butiksytor i bottenvåningen var självklart i ett så kommersiellt attraktivt läge. Till souterrängvåningen mot Regeringsgatan förlades åtta butiker och det hetaste på 1960-talet – en grillrestaurang med bar. Butikerna fick det stora p-huset att i någon mån fogas in i gatubilden. Genom tydliga vertikaler i fasaderna delades den stora volymen upp för att anpassa p-huset till den omgivande, och då ännu småskaliga, bebyggelsen.


Tributen för att använda sloping floor-systemets lutande bjälklag var att stommen fick platsgjutas och Asplund ursäktar att prefab-tillverkning inte kunnat användas i så hög utsträckning
som varit önskvärt! Till fasaderna däremot kom prefab att tillämpas på ett intressant sätt. Ett problem som Asplund ville lösa var att man lätt glömmer var man ställt bilen. Som stöd för minnet lät han fasadskivorna gjutas med ursparningar för numret till det våningsplan man parkerat på. Siffrorna vändes mot varandra och kunde läsas både inifrån och utifrån. Arkitekten påpekade att metoden gav »en ganska rik fasadutformning till en rimlig kostnad«. Fasadskivorna av betong med frilagd ballast tillverkades av Prefab Industri AB.

Parkaden är ett välfungerande parkeringshus och upplevs än idag som lättparkerat och effektivt. Anläggningens strategiska läge vid NK och som i stort sett enda parkeringsmöjlighet för besökare till omgivande kontorshus gör att Parkaden har god beläggning. Att bottenvåningen fylldes med butiker har medfört att byggnaden fungerar väl i stadslivet. De förändringar som gjorts under åren har till stora delar berört bottenvåningens entrépartier och butiksinteriörer. De karaktäristiska elementfasaderna är i princip intakta. I det inre har många ursprungligen omålade ytor färgsatts i blått och vitt. Trapphuset har väl bibehållen karaktär liksom hisshallen på bottenvåningen där estetiken med ljus marmor är igenkännlig från NK. Betalningssystemet har ändrats men garaget är ännu bemannat.

Låt oss återvända till frågan om Parkaden som ett kulturminne i paritet med andra historiskt intressanta byggnader i Stockholm. Oavsett vad man tycker om cityprojektets tillkomst, resultat och brister går det inte att förbise att det för alltid kommer att vara ett intressant kapitel i historien om Stockholm och det moderna Sverige. Den världsunika omvandlingen av en stads kommersiella kärna kommer sannolikt alltid att fascinera. Välbevarade och karaktärsstarka byggnader från epoken utgör viktiga vittnesbörd om ett framåtsträvande samhälle som i flera avseenden var mönsterbildande. Som den sista renodlade anläggningen för korttidsparkering ovan jord har Parkaden en betydelsefull roll. Parkeringshus var viktiga kuggar i citymaskinen och Parkaden är väl integrerat i den underjordiska servicestad som gör att det kommersiella livet fungerar så smärtfritt. Och vilken tur att det är det arkitektoniskt mest intressanta huset som står kvar! Parkaden har med sina särpräglade betongelementfasader ett starkt uttryck och leken med siffrorna har gjort byggnaden välkänd. Hans Asplund var en av tidens skickligaste arkitekter och det är slående hur väl han lyckades med att ge parkeringshuset en ändamålsenlig form och samtidigt förse NK-tillbyggnaden tvärsöver gatan med ett uttryck av solid elegans och lyhördhet för Ferdinand Bobergs varuhus. Parkaden var det andra parkeringshuset i landet som byggdes med lutande plan och är det äldsta bevarade med detta från USA importerade system. USA som förebildsland i det efterkrigstida Sverige har här ett intressant fysiskt avtryck. Parkaden är en av de främsta exponenterna för vad man kunde åstadkomma med de på 1950- och 60-talen omsvärmade prefab-elementen. Sist, men inte minst, är byggnaden naturligtvis en symbol för massbilismen som stod i full blom på 1960-talet. I konkurrens med garage och bensinmackar kan väl inga byggnader likt p-husen symbolisera bilens intåg i samhället och den närmast religiösa tilltron till bilen som framtiden.

  
Regionalnytt ABC i SVT juni 2007. Stockholms stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund och stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (M) intervjuas vid P-huset Parkaden i city.
Stockholms stadsmuseum har offentliggjort sin inventering och kulturhistoriska bedömning av bebyggelsen från 1960, -70 och 80-talen på Norrmalm i Stockholm. Inventeringen har gett fjorton fastigheter högsta klassificeringen, blått, enligt stadens kulturhistoriska klassificeringssystem. Det är samma värde som husen i Gamla stan, stadshuset och kyrkorna har – stadsmuseet har värderat moderna kontorshus, varuhus och hotell lika högt. Söderlund hör till dem som reagerar. Han kan förstå att Peter Celsings riksbank och kulturhus vid Sergels torg har kvaliteter, men kan bara skriva under på att fyra av de fjorton utpekade byggnaderna bör hanteras varsamt. Söderlund deklarerar i Svenska Dagbladet att han och nämnden inte tänker lyssna på stadsmuseet, vilket förvånar stadsantikvarien eftersom stadsbyggare och antikvarier haft goda relationer i decennier. Blåmärkningen får enligt Söderlund inte stå i vägen för en viktig omdaning av det modernistiska city. Söderlund var inte ensam om att ifrågasätta inventeringsresultatet. Även på SvD:s ledarsida tog inventeringen skruv och man ifrågasatte hur »nybyggt« ett hus kan vara och ändå anses ha kulturhistoriskt värde. Även här fick P-huset Parkadens fasader illustrera diskussionen kring bevarandevärden i city. Ett betongkomplex som av gratistidningen Citys läsare röstats in på topplistan över huvudstadens mest anskrämliga byggnader. Nu förs det fram som lika viktigt att visa för kommande generationer som det kungliga slottet... Har museifolket helt tappat vettet?
 

Ett betongkomplex som av gratistidningen Citys läsare röstats in på topplistan över huvudstadens mest anskrämliga byggnader. Nu förs det fram som lika viktigt att visa för kommande generationer som det kungliga slottet... 

 
Den stora cityomdaningen i Stockholm var och är ett sår för huvudstadsborna. Och det är inte bara stockholmarna själva som förfasats över en av världens mest genomgripande stadskärneomvandlingar. Kvartersstora kontorskomplex. Trafikleder och betong. Döda, otrygga gator. Mörka gångtunnlar. Slutna bottenvåningar. För många är parkeringshusen ett
koncentrat av det nya och avskydda betongcity. Det var i principbeslutet för cityutvecklingen, City 62, som Stockholm bestämde sig för en storsatsning på centralt belägna parkeringshus istället för vid viktiga knutpunkter där resenären kunde ställa bilen och åka vidare kollektivt. Man planerade för inte mindre än 20 parkeringshus i city. Därtill skulle parkeringsgarage ordnas i två eller tre källarvåningar i nya kontorsbyggnader. Alla 20 P-husen byggdes inte men när stadsmuseet inventerade city fanns bara ett renodlat och oförvanskat p-hus kvar, Parkaden. De andra hade rivits eller byggts om till oigenkännlighet. I stadens ambitioner att få in bostäder i city och göra stadsdelen mer levande och trygg har parkeringshus varit prioriterade objekt att omvandla, bygga till eller bygga på. Bostäder har hängts utanpå p-däcken eller byggts på dess tak. Sist i raden var landets första parkeringshus för korttidsparkering, P-centrum vid Drottninggatan/Slöjdgatan (färdigt 1962), som revs och ersattes av kontor och butiker.
 
Tidskriften Byggmästaren hade 1965 ett specialtema om parkeringslösningar. Där redogörs för den intensiva forsknings- och normeringsverksamhet kring bilanvändande och parkering som då bedrevs i landet. Särskilt stora krav ställdes på korttidsparkeringshus i cityläge. Tendenserna pekade på självbetjäningsgarage. Som exempel låter man de nyuppförda P-centrum och Parkaden presenteras av respektive arkitekter. Parkaden var det andra P-huset som byggdes i city, åren 1962–65 i hörnet Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Byggnaden inordnades inte i den befintliga småskaliga kvartersstrukturen utan ställdes rakt över Smålandsgatan. Den ritades av Hans Asplund, son till den världsberömde arkitekten Gunnar Asplund. Hans var en duktig och innovativ arkitekt som på femtiotalet skapat allkonstverket och numera byggnadsminnesförklarade medborgarhuset i Eslöv. I Stockholm fick han i uppdrag att göra en tillbyggnad till det anrika varuhuset NK, ett uppdrag han bemästrade med glans genom en elegant byggnad i återhållen modernism. NK, på andra sidan Regeringsgatan, var en av intressenterna i Parkaden och i sin presentation av parkeringshuset hinner Asplund knappt inleda förrän han berättar hur väl byggnaden är integrerad med omkringliggande byggnader för att underlätta cirkulationen av varor och tjänster i området mellan NK och Sergels torg. I källarvåningarna bereddes plats för NK:s varumottagning och paketutlämning. Tillgängligheten för varuhusets bilburna kunder blev också bästa tänkbara eftersom parkeringen låg i direkt förbindelse med de undre butiksvåningarna. Här ordnades också lastmöjligheter för det intilliggande affärshuset Hästskopalatset och via Skandinaviska Bankens nya kontorskomplex kunde man även nå ända till Sergels torg utan att utsättas för dagsljus. Naturligtvis stod huset i förbindelse med det sinnrika underjordiska nät av lastgator, far, som får hjulen att snurra väloljat i city och som utgör en underjordisk stad som den vanlige stockholmaren aldrig ser.
 

Vilken tur att det är det arkitektoniskt mest intressanta huset som står kvar!

 
När man läser vidare i Asplunds entusiastiska presentation rycks man med av den optimistiska tidsandan. Vad sägs om det moderna och personaleffektiva betalsystemet där man knappt behövde stanna bilen och ännu mindre kliva ur när man tog sin biljett vid infart och betalade kassörskorna vid utfart? Asplund var nöjd med att ha lyckats åstadkomma en »idiotsäker« parkering – med snedparkering och utan pelare på parkeringsplanen underlättades både inkörning och utbackning. Nu var detta inte helt och hållet Asplunds förtjänst. Stadsplanen föreskrev ett p-hus med plana bjälklag och spiralramper, men efter samråd med den amerikanske experten George Devlin övergick man till ett s k sloping floor-system med svagt lutande våningsplan för bilar på väg upp. Genom att köra ett varv flyttade sig bilisten helt enkelt en våning uppåt. För utfärd byggdes en snabb cirkelformad spiralramp. In- och utfart sker både till och från Regeringsgatan respektive Malmskillnadsgatan. Var de fem planen fulla med bilar kunde man köra upp till husets tak och parkera där. Att komma till och från sin bil var både snabbt och säkert eftersom fotgängare hade egen entré till en trapp och hisshall med inte mindre än fyra hissar. När huset stod färdigt 1965 rymde det 915 bilar men man var medveten om att antalet skulle kunna komma att ändras, för vem vet hur framtidens bilar skulle se ut? Att upplåta butiksytor i bottenvåningen var självklart i ett så kommersiellt attraktivt läge. Till souterrängvåningen mot Regeringsgatan förlades åtta butiker och det hetaste på 1960-talet – en grillrestaurang med bar. Butikerna fick det stora p-huset att i någon mån fogas in i gatubilden. Genom tydliga vertikaler i fasaderna delades den stora volymen upp för att anpassa p-huset till den omgivande, och då ännu småskaliga, bebyggelsen.

 
Tributen för att använda sloping floor-systemets lutande bjälklag var att stommen fick platsgjutas och Asplund ursäktar att prefab-tillverkning inte kunnat användas i så hög utsträckning
 som varit önskvärt! Till fasaderna däremot kom prefab att tillämpas på ett intressant sätt. Ett problem som Asplund ville lösa var att man lätt glömmer var man ställt bilen. Som stöd för minnet lät han fasadskivorna gjutas med ursparningar för numret till det våningsplan man parkerat på. Siffrorna vändes mot varandra och kunde läsas både inifrån och utifrån. Arkitekten påpekade att metoden gav »en ganska rik fasadutformning till en rimlig kostnad«. Fasadskivorna av betong med frilagd ballast tillverkades av Prefab Industri AB.
 
Parkaden är ett välfungerande parkeringshus och upplevs än idag som lättparkerat och effektivt. Anläggningens strategiska läge vid NK och som i stort sett enda parkeringsmöjlighet för besökare till omgivande kontorshus gör att Parkaden har god beläggning. Att bottenvåningen fylldes med butiker har medfört att byggnaden fungerar väl i stadslivet. De förändringar som gjorts under åren har till stora delar berört bottenvåningens entrépartier och butiksinteriörer. De karaktäristiska elementfasaderna är i princip intakta. I det inre har många ursprungligen omålade ytor färgsatts i blått och vitt. Trapphuset har väl bibehållen karaktär liksom hisshallen på bottenvåningen där estetiken med ljus marmor är igenkännlig från NK. Betalningssystemet har ändrats men garaget är ännu bemannat.
 
Låt oss återvända till frågan om Parkaden som ett kulturminne i paritet med andra historiskt intressanta byggnader i Stockholm. Oavsett vad man tycker om cityprojektets tillkomst, resultat och brister går det inte att förbise att det för alltid kommer att vara ett intressant kapitel i historien om Stockholm och det moderna Sverige. Den världsunika omvandlingen av en stads kommersiella kärna kommer sannolikt alltid att fascinera. Välbevarade och karaktärsstarka byggnader från epoken utgör viktiga vittnesbörd om ett framåtsträvande samhälle som i flera avseenden var mönsterbildande. Som den sista renodlade anläggningen för korttidsparkering ovan jord har Parkaden en betydelsefull roll. Parkeringshus var viktiga kuggar i citymaskinen och Parkaden är väl integrerat i den underjordiska servicestad som gör att det kommersiella livet fungerar så smärtfritt. Och vilken tur att det är det arkitektoniskt mest intressanta huset som står kvar! Parkaden har med sina särpräglade betongelementfasader ett starkt uttryck och leken med siffrorna har gjort byggnaden välkänd. Hans Asplund var en av tidens skickligaste arkitekter och det är slående hur väl han lyckades med att ge parkeringshuset en ändamålsenlig form och samtidigt förse NK-tillbyggnaden tvärsöver gatan med ett uttryck av solid elegans och lyhördhet för Ferdinand Bobergs varuhus. Parkaden var det andra parkeringshuset i landet som byggdes med lutande plan och är det äldsta bevarade med detta från USA importerade system. USA som förebildsland i det efterkrigstida Sverige har här ett intressant fysiskt avtryck. Parkaden är en av de främsta exponenterna för vad man kunde åstadkomma med de på 1950- och 60-talen omsvärmade prefab-elementen. Sist, men inte minst, är byggnaden naturligtvis en symbol för massbilismen som stod i full blom på 1960-talet. I konkurrens med garage och bensinmackar kan väl inga byggnader likt p-husen symbolisera bilens intåg i samhället och den närmast religiösa tilltron till bilen som framtiden.
Utgiven i nummer:
2/2010
Författare
Martin Lagergren

Bebyggelseantikvarie vid NIRAS och var en av de antikvarier som arbetade med stadsmuseets cityinventering.


Artikeln finns i...{product_snapshot:id=97}

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas