Bakom gallren i Visby

Kategori: Arkitekturhistoria

1800-talets formspråk i äldre inramning. Strandgatan 32 i Visby.

Promenader leder lätt till att man upptäcker bebyggelsens särdrag. Världsarvet Visby har en stark medeltida prägel men också hundratals vackra dörrgaller i gjutjärn från senare tid. Per Westholm fångades av dessa och sökte efter dem som skapat skönheten. Spåren ledde till smakens och stilens hemland – Frankrike. Där fanns också svaret!

Paris metrostationer i klockren jugendstil är ritade av arkitekten Hector Guimard (1867–1942) och tillverkade vid GHM.
STORA LEJONET«. Detta är det allra vanligaste gallret i Visby innerstad. Det finns på 34 portar i innerstan. Ett sirligt galler med en ornamentik som påminner om 1500-talets snirklar och krusiduller. Lejonhuvudet tillverkas ännu idag vid Durenne i Frankri

Ingen som promenerat i Visby kan ha undgått de karakteristiska dörrgallren i gjutjärn som finns på många av stadens portar. Dörrgaller finns mest i södra och mellersta Sverige, men förutom Gamla stan i Stockholm är det få platser där de förekommer så rikligt som i Visby. Man undrar varför? Den bryska stadsförnyelsen under 1900-talet skonade både Visby och Gamla stan och därefter har ambitionen att vårda säkert varit större. Men orsaken kan också vara så enkel att det vid förra sekelskiftet fanns en mer eller mindre aktiv marknadsföring på olika orter av dessa gjutgodsprodukter bland arkitekter, byggmästare, järnhandlare och andra företag som tillhandahöll byggmaterial. Det är svårt att hitta uppgifter om dessa massproducerade men konstnärligt utformade bruksföremål i gjutjärn. De har inte räknats som fina på samma sätt som andra, unika objekt, skapade av bildkonstnärer, arkitekter och konsthantverkare. Det är något som denna konstform har gemensamt med annan massproduktion.

Varje modell måste ju ha tänkts ut och skapats av någon med stort konstnärligt sinne, antingen vid våra svenska järnbruk eller någon annanstans i världen.

Galler har funnits i alla samhällen och i alla möjliga material och former. I Sverige är de äldsta bevarade gallren ofta knutna till slott eller kyrkor, smide och järn var inte något för de fattiga. Fram till och med 1600-talet handlar det om smidda produkter, men från och med 1700-talet används gjutteknik i allt större omfattning. Utveckling av gjuteritekniken leder till en guldålder för gjutjärn under andra halvan av 1800-talet. De stora världsutställningarna drev på utvecklingen, t ex i Wien 1864 som hade konstindustri som tema, London 1851, Paris 1887 och 1900. Där öppnade sig en helt ny värld – fylld av massproducerade bruksföremål som nästan alla hade råd med. Järn började också användas på ett helt nytt sätt inom byggnadstekniken. Bland de mer storslagna exemplen märks Chrystal Palace i London och Eiffeltornet i Paris samt alla mäktiga järnvägsstationer i Europa och Amerika för att inte tala om Paris metrostationer med gjutjärn i fantasifull jugendstil. Gjutjärnet tågade in i vardagen med hushållsföremål som spisar, fat och grytor, strykjärn, järnkaminer, symaskinsbord, men också i den offentliga stadsmiljön i form av lyktstolpar, brunnslock, gravvårdar, trapp- och balkongräcken – och dörrgaller!

Det ligger nära till hands att se de mönstrade gjutjärnsprodukterna som en ny och avgränsad konstform. Så är det om vi pratar om tekniken, gäller det formspråket är rötterna mycket äldre. Flera av de mönster vi har i Visby kan ses som arketyper, dvs allmängiltiga och självklara, med motiv och mönster som man kan finna i alla kulturer. Men de har också sina rötter i den betydligt äldre smidestekniken. De gamla formerna fördes över till den nya gjuteritekniken och mönstren anpassades till det sena 1800-talets ornamentik, samma ornamentik som vi kan se på t ex tapeter, porslin, affischer och annan bildkonst från tiden. Det handlar alltså i högsta grad om ett mode och om att följa med tidens trender.

Varifrån kommer då trenderna? Liksom under de föregående århundradena hämtas inspirationen på kontinenten, främst från Frankrike, som sedan länge var den stilbildande nationen i Europa. Under 1600-talet var hovet kring Solkungen Ludvig XIV »trendsättare« och slottet Versailles fick största betydelse för stil och smak, inte minst i Sverige. De franska influenserna är tydliga i de kända arkitekterna Nicodemus Tessins och Jakob Hårlemans arbeten. På Stockholms slott och Drottningholm kan franskt inflytande spåras inte bara i själva byggnaderna utan i en mängd enskilda byggnadsdetaljer, bland annat grindar, staket, trappor och räcken. I Frankrike fanns också en urgammal järnbruks- och gjuteritradition och än i dag producerar en hel rad gjuterier, med koncernen GHM i spetsen, olika gjutgods. Koncernen har anor från mästergjutaren Antoine Durennes (1822–1895) företag Durenne som 1931 slogs ihop med ett annat ledande gjuteri, Val d'Osne. Koncernen sysselsätter ca 700 personer och tillverkar årligen ca 28 000 ton gjutgods, som pryder hus, gator och torg inte bara i Frankrike utan i städer över hela jorden.

