Rörformig funktionalism

Kategori: Övrigt

Vi har alla förvånats över det förra sekelskiftets lamparmaturer, vars nakna glöd- lampor exponerades som om de vore något att stoltsera med. Men hur många har sett en lysrörskrona? Eller har en dekorativ lysrörsarmatur från Orrefors hängande i taket? Jonas Eriksson lär oss mer om det en gång hyllade lysrörets historia.

1945 försågs Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm äntligen med ny belysning. Beslutet föregicks av noggranna utredningar som alla visade på otillräcklig ljussättning. I riksdagens andra kammare hängde man nu en modernistisk ljuskrona med stomme av metall och vertikalt ställda råglasskivor längs sidorna. Ihop med läktar- och väggarmaturer kunde det ansvariga företaget, Lumalampan AB, minska energiförbrukningen med två tredjedelar samtidigt som ljusstyrkan fördubblades. Det hela möjliggjordes med hjälp av det som av några kommit att kallas »framtidens ljus«. Lysröret hade fått en plats hos statsmakten.

Lågtryckskvicksilverlampa, lysämnes- kvicksilverånglampa, fluorescens-, lysämnes- och lysrör. Kärt barn har många namn, heter det. Ljuskällan, som så småningom kom att bli vardaglig, har en historia som skiljer sig från den bild vi i dag har av lampan.

Lysrörets föregångare

Rationell belysning byggde på uppfyllandet av ljusets likformighet, bländfrihet, lämpliga skuggbildning samt ljusfärg och ljusekonomi. Dessa kriterier styrde det tidiga 1900-talets forskning åt två håll, dels åt att maximera det elektriska glödlampsljuset, dels åt en ständig jakt efter nya ljuskällor.

Glödlampan hade revolutionerat människans tillvaro på flera sätt, men i vissa sammanhang var den fortfarande otillräcklig. Framförallt hopade sig problemen i stora lokaler. När badhuset Sportpalatset stod färdigt vid S:t Eriksbron i Stockholm 1934 placerades i vänthallen en takarmatur med 300 glödlampor under en cylinder av »champagnefärgat glas«. Liknande scenarion kunde skådas i affärslokaler, på biografer och kontor runt om i landet.

Lyckade försök gjordes att ändra glödlampans skepnad och med ett stort antal lampor åstadkom man också önskvärd ljusstyrka, men följden blev en betydande energiåtgång. Man försökte då maximera ljusintensiteten per lampa, men det var främst med utvecklingen inom så kallad urladdningsteknik som ljusekonomin kunde förbättras.

Ljus framkallat med elektrisk urladdning i gaser patenterades redan kring sekelskiftet och på 1930-talet användes natrium- och högtryckskvicksilverlampor framgångsrikt inom industrin. Dess ljusstyrka motsvarade upp emot fyra glödlampor och räckte dess- utom 500–800 timmar längre. Ljusintensiteten och ljusfärgerna lämpade sig främst för sorterings- och gruvarbeten och ett problem kvarstod att lösa: en ekonomisk och rationell ljuskälla för inomhusbelysning med större och friare användningsområden.

Konstgjort dagsljus

I facktidskriften ERA (Elektricitetens Rationella Användning), under rubriken »Fluorescenslampan – ljuskällan som kommer«, gick det 1939 att läsa om »ett nytt, kanske epokavgörande resultat på den elektriska belysningens område, nämligen fluorescenslampan, genom vilken ljusutbytet återigen kunnat tredubblas«. Ett år tidigare hade General Electric Company efter en rad patenttvister kunnat kommersialisera lysröret i USA.

Året därpå kom såväl Osram som Philips att distribuera lysrör i Sverige under parollerna »Konstgjort dagsljus« och »Morgondagens ljus«. Kunderna kunde välja mellan rödvitt eller så kallat »dagsljussken«. Röd- vita lysrör ansågs lämpa sig bäst för intima miljöer som biografer, butiker och restauranger medan »dagsljuset« framförallt skulle finna sin plats på kontoret. De första lysrören i Sverige var importerade, inte förrän 1942 skulle Luma påbörja en inhemsk tillverkning.

Sveriges första anläggning

Mitt under andra världskriget uppfördes det så kallade Thulehuset på Sveavägen i Stock- holm efter ritningar av arkitekt Isak Gustaf Clason. Sveriges då modernaste kontorskomplex med flexibla kontorslandskap skulle också ha ett ljus av samma dignitet. Ljusinstallationen krävde över en kilometer lysrör med »dagsljusfärg«. Armaturen i arbetsrummen bestod av nedåt slutna, uppåt öppna rännor med vitlackerade insidor. Med denna utformning uppnåddes en indirekt belysning med god ljusspridning och samtidigt undveks irriterande reflektioner i kontorslandskapets glasväggar.

I Thulebolagens entré gavs armaturen en dekorativ design med en smal sammanhängande rörform i opalglas vilken följde väggarnas vinkling. För första gången kunde indirekt belysning ge ett likformigt ljus utan att kosta stora mängder energi. Namnet till trots var emellertid »dagsljusskenet« långt ifrån naturligt och behagligt. Efter klagomål från personalen kom Thulehusets belysning att bytas ut i mitten av 1950-talet.

Belysningsarmaturer

Från mitten av 1940-talet hade flera av de sto- ra fabrikerna en del av sitt sortiment vigt åt lysröret. En hårdnande konkurrens fick följden att fabrikerna började profilera armaturerna beroende på var de var tänkta att sättas upp.

En grundmodell hade fötts med metallrännan som fanns i Thulehuset, men det fanns en än mera avskalad variant. Precis som under glödlampans tidiga år, lämnades lysrören ibland bara, helt utan avskärmning. Motive- ringen var att lysröret inte ansågs blända, en uppfattning som senare kom att revideras. Äldre lysrörsarmaturer av nyttomodell består därför ofta endast av en rektangulär låda innehållande teknisk apparatur samt en eller flera utanpåliggande lampor.

Efterfrågan på dekorativa armaturer för biografer, kyrkor och butikslokaler ledde till en ny skapelse: lysrörskronan med vertikalt ställda lampor. Året efter att den mäktiga lysrörskronan hade invigts i Riksdagshuset demonstrerade Siemens en samling »dekorativa–stilfulla« armaturer påJubileumsutställningen i Gävle.

Så gott som samtliga svenska armaturfabriker producerade dekorativa modeller. Till mer namnkunniga företag hörde NK Belysning, Böhlmarks Lampfabrik och Orrefors Belysningsarmatur. Lysrörskronan förefaller dock ha försvunnit helt på 1950- talet när bland annat så kallade lystak introducerades, i taket infällda lampor avskärmade med opalplast eller raster.

Vid sidan av kronorna blev den så kallade pendelarmaturen en spridd modell. Med hjälp av en förlängd upphängningsanordning kunde ljuskällorna placeras längre ned från taket. Armaturen tillverkades för olika ljus- riktningar och till en början helt i plåt, men snart kom modeller med sidor i blästrat och/ eller dekorerat glas och sedermera opalplast.

Brummande ljud

Med lysrörets framfart på andra områden fanns även intresset att bringa lysämnesröret in i bostaden. »Vi få väl räkna med att lysämneslamporna om någon tid komma att tränga in också i hemmen«, begrundade författaren och civilingenjören Folcker 1943. Samma år hölls utställningen »Framtidens Ljus« i Stockholm, anordnad av Siemens. Bland lampetter och kronor för »eleganta lokaler och heminredningar« kunde besökaren också beskåda en ny form av belysningsanordningar. Nymodigheten var en ljusramp avsedd att hänga bakom en kornisch, ovanför fönster eller draperier. På så sätt kunde det artificiella »dagsljuset« falla in som solljuset. Ramperna längs hemmets väggar ansågs också vara en lösning på problemet med otympliga och svårförflyttade armaturer i taket.

Cirkelformade lysrör för bordslampor och utsmyckade pendelarmaturer för matrummen tillverkades av svenska fabriker, men det skulle dröja två decennier innan det fanns lysrör i hemmen (och då så gott som alltid i köket). Att införandet dröjde var dels en följd av urladdningsteknikens barnsjukdomar, dels en följd av det alstrade ljuset. I tänt tillstånd gav 1940-talets lysrör ifrån sig ett brummande ljud samtidigt som teknologin inverkade på radioapparatens sändningsförmåga.

Bortsett från detta minskade lampornas livslängd drastiskt ju fler gånger de trycktes av och på, något som ju var ett åtskilligt större problem i hemmet än på andra platser där de lämnades på under hela dagar. Men framförallt betraktades ljuset som kallt och ogästvänligt. Flera försök med att ändra ljusfärgen provades, men med ett klent resultat. 1947 påpekade inredningsarkitekterna Elias Svedberg och Lena Larsson i Heminredning att en stark lampa är mera ekonomisk, »men – och detta är viktigt! – det blir trivsammare och behagligare med flera små [...] det måste finnas ljus för både avkoppling och arbete«.

Var finns lysrörskronorna idag?

Nu uppstod den diskrepans mellan glödlampans och lysrörets plats i samhället som vi kan känna igen i dag. Mycket har hänt sedan lysämnesröret var en varmt välkomnad belysning. Dagens lysrör med dess standardarmatur, en rektangulär låda av plast eller metall, ligger ofta långt från de varianter som förespråkades av den svenska belysningsbranschen.på 1940-talet. De flesta modeller blev en parentes, medan några få fick en utbredning i samhället, däribland pendelarmaturen.

Lysröret kom under 1900-talets andra hälft att bli en central del i vårt samhälle, så småningom även i hemmen. Inbyggt i badrumsskåpet, ovanför köksbänken eller i garaget sitter många lysrör installerade. En gång i tiden var de grogrunden till en funktionalistisk utopi om en bländfri belysning för en ringa kostnad. Idag är lysrörsarmaturer negligerad del av våra byggnader. Få riktigt tidiga exemplar finns bevarade för eftervärlden. Undertecknad inväntar med spänning på den dag han står framför en lysrörskrona.

 

Läs mer

Läs Jonas Erikssons examensarbete Lysande rör, rörligt ideal. Belysningsbranschens introducerande av lysröret i Sverige (2012), i sin helhet via databasen www.uu.diva-portal.org sök på titeln.

 

Forskning om Belysning

2008 kom Byggnadskulturs temanummer 'Ljus' (2008:4) där etnologen och teknikhistorikern Jan Garnert medverkade med artikeln 'Belysningens revolutioner'. Jan är den forskare i Sverige som har arbetat mest med belysningens kulturhistoria. Just nu verkar han i projektet, Ljusår som är ett samarbete mellan El-Kretsen och Stockholms stadsmuseum. Syftet är att skapa ökad kunskap om och en fördjupad förståelse för relationen mellan belysningsteknikens historia och människors sociala liv och kultur. Inom ramen för projektet skrivs både populärvetenskapliga och akademiska böcker. 2011 kom dokumentären Ut ur mörkret, våren 2013 uppföljaren Alltid Ljust.

  • Läs mer om Ljusår på www. stadsmuseum.stockholm.se
Utgiven i nummer:
3/13

Byggnadskultur 2013 - 3

Att leva på byggnadsvård

Författare
Jonas Eriksson

är föremålsantikvarie och konstvetare verksam vid bland annat Gotlands museum.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in