Arkitektur i klassisk och fri stil

Kategori: Arkitekturhistoria

Ur föreläsningsmanuskript av arkitekturprofessor Claes Grundström (1844-1925) från 1800-talet gällande "Arkitektonisk proportionslära". Kunskapen om arkitekturens skönhet fördes tillbaka till antiken.

Charmig! Särpräglad! Städernas gamla byggnader anses av många ha både själ och karaktär. Lika många har svårt att "sätta fingret på" vad det är som gör en byggnad charmig. En som försökte var Sture Balgård. Hans Nya hus i en gammal stad är en klassisk studie i hur karaktärsdragen i bebyggelsen kan analyseras – i sin tur en förutsättning för varsam anpassning. Här berättar han om bakgrunden, och efterspelet, till boken.

Illustration ur "Handbook of Architecture" av James Fergusson 1855. Bilden visar en typ av radhus med delarna A, B, C, D, och E. Enligt Fergusson är delarna till vänster att betrakta som ingenjörsarbeten och inte arkitektur. Modernismen på 1900-talet drev frågan åt andra hållet. Förkonstlingen skymde konstruktionen och därmed arkitekturen. Endast exempel A längst till vänster kunde räknas som arkitektur.
Två hus i Kyrkbackenområdet i Västerås 1974, båda byggda åren kring 1970. Det bortre gula huset byggdes i "klassisk stil" med symmetri, sockel och takfot, spröjsade och inramade fönster samt locklistpanel. Det främre blå huset byggdes i "fri stil", med asymmetri, svävande fasad utan sockel eller egentlig takfot, fönster utan ramverk och omvänd panel. Spröjsningen är kanske en eftergift åt situationen. Båda är medvetet formade.

Gamla hus är fina. Nya hus är fula. Det är grovt sagt – men synsättet präglade ofta diskussionerna under mina studentår på 1960-talet. Vi arkitekturstudenter gillade sällan de nybyggen som presenterades i tidskrifterna. Årligen delade vi ut "rivningsstipendium" åt nya bostadsområden och sörjde den gamla innerstad som hastigt försvann i Stockholms rivningsvåg.

Att nya hus bland de gamla förfulade bebyggelsemiljön var självklart. Bara i undantagsfall gjordes ansträngningar att anpassa nytt till gammalt. Den äldre miljön ansågs vara saneringsmogen, eftersom den inte skulle stå kvar länge till fanns ingen anledning att bry sig om den. Men striden om almarna i Kungsträdgården och byalagsrörelsens motkrafter synliggjorde kritiken på ett brett plan.

Det var en tid där miljonprogrammets decennium snart var över och kritiken mot det trista resultatet växte. Många tyckte att de nya miljöerna var enformiga, detaljfattiga, färglösa och överstora. De stora flerfamiljshusen gav inte utrymme för de boendes individualitet och uttrycksbehov. Arkitekterna gjordes ansvariga och fick underbetyg.

På 1970-talet gav situationen utrymme för ett växande småhusbyggande. I ett eget hus kunde ägaren friare sätta prägel på sin boendemiljö. Småhusindustrin såg möjligheterna och började lansera "nygamla" hus, villor som påstods likna de älskade gamla röda sommartorpen med vita knutar eller de ockragula herrgårdarna.

Vid Konsthögskolans arkitekturskola utvecklades på 1960-talets slut ett nytt synsätt på bygg- nadsvård och bevarande. I projektet "Den nordiska trästaden" genomfördes en serie studier av företrädesvis mindre svenska städer. I de rapporter som gavs ut togs den gamla bebyggelsen som utgångspunkt, dess användbarhet och ombyggnadsmöjligheter diskuterades. Flera exempel på kompletteringsbebyggelse redovisades. Vi elever där diskuterade hur nya hus skulle kunna infogas utan att förstöra helheten.

Kompletteringsbebyggelse
Genom ett byggforskningsanslag fick jag möjlighet att fördjupa mig i hur nya hus i en gammal stadsmiljö borde se ut. Med miljonprogrammets tänkesätt i huvudet var målet först att rita ett nytt typhus som – bättre än småhusindustrins försök – skulle passa i de gamla svenska trästäderna.

Men först gällde det att ta reda på hur den gamla bebyggelsen egentligen såg ut. Ett par studieom- råden i Härnösand och Söderköping användes för att i detalj registrera byggnadernas mått och detaljer. Jag lade stor vikt vid gatumiljöns visuella intryck och strävade efter att hitta de egenskaper som hade avgörande betydelse för byggnadernas karaktär.

Arbetet resulterade i en uppsjö data om den gamla bebyggelsen, men jag behövde något att jämföra med. Eftersom målet var att hitta ett sätt att bygga nytt valde jag byggnader ur trähusindustrins rika utbud av kataloghus. Säljarna antydde att deras "nygamla" hus såg ut precis som de gamla husen – de hade faluröda träpaneler och vitmålade spröjsade fönster. Men stämde de överens med de äldre husen? Såg de likadana ut?

Mätjämförelserna mellan de gamla och de nya husen visade stora skillnader för i stort sett alla mått – planmått, sektioner, fönster, tak, takvinklar, vägghöjder, fasader osv. Att säga att de liknade varandra var klart osant. Kataloghusen skilde sig avsevärt från 1800-talets byggnader.

Samtidigt visade studien att grupper av de gamla byggnaderna liknade varandra och det gjorde också de nya. Inom varje grupp fanns variationer med olika intervall, och spridningen mellan dessa blev ett slags mått på miljöns karaktär. Intressant var att spridningen för de gamla byggnaderna ofta visade proportionslikheter som verkade vara avsiktliga.

Då variationen var en avgörande faktor i bebyggelsemiljön blev det omöjligt att rita ett nytt typhus som skulle passa för alla äldre bostadsmiljöer. Nya byggnader behövde variationer i form och detalj för att kunna komplettera en gammal byggnadsmiljö, eller för att kunna skapa en intressant bebyggelsemiljö överhuvudtaget! Att föreslå regler för ett varierat byggande var svårt. Stadsplanebestämmelser kunde definiera gränsen mellan tillåtet och otillåtet byggande, men reglerna kunde inte varieras utifrån en bedömning av helheten.

En upptäckt var att byggnadsstadgan från 1874 och städernas byggnadsordningar hade styrt bebyggelsens utformning. Med enkla plankartor, allmänt formulerade bestämmelser och en engagerad byggnadsnämnd kunde städerna reglera byggandet till "prydlighet", naturligtvis med hjälp av den då oemotsagda klassicistiska estetiken och ett mer hierarkiskt samhälle än i dag.

Min rapport "Nya hus i en gammal stad" publicerades 1976 och fick ett generöst mottagande. Boken trycktes om två gånger och översattes till finska. Det som intresserade många var modellen att karaktärisera byggnader och bebyggelse med tonvikt på mätbara och visuellt uppfattbara egenskaper. Jag hade använt mig själv som instrument och försökte redovisa så detaljerat att läsaren själv skulle kunna göra om observationerna.

Vad bestämde formen?
En stor fråga låg kvar inom mig efter arbetet. Vad hade styrt utformningen av de äldre husen? Jag anade en gemensam yrkesmässig kod bland byggmästare och hantverkare, en kod jag inte kunde komma åt eftersom alla dessa sedan länge gått ur tiden. Jag tänkte att detta skulle förbli en gåta utan svar. Ingen verkade veta.

I dag ter sig frågan naiv och röjer oförlåtliga kunskapsbrister i arkitekturhistoria och formlära, arkitekt som jag är. Jag kan bara försvara mig med att jag var en produkt av den arkitektutbildning jag fått. Vi utbildades för att klara ett nybyggande manifesterat i det miljonprogram som sjösattes 1964. Respekt för äldre bebyggelse ingick sällan i studieuppgifterna. Arkitekturhistoria var inte integrerat och formläran sysslade inte ens med grunderna inom den klassiska arkitekturen.

Under 1980-talet arbetade jag på Konsthögskolans arkitekturskola och hittade då svar på mina efterlämnade frågor. En utlokaliserad bibliotekshylla i arkitekturhistorieprofessorns rum innehöll en serie äldre handböcker om klassicismens arkitektur och formlära, något som moderna arkitekter naturligtvis inte behövt tynga sin kreativitet med. Den svunna kunskapen fanns alltså! Allt detta var helt nytt för mig. Ingen i min arkitektomgivning hade nämnt något sådant tidigare. Eller hade jag inte förmått lyssna?

Jag ägnade mig mycket åt att försöka förstå den klassicistiska arkitekturens formlära. I tiden fanns en postmodern rörelse som växt fram som en effekt av den hårda kritik arkitekturen fått utstå under 1970-talet. Rörelsen ville förnya kontakterna med 1800-talet, med klassicismen och den gamla historien. De svenska arkitekterna förhöll sig över lag avvaktande eller negativa till denna arkitekturströmning. Funktionalismens grepp släppte inte och bara en handfull arkitekter producerade byggnader med klassicerande drag. För många andra befästes de modernistiska utgångspunkterna i en slags nyfunkis. Många postmodernister var i själ och hjärta modernister, som lade till några klassicistiska accenter i en modernistisk komposition. De hade fått samma ensidigt modernistiska utbildning som jag, så hur skulle det kunnat bli annorlunda? Ett klassicistiskt formtänkande saknades och saknas alltjämt.

Klassicismens formlära
Den bristen ville jag avhjälpa med ett nytt projekt, "Arkitekturformlära på klassisk grund". De gamla arkitekturformlärorna var då bara tillgängliga på bibliotek eller antikvariat och behövde göras tillgängliga igen. Men formvariationerna genom historien är otaliga. Mer än 2000 år av byggande står på klassicismens grund. Vad skulle jag välja bort? Vad skulle jag samla? Vilken stil skulle jag älska?

Min idé var att försöka hitta något grundläggande, något som gällde genom alla tider av klassicistiskt byggande. Jag ville vidga frågan till att omfatta både formandet av arkitekturen och upplevelsen av den. Stildetaljer från olika tider känner inte alla till men alla upplever varje byggnad och miljö utifrån dess direkta uttryck.

I undervisningen vid Konsthögskolans arkitekturskola försökte jag utveckla synsättet. Men någon slutrapport fick jag aldrig ihop. Dessutom hade det under tiden gjorts ett flertal nytryck av gamla traktater och formläror som delvis löste uppgiften.

Min gamla fråga om kompletteringsbebyggelse i stadsmiljön är ett specialfall i stadsbyggandet. I undervisningen försökte vi ett år vidga frågan till att omfatta gatumiljön som helhet, dvs till staden som idé. Arbetsresultatet samlades 1994 i en rapport med titeln "Den goda stadsgatan. Om gestaltningen av gator." I den diskuteras vad en gata är, gatans historia, upplevelsen av gatan och inredningen av den med mera. I dag ser jag skriften som ett fundament i diskussionen om gatukaraktär och bebyggelseanpassning.

Modernismens formlära
Den klassicistiska arkitekturens formlära ledde över till modernismens formproblem. Uppdelningen av arkitekturen i en klassicistisk och en modernistisk gren har fått oss att tro att de inte har med varandra att göra. Och modernismen vill gärna se sig som en ny planta utan några gamla rötter. Men det är knappast sant. Jag tyckte mig kunna formulera en del utgångspunkter för modernismens formskapande, på samma sätt som jag tidigare gjort för klassicismen. Kunde de fogas samman i en gemensam arkitekturteori?

Jämförelsen är spännande. I många stycken är idéerna motsatta, trots att de strävar mot samma mål. Klassicismen söker det statiska, det vilande, det formrika, det plastiska. Modernismen söker det dynamiska, det svävande, det abstrakta, det släta. Målen för skönhet och konstruktion är gemensamma. Egentligen utvidgades den klassicistiska teorin av modernisterna på 1920-talet och gjorde arkitekturens uttrycksträd rikare.

I början av 1990-talet hölls vinter-OS i Albertville. En nyhet på programmet var att längdskidåkning fick skilda tävlingar i klassisk och fri stil. Den fria stilen, eller skating som vi säger nu, hade utvecklats ur den klassiska. Den gick fortare, men var inte så vacker att se på. Det väckte en fråga: Gällde inte detsamma för arkitekturen? Skulle inte anpassningskrav kunna sorteras in under planbestämmelser om byggande i klassisk eller fri stil? Det skulle innebära påbjudande bestämmelser motsvarande de gamla byggnadsordningarna.

Detta var en lockande tanke. Utmaningen var "bara" att formulera villkoren för arkitektur i "klassisk" och "fri" stil. Tillämpningen skulle på gammalt sätt garantera både karaktär och variation. Jag gjorde ett försök att punkta upp klassicismens och modernismens formgivningselementa. Resultatet ska inte uppfattas som färdigt utan som ett första försök i behov av fortsatta överväganden och revideringar. Avsikten känns fortfarande aktuell och ansatsen lovande men i rutan intill väntar den på fortsatt tänkande och formulerande. Och då är vi tillbaka till behovet av en större arkitekturformlära, en formlära som innefattar både klassicismen och modernismen. Kanske en formgivningens byggnadsordning?

Här slutade mitt tänkande över dessa frågor. Strax efteråt lämnade jag arkitekturen som yrke för att ägna mig åt bokformgivning, huvudsakligen i klassisk anda.

 

KRAV PÅ ARKITEKTUR I KLASSISK STIL

  • Byggnaden ska formmässigt vila på marken och byggas uppåt. Statiskt ska konstruktionen vara tryckt.
  • Formen ska ge en bild av hur huset kunde varit byggt. Bilden måste vara sann, men behöver inte motsvara den verkliga konstruktionen.
  • Det primära meddelandet ligger i formen. Med formen förmedlar arkitekturen sin idé.
  • Materialet är underordnat formen och ger variation åt formen.
  • Varje form ska vara avslutad, dvs innehålla början, förlopp och avslutning.
  • Uttryckets styrka bestäms genom plastik och detaljering.
  • Kompositionen ska sträva efter harmoni och balans.
  • Kompositionen ska vara byggd på symmetri i minst en nivå.
  • Kompositionens tyngdpunkt måste ligga inom fasadytan. Element med rörelse måsteförankras.
  • Byggnadens detaljrikedom ska styras av dess funktion och offentliga roll.


KRAV PÅ ARKITEKTUR I FRI STIL

  • Byggnaden ska ge en bild av husets inre uppbygg- nad och funktion.
  • Kompositionen ska förmedla idén om hur huset framställts.
  • Det primära meddelandet ligger i volym, ytor och material. Med materialet förmedlas arkitekturens idé. 
  • Materialen ska göras tydliga och stå fria från varandra utan förmedling.
  • Formen är underordnad materialet och har till uppgift att tydliggöra materialkaraktären.
  • För att framhäva materialens uttryck ska uttrycken från form och tyngd motverkas. Formerna ska därför vara svävande.
  • Kompositionen ska sträva efter harmoni och balans.
  • Kompositionen ska vara byggd på asymmetri.
  • Kompositionen ska söka rörelse och kontrast.
  • Byggnaden ska ses som en skulptur och komponeras i volymer.

 

Utgiven i nummer:
2/2009
Författare
Sture Balgård

arkitekt och grafisk formgivare i egna firman Folium Form. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in