I sverige levererades dörrgaller – ofta med exakt samma mönster – från ett flertal svenska järnbruk. Man knyckte varandras design, färdiga produkter blev lätt matriser för kopiering. Att olika gjutgods fanns till salu från flera järnbruk innebär inte alltid att de tillverkades där. Vid sidan om den egna produktionen kan bruken ha köpt av varandra, eller importerat gods från kontinenten eller England. Stockholmsprofilen Paridon von Horn skriver så här i sin bok om Stockholms portar: ... »på 1800-talet tävlade järnbruken om att erbjuda byggmästarna galler med fantasifulla mönster – ibland på särskild beställning med insprängda monogram. De gjutna gallren från Klafreström kunde köpas i flera dimensioner och kallades dörrfyllningar«...

Men vem skapade då dessa fantasifulla mönster? Varje modell måste ju ha tänkts ut och skapats av någon med stort konstnärligt sinne, antingen vid våra svenska järnbruk eller någon annanstans i världen. Det är väl känt att flera konstnärer och arkitekter från 1800- och 1900-talen ritade grindar, galler och räcken, t ex Carl Milles, Gunnar Asplund och Ivar Tengbom. Men då gäller det offentliga praktbyggnader och ofta ett utförande i smidesteknik. Från våra inhemska gjuterier, som t ex Norrahammars Bruk, Husqvarna Vapenfabriks AB, Klafreströms, Ankarsrums, Näfvekvarns Bruk m fl, finns inga upplysningar om de enskilda mönsterritarna.

Hösten 2005 reste min hustru och jag i Frankrike bl a för att lära mer om Visbys dörrgaller och hade den stora förmånen att få en personlig guidning på Sommevoire, ett av de största gjuterierna. Innanför grindarna sprutade eldkvastar ur ugnarna och jättelika kärl med glödande metall gled fram över våra huvuden. Överallt syntes otaliga järnföremål som höll på att tillverkas eller låg staplade i enorma lagerbyggnader. I en särskild byggnad fanns »arkivet«, ett förråd där ett exemplar av varje produkt förvarades, en oändlig mängd gjutgods från alla tider: trädgårdsurnor, krucifix, kaminer, parkbänkar, balkong- och trappräcken, dammiga och rostiga, men ändå väl bevarade. Ute på bakgården fanns väldiga lager av de större produkterna, till exempel statyer, socklar, lyktstolpar och delarna till metrostationernas entréer. Skulle vi här få svaret på vår fråga: Finns just de dörrgaller som vi har i Visby också här i Sommevoire? Vår ciceron förde oss till fabrikens allra heligaste – huvudkontorets kassaskåp. Där förvarades Durenne- och Val d'Osnegjuteriernas originalkataloger från 1870-talet. Två tjocka böcker med hundratals bilder. Och där fanns flera av de modeller som sitter i Visbys dörrar! Komna så långt kunde vi slutligen ställa frågan: Vem är upphovsmännen, konstnärerna, bakom de vackra formerna och mönstren?

Om gallren formgetts på Durenne eller Val d'Osne kan vi börja med namnen på några gjutarmästare, t ex André, Durenne, Capitain-Salin och Chatel. Men det kan också vara någon av de ca 300 bildkonstnärer, skulptörer och mönsterskapare som arbetat på dessa industrier! I denna skara finns stora och välkända namn: Jean-Baptiste Carpeaux, Albert-Ernest Carrier- Belleuse, Frederic Auguste Bartholdi (skapare av Frihetsgudinnan i New York), Mathurin Moreau, Antonin Mercié, Pierre Louis Rouillard, Alfred Jaquemart, Prosper Lecourtier och Hector Guimard (skapare av Paris metro). Det är i denna grupp vi måste söka upphovsmännen till dörrgallren i Visby. Går det då att koppla någon av dessa till ett särskilt dörrgaller? Ofta, men inte alltid, var det samma arkitekt som ritade inte bara husets interiör och exteriör, utan också alla byggnadsdetaljer i och på huset. Men man kunde också välja ett färdigt galler ur en produktkatalog, precis som idag. Om ett galler en gång är skapat för ett särskilt husbygge behöver man ta reda på vilken arkitekt som ritade det, en komplicerad men inte omöjlig uppgift.

Fortfarande är det en öppen fråga om gallren i Visby och Sverige är importgods från Frankrike, eller om de kopierats från franska förlagor och tillverkats vid de svenska järnbruken. För att besvara den frågan krävs antingen en jämförande metallurgisk analys av några galler eller en rejäl djupdykning i de svenska industriarkiven. Till dess njuter vi av våra vackra galler!

 
 
Utgiven i nummer:
4/2010
Författare
Per Westholm

Har bott i Visby innerstad de senaste 26 åren. Han har varit jurist och samhällsvetare och är idag pensionerad från en chefstjänst inom skolans område i Gotlands kommun. Yrkesverksamheten har alltid kombinerats med ett stort intresse för kultur, konsthistoria och arkitektur.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in