1800-talets stilblandning har unika kvaliteter

Kategori: Arkitekturhistoria

Stockholms första renodlade kontorshus - Birger Jarls Bazar i hörnet av Birger Jarlsgatan och Smålandsgatan, 1885, arkitekt Ernst Hægglund. En vagel i ögat för funktionalismens estetiker.

Om man betraktar 1800-talets byggnadsverk frikopplade från sina förebilder framstår de som en starkt uttrycksfull byggnadskonst med kvaliteter som det sena 1800-talet är ensamt om att uppnå, hävdade Fredric Bedoire vid byggnadsvårdsföreningens temadag "I samma stil" på Berns den 15 oktober.

Arkitektens dröm - Panorama över arkitekturhistoriens stora byggnadsverk. Fotograf/Illustratör: Akvarell av CR Cockerell, 1849
Synagogan vid Oranienburgerstrasse i Berlin, ritad av Knoblauch och Stäler, ett av 1800-talets egensinniga byggnadsverk med förgyllda gjutjärnskapitäl. Idag föremål för såväl utvändig som invändig restaurering och rekonstruktion.

Det finns få epoker i historien som är så fulla av vitalitet och rörlighet som 1800-talets senare del, industrialiseringens framgångsrika tid. Kontakterna över landsgränserna blev allt tätare, innovationerna spreds med allt högre hastighet och en storstadskultur utvecklades med liknande förtecken i alla delar av Europa och Nordamerika. Avstånden minskade, och impulser togs upp från andra världsdelar.

Den västerländska staden skulle inte bara växa och utvecklas efter mönster från det antika Rom - det dittills oöverträffade mönstret - utan också få del av orientalisk prakt i färg och form. Också arvet från det medeltida feodalsamhället hölls levande, ibland i socialt konserverande syfte, men också som ett medel att stå emot den torftighet som följde i industrialiseringens spår, framförallt i England. Modernitet förläktades av de tongivande affärsmännen och industrialisterna, de som hade sig själva att tacka för sin framgång. De var de vitalare och starkare segrarna i tävlan med företrädare för det gamla samhället.

Materialismens tid

Det sena 1800-talet är också kapitalismens och materialismens tid, då intresset riktades mot det stoffliga och materiella på mycket olika plan, alltifrån det konkret textura i ett enskilt byggnadsverk till den teoretiska uppbyggnaden av samhället i stort, såsom Marx materialistiska historieuppfattning är ett utslag av.

Vid sidan av Darwin verkade arkitekten Gottfried Semper och sökte stilarnas och byggnadskonstens ursprung i tidigare samhällen och deras ekonomiska villkor, och han fann arkitekturens upphov i lusten att pryda och markera, först med blomstergirlanger och kransar, senare med tyger och vävnader, innan mer permanenta material kom i fråga. Men någon egen stil för sin samtid fann han inte. Tidens kärlek för ornamentering och detaljering uppfattade han som viljan att bekläda en byggnadsstomme, det som han kallade Bekleidungsteorie.

Det fanns på 1800-talet en uppfattning att man befann sig i ett dilemma utan egna arkitektoniska uttrycksmedel, en egen stil, till skillnad från andra konstarter där man menade sig vara mer modern och hade funnit egna uttryck, åtminstone när man började närma sig slutet av århundradet. Vid arkitekturakademierna lärdes äldre tiders stilar ut och man kopierade gamla byggnadsverk som förebilder för det nya man skulle bygga, men man hade inget eget att komma med, tycktes det.

Det speciella med samtiden var de nya byggnadskonstruktionerna och de nya materialen, järn, stål och betong, och man väntade på en ny stil som skulle motsvara dessa.

Crystal Palace vid världsutställningen i London 1851 uppfattades därför av många som framtidens arkitektur. Andra, med John Ruskin i täten, menade att det var en utarmning och förfulning av byggnadskonsten som gjorde sig gällande, och Crystal Palace förblev ett uttryck av många i en rikt varierad arkitekturvärld. Upphovsmannen själv, Joseph Paxton, gav ett storslaget uttryck för tidens eklektiska smak när han snart efter Crystal Palace fick uppdraget att rita århundradets mest grandiosa slottsbyggnad, Ferriére-en-Brie, strax utanför Paris, för tidens mest framgångsrike affärsman, baron James de Rotschild.

Industrialiseringen styrde

Först mot slutet av 1800-talet blev tiden mogen för en stil som var ett avståndstagande från det tidigare och ett anammande av helt nya och fria former, lanserade under uttryck som l`art nouveau och jugend. Då hade också industrialiseringen lämnat sina första trevande stadier och hade inte längre behov att legitimera sin ställning som nykomling i ett gammalt samhälle. Då var det industrialiseringen själv som styrde samhällsutvecklingen, medan lantjunkarnas och skråhantverkarnas gamla samhälle stod för reaktionen och behovet av att försvara positionerna.

Nedvärderandet av 1800-talets arkitektur har levt långt in i 1900-talet och föranlett att så många byggnader byggts om. Det har således ett ursprung i samtiden som uttryck för en social osäkerhet och oupphörligt sökande av ett slag som vi möjligen kan känna igen idag. Eklekticism - stilblandning - är också 1800-talets eget uttryck och användes redan för julikolonnen i Paris på Place de la Bastille, rest till minne av revolutionen 1830.

Men begreppet eklekticism står för något djupare än bara form, som ett medvetet uttryck för ett mångfacetterat samhälle och kulturell pluralism, för delaktighet i en historia av rikt varierat slag. Först mot slutet av århundradet kom begreppet eklekticism att ses pejorativt, som ett osjälvständigt blandande av stilar, som arbetssättet för en epigon.

Detta nedvärderande av itu,, talsarkitekturen måste också förstås som en reflekterande samtids kritik av 1800-talets framgångsrika byggherre, den dynamiske företagaren och affärsmannen som gärna tog upp livsmönster från ett aristokratiskt eller högborgerligt skikt som han inte tillhörde av börd men som han hade ekonomiska resurser att närma sig. I det perspektivet får man se önskan att utforma bostadshuset som en romersk villa eller ett renässanspalats, fabriken som en borg och parlamentshuset som ett grekiskt tempel.

Det är först när vi betraktar dessa byggnadsverk frikopplade från sina historiska förebilder och lämnar frågan om de är bra eller dåliga kopior som 1800-talets byggnadskonst framstår i all sin storhet, otvivelaktigt som en egen stil, med fri, okuvlig, formvilja, okonventionella grupperingar, täthet i ornamentering, hopträngning och deformering av motiven.

Då ser vi framför oss en starkt uttrycksfull byggnadskonst, som gärna frossar i form, relief och färg på ett sätt som de tekniska framstegen gjort möjligt och som den nya funktionen ropat efter. Vi ser då kvaliteter som det sena 1800-talet är ensamt om att uppnå, kvaliteter som kan avläsas som ett materiellt svar på tidens friska vitalitet och rörlighet.

 

 
Utgiven i nummer:
4/1993
Författare
Fredric Bedoire

Professor vid Konsthögskolans arkitekturskola.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in