Tryckta papperstapeter

Kategori: Övrigt

Det är inte bara tapeternas mönster som har något att berätta. Också papperet, tryckmetoden och färgerna, som åldras på olika vis, kan avslöja mycket om när och hur tapeterna trycktes.
Papperet bleks eller mörknar fort beroende på materialets sammansättning, tydligast avläsbart där av ekonomiska skäl bottnen inte har tryckts.

Tryckmetoderna, som också kan säga mycket om tapeternas ålder, är lätta att skilja på. Vid blocktryck faller alla färger torrt, dvs. blöder inte, medan limtryck är en vått i vått-metod.

Färger åldras olika fort. Oorganiska pigment, som förr var de enda man hade tillgång till förutom växtfärger, bevarar sina färger länge, de har hög ljusäkthet som man säger. Den gröna kromoxiden och det ultramarinblå hör till de mest resistenta pigmenten, medan de gula, bruna och röda ockrorna och umbrorna är sämre.

Ljusäkthet anges med hjälp av den s. k. Ullskalan från 1 till 8. Moderna tapeter förväntas ligga över 6, men papperet i sig själv har en låg uv-resistens om 2-3.

Tapetpapperet

I över 2000 år har papper tillverkats av så kallad lump, bomulls- och linnefibrer som bearbetats och formats till ark, »backepapper«. För tapettryckning monterades arken till våder genom att limma ihop dem, slipa skarvarna och blocktrycka dem.

Vi sekelskiftet 1800 patenterades i Paris uppfinningen att tillverka papper på löpande bana med hjälp av en »ändlös vira«. Träfibrer fick som ett billigt alternativ ersätta lump. Tapettillverkarna lärde sig att hantera papper på rulle och utvecklade rotationstrycket som var en förutsättning för den snabbt växande tapetindustrin.

Då kapaciteten mångtusenfaldigades blev tapeterna billigare och fick snabbt spridning också i enkla hem. Under slutet av 1800-talet fanns tapeter i nästan alla svenska hus.

Fram till 1930-1940 var tapetpapperet mycket tunt, ca 70 g/m2 (jämfört med dagens 120 g/m2) och blev på grund av materialets åldrande skört.

Från 1800-talets slut kunde man spara pengar genom att infärga pappersmassan för att slippa trycka bottenfärg. Tryckta mönster var ända fram till 1940–1950-talen ca 47 cm breda, sedan övergick man till dagens mått 53 cm, dvs. 20 1/2 inch.

Tryckfärgerna

Limfärger är de tapetfärger som har den längsta traditionen. För tidiga blocktryckta tapeter bereddes de av av animaliska limmer, s. k. hudllim, hornlim eller pärllim. Limfärger kunde också tillverkas med hjälp av lokala limmer (stärkelse), i Sverige användes vanligen potatismjöl som huvudstärkelse, vilket förtjockades och fördröjdes med cmc (cellulosa).

Under slutet av 1800-talet användes giftiga konserveringsmedel och antioxidanter, som kunde vara formalin och arsenik.

Under en kort tid från mitten av 1800-talet fanns anilinfärger och från 1950-60-talen användes i stället för limfärger syntetiska bindemedel och pigment, i samband med djup- och flexotryck även lösningsmedel.

Tyvärr lever man kvar i tron att s. k. vattenbaserade färger nödvändigtvis skulle vara bra. Ofta kräver dessa färgsystem, såväl målar- som tryckfärg, en betydligt mer kontroversiell kemi.

För att få dagens tapeter tvättbara, ett krav från 1950-talet, beläggs de med ett ytskikt av akrylplast.

Trycktekniken

Den gamla högtrycksmetoden används än idag och kallas nu flexotryck. Tekniken har sedan rotationstryckets inträde utvecklats mycket. Limtryck stod på sin höjdpunkt på 1950-talet. För att t. ex. trycka 50-taletss rosentapeter, huvudsakligen från England, som alltid spelat en dominerande roll inom tapetindustrin, behövdes upp till 24 färger i en och samma maskin och tryckgång. För att trycka en enkel men naturalistisk rosentapet ansågs tolvfärgersmaskin vara en förutsättning.

Tekniken att gravera trävalsarna utvecklades i takt med ökade krav på perfekt passning och avancerad design.
För att trycka detaljerade mönster »stacks« trävalsarna med mässing. För att fylla stora tryckande ytor användes yllefilt, inhägnad av mässing och slutligen struken med schellack. Tekniken kallades Messingfiltzwaltzen.

I England var det vanligt med tryck «block« av gips, som inte slog sig och hade fördelen att tåla vatten. Vid rotationens inträde fick formskäraren bli formstickare och lära sig »att tänka runt och ändlöst«.

Under 1930-talet började man att experimentera med nya material. Etsade stålvalsar uppskattades mycket, lät man dem »rosta litet« så tryckte de föredömligt. Därefter kom laserskuren polyuretan.

Från 1960-talet gör nya tryckmetoder inträde i branschen. Djuptryck för tapeter, som utvecklades av dansken Hassing på uppdrag av Crown Wallpapers redan omkring 1920, flexotryck och även rotationsscreentryck blir vanligt. Under 70- och 80-talen kunde en »Sarutti« djuptrycksmaskin med s. k., »flyingsplice« producera 400-600 meter i minuten, dessutom ofta i dubbel bredd.

Lim & Handtryck använder en tysk åttafärgers Olbrichtmaskin, delvis från 1896, som trycker i den modesta farten 20 meter i minuten, och torkar tapeterna i en s. k. hängtork för 750 meter papper från golv till tak.

Lim & Handtryck använder sig av en färg vars bindemedel består av cellulosa, majs, vatten och lite kokt kallpressad linolja för att bli tvättbar.
Pigmenten är oorganiska s. k. jordfärger, fria från tungmetaller.

Utgiven i nummer:
4/1999
Författare
Michael Rasmussen

Äger och driver Lim & Handtryck som trycker kulturhistoriska tapeter och bereder ekologisk linoljestödd limfärg för inomhusmåleri.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas