Att vända en atlantångare

Kategori: Arkitekturhistoria

I 1920-talshusets interiör fanns flera välbevarade och tidstypiska originaldetaljer. Vid ombyggnaden blåstes allt ut.

Sveriges kommuner intar en nyckelroll i bevarandet och skyddandet av våra kulturmiljöer. Men många gånger saknas kunskap, dels om vilka kulturvärden som finns i kommunen, dels om hur de ska hanteras. Problemet är generellt, men Karlstads kommun blev till och med anmäld för att inte leva upp till det lagstadgade varsamhetskravet. Hur har det gått sedan anmälan gjordes – har det blivit bättre?

Originaldörrar och spanjoletter var några av de detaljer som försvann i och med ombyggnaden.

Karlstads kommun fördes upp på Gula listan 2008. Som först i landet hade kommunen blivit anmäld för att inte följa Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer. Byggnadsvårdsföreningens länsombud Peter Sörensen tröttnade på att se hur hus efter hus förvanskades. Därför anmälde han sin hemkommun till länsstyrelsen, som också fastställde att kommunen hade brustit i sin lovgivning och tillsyn. Byggnadsvårdsföreningen såg det som ett historiskt beslut för varsamhet. Under hösten 2011 har föreningen följt upp ärendet.

Organisationen otillräcklig

Har Karlstads kommun blivit mer varsam i sin hantering av bebyggelsen?

– Egentligen inte, det blev mest ett fyrverkeri av tomma floskler efter anmälan, säger Peter Sörensen som menar att kommunen inte gjort några egentliga satsningar och att den fortfarande tillåter förvanskande om- och tillbyggnader. Men han kan också se att anmälan förde något gott med sig.I 1920-talshusets interiör fanns flera välbevarade och tidstypiska originaldetaljer. Vid ombyggnaden blåstes allt ut.

– En positiv effekt blev att larmet gick och att kommunen fick strålkastarljuset på sig. Kulturmiljöfrågan blev allmänt känd och hamnade på dagordningen. Tidigare ryckte kommunens politiker och tjänstemän mest på axlarna. Men nu stod det klart att de måste hantera frågan. Problemet som kvarstår är att det inte finns någon organisatorisk struktur för att ta hand om frågan. Kommunen vet att de måste hantera den, men ingen vet hur. Jag tycker mig visserligen se en viss attitydförändring, men inte mer än så. Jag ser att man vill satsa på frågorna, men man förmår inte omsätta det i praktiken.

Kommunen satsar

En av de åtgärder som kommunen vidtog efter anmälan var att rekrytera en stadsarkitekt, Måns Hallén. Vare sig han eller kommunens antikvarie, Terese Myrin, är överens med Peter Sörensen om att det saknas satsningar.

– Vi har tagit frågan på största allvar och vidtagit flera åtgärder. Jag jobbar ständigt för att lyfta frågan i mitt arbete med att utveckla staden och bevaka kvaliteter, säger Måns Hallén.

Hallén framhåller framförallt det kontinuerliga arbetet med att uppdatera kulturmiljöprogrammet. Arbetet med själva programmet och inventeringen hade visserligen påbörjats före själva anmälan, men nu har kulturmiljöprogrammet tillgängliggjorts på kommunens hemsida och används enligt stadsarkitekten dagligen som kunskapsunderlag i både plan- och bygglovsärenden.

– Kulturmiljöprogrammet är en pågående inventering av kommunens bebyggelse. Det ska uppdateras kontinuerligt, berättar Terese Myrin. Allt eftersom ett område läggs in i programmet ersätts informationen i den tidigare inventeringen från 1984.

– Just nu håller vi också på att ta fram en kulturmiljöstrategi som ska fungera som en handfast ledning i hur kulturmiljöfrågorna ska hanteras i både plan- och bygglovsfrågor. Det handlar bland annat om när sakkunnig [av kulturvärden enligt PBL] ska kallas in och när utredningar måste utföras. Men det handlar också om att försöka se till att alla handläggare arbetar på samma sätt med dessa frågor, att det finns klara rutiner. Det blir ett gemensamt dokument att utgå ifrån.

Både Måns Hallén och Terese Myrin anser att den uppmärksamhet och kritik kommunen fått är delvis orättvis.

– Vi har, som enda kommun i Värmland, en byggnadsantikvarie anställd som är med i planoch bygglovfrågorna och vi har arbetat med att uppdatera vårt kulturmiljöprogram under flera år. Kulturmiljöfrågorna är många och breda, men resurserna är begränsade, säger Terese Myrin.

Karlstad inte sämst i länet

Men hur var det egentligen 2008, var Karlstad sämst i Värmland på att hantera kulturmiljöfotofrågorna? Frågan ställdes till Malin Iwarsson, planhandläggare vid länsstyrelsen i Värmlands län som var inblandad i ärendet.

– Karlstad utmärkte sig aldrig som sämst i länet, det var snarare så att de råkade hamna i strålkastarljuset, något som andra kommuner slapp. Vi har 15 andra kommuner som inte heller sköter allt till punkt och pricka alla gånger. Det finns ett generellt problem med att hantera dessa frågor hos kommunerna och många behöver höja kompetensen. Karlstad har kanske bäst chans och förutsättningar för att bli bäst på kulturmiljöfrågor. Till skillnad från många andra kommuner har de både en stadsarkitekt och en antikvarie anställd.

Så, Karlstad kanske inte var sämst i klassen och kanske hade samma kritik kunnat riktas mot 9 av 10 svenska kommuner. Boverket har nyss konstaterat att många kommuner saknar kunskap om hur de ska arbeta med kulturmiljöfrågor och klarar därför inte av att ta hand om sitt eget kulturarv.

1920-talshus utblåst trots satsningar

Det är helt klart positivt att Karlstad satsar på uppdaterat kunskapsunderlag och en ny kulturmiljöstrategi; det gynnar kulturmiljön på lång sikt. Men de måste implementeras och användas i den löpande verksamheten för att få betydelse. Uppenbarligen gjordes inte det 2010 när den kulturhistoriskt värdefulla interiören i 1920-talshuset i kvarteret Freja, Karlstad, blåstes ut. Byggnaden är tidstypisk i sin klassicistiska utformning och rymmer bland de sista paradvåningarna i staden. Trots en värdefull interiör med flera originaldetaljer byggdes den om radikalt. Någon antikvariskt sakkunnig rådfrågades aldrig. Hela händelsen inträffade dock innan Måns Hallén tillträdde som stadsarkitekt.

– Här borde vi ha agerat annorlunda, säger Måns Hallén. Ärendet hade kunnat lösas bättre om vi varit mer på tå. Vi jobbar nu för att förbättra våra rutiner.

Boverket har nyss konstaterat att många kommuner saknar kunskap om hur de ska arbeta med kulturmiljöfrågor och klarar därför inte av att ta hand om sitt eget kulturarv.

KMV-programmet som beslutsunderlag

Det är bra att arbeta fram fungerade rutiner, men för huset del är det för sent, där är skadan redan skedd. Den intakta 1920-talsinredningen är utblåst och ersatt med gipsväggar och ny inredning. Hallén menar dock att man nu har implementerat kulturmiljöprogrammet i den löpande verksamheten. Han pekar på ett flertal bygglovs- och planärenden där beslut ändrats mot bakgrund av de kulturhistoriska värdena.

– Ett av mina första ärenden var kvarteret Gäddan som delvis ingår i ett riksintresse för kulturmiljövården och som pekats ut i kulturmiljöprogrammet. Här finns också ett antal byggnadsminnen. I en del av området fanns en detaljplan som medgav nybyggnation. En 1920- talsvilla var rivningshotad och vi skickade ärendet på remiss till museet. Med stöd av deras svar och av kulturmiljöprogrammet gjordes ett avslag på rivningsansökan. Parallellt med detta så gav byggnadsnämnden förvaltningen i uppdrag att se över detaljplanen och skapa ett långsiktigt skydd för bebyggelsen. Så kulturmiljöprogrammet används som beslutunderlag i allra högsta grad, menar Hallén.

Måste in i den löpande verksamheten

Även om det råder delade meningar om hur långt man kommit i arbetet med att förbättra hanteringen av kulturmiljövärdena i Karlstad står en sak klar – för att varsamheten ska bli en integrerad del i kommunens arbete krävs att man utvecklar och tillämpar strategier för hur kulturhistoriska värden kan säkras. Annars riskerar de att gå förlorade enkom på grund av okunskap. Även riktade satsningar på fortsatt inventering, kunskapsbildning och informationsspridning till plan- och bygglovshandläggare, samt information och underhållsråd till fastighetsägare är viktiga ingredienser för att lyckas.
Originaldörrar och spanjoletter var några av de detaljer som försvann i och med ombyggnaden.

– Jag skulle gärna utveckla underhållsråd till fastighetsägare och göra fler satsningar på informationsspridning för att skapa medvetenhet om kulturmiljöfrågorna, men vi har begränsade resurser. Därför kan vi bara göra det allra viktigaste, just nu satsar vi på en aktuell inventering, en strategi och att använda antikvarietjänsten i plan- och byggärenden, säger Terese Myrin.

Och länsstyrelsen då, kommer de att följa upp vad som händer i Karlstad?

– Vi bedriver tillsyn av länets alla kommuner, inte bara Karlstad specifikt, säger Malin Iwarsson. Under 2011 har vi börjat samla in alla bygglovsärenden som rör byggnader som kan betraktas som »särskilt värdefulla«. Tanken är att vi ska gå igenom materialet och dra ut viktiga erfarenheter och sen anordna en utbildningsdag för kommunerna. Just nu råder det dock personalbrist på länsstyrelsen så analysen av materialet får vänta.

Karlstad är som sagt inte unikt, det finns många kommuner som brister i sin hantering av kulturvärdena. Det tar tid att vända en atlantångare heter det, och i det här fallet krävs också resurser vilket kommunerna hävdar att de saknar. Blickar vi bakåt kan vi samtidigt se att resursbrist alltid har använts som argument i sammanhanget, oavsett konjunktur. Och medan vi väntar på att ångaren ska vända förstörs fler och fler kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer runt om i landet. Det är hög tid att såväl Karlstad som andra kommuner tar hårdare tag i problemet. Det är dags att sluta prata om att ändra kurs och helt enkelt vrida på rodret.

Författare
Johanna Roos
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas