Nödvändigt rörarbete - onödigt ont

Kategori: Övrigt

Ursprungliga skåp och beslag återmoneteras mycket sällan, för att inte säga aldrig. Fotograf/Illustratör: Camilla Altahr-Cederberg

I varje hus blir förr eller senare ett utbyte av stamledningarna för värme-, tapp- och spillvatten en oundviklig realitet. Dessvärre är det inte ovanligt att det i sällskap med det nödvändiga rörarbetet också utförs ytterligare åtgärder - med ödesdigra konsekvenser för många av byggnadens ursprungliga kvaliteter.

Tidiga hygienrum byggdes för WC av högspolande typ, som upptar mindre golvyta. Här en nytillverkad stol. Fotograf/Illustratör: Camilla Altahr-Cederberg

En bostadslägenhets olika rörinstallationer har begränsad teknisk livslängd. Risken för läckage ökar med rörens ålder. Rejält generaliserat så gäller att spillvattenrör och golvbrunnar som tillverkades av gjutjärn fram till 1960 inte håller i mer än 50 år (rören kan hålla längre efter renovering genom s k relining). Värmerör som tillverkades av stål fram till 1970 håller däremot i 80 år, medan de galvade tappkallvattenrör som användes fram till mitten av femtiotalet helst redan borde ha bytts ut.  En äldre röranläggning i ett flerbostadshus saknar dessutom ofta vvc-system, dvs en returledning på tappvarmvattnet som gör att det varma vattnet cirkulerar, med fördelen att legionellarisk och vattenförbrukning blir lägre än annars.
Bad- och tvättvanor har förändrats med tiden. Det var först under 1920-talet som lägenheter började utrustas med både WC och bad. De kombinerade WC/bad som idag finns även i ännu äldre hus, har tillskapats någon gång i efterhand, ofta i små eller otillräckliga utrymmen. 
Badrummen som förr dimensionerades för enstaka karbad används numera för dagligt duschande och kanske också klädtvätt. Fuktbelastningen är därför i många fall över gränsen för vad det äldre tätskiktet och ventilationen kan klara av.

Väggar och golv

Väggar och golv i badrummet är minst lika angelägna att åtgärda som rörstammarna. Samtidigt är det heller inte praktiskt möjligt att bibehålla befintliga tätskikt intakta när bakom- och underliggande rör ska utbytas. De billigare, alternativa metoder som ibland förekommer, som t ex rum i rum eller golvbrunnslösa badrum, är i lägenhetssammanhang ofullständiga eller rentav olämpliga.En vettig nivå på renoveringsinsatsen i badrummet är istället:

•    att riva keramiska ytskikt, tätskikt och bjälklagsfyllning

•    att putslagade väggar och nygjutna golv får nödvändig uttorkningstid

•    att nya rördragningar tillsammans med tätskikt, väggkakel och golvklinker utförs i enlighet med gällande branschregler

•    att ventilationens funktion ses över. 
Vid val av eventuellt nytt sanitetsporslin bör storlek och placering väljas med hänsyn till rummets begränsade yta.

Återmontering möjlig

Ett stambyte omfattar också köksstammen. Rörbytet i sig motiverar inte att befintliga kökssnickerier ska ersättas med nya. Vissa skåp kan förvisso bli nödvändiga att demontera för att komma åt en bakomvarande rörslits, men om viljan finns kan samma skåp med lätthet återmonteras.
Givetvis förekommer både mer eller mindre ambitiösa insatser vid stambyten. Ur det schematiserade livslängdresonemanget ovan kan man för flerbostadshus i alla fall dra några slutsatser:
1) Stambyte borde redan vara genomfört, eller åtminstone planerat, i alla hus byggda en bit in på 1950-talet eller tidigare.
2) Vid ett stambyte är det ofrånkomligt att riva ut hela badrummet, medan köken istället kan lämnas intakta.
3) Byte av enbart yt- och tätskikt i badrum, utan byte av stammar, blir en kortsiktig och dyrbar lösning. I bransch- och försäkringsregler är det samtidigt ett krav att det nya golvtätskiktet ansluts i en golvbrunn av nyare typ.
4) Värmestammar som ofta är prydligt inmurade i väggar med de horisontella sidodragningarna i bjälklag, kan efter inventering eventuellt behållas och behöver alltså inte tvunget ingå i tapp- och spillvattenstamsbytet.

Två tekniska principer

Inför ett stambyte måste ett val mellan två tekniska huvudprinciper göras. Antingen placeras de nya stammarna i befintliga lägen, eller så placeras de i nytt läge. Vanligtvis kommer samma val att omfatta hela projektet, även om varje stam skulle kunna hanteras separat.
Om befintliga lägen ska återanvändas, måste de ofta igenmurade rörslitsarna öppnas och rivas, innan nya stammar kan monteras och slitsen återmuras. Om nytt läge väljs, lämnas den gamla rörslitsen orörd, bortsett från lokal rivning för proppning av ledningar. De nya stammarna förläggs vanligtvis bakom en prefabricerad plåtlåda inne i badrummet. Principernas respektive för- och nackdelar  finner du i tabellen nedan.
Är avsikten att det nya badrummet ska ansluta till det ursprungliga utseendet, är valet att behålla befintliga stamlägen givet. I hus med träbjälklag, eller i hus med färre än fyra våningar, är ett stambyte enligt denna mer traditionella princip också oftast den mest ekonomiska lösningen om man ser till byggkostnaden.

Stam i nytt läge

För högre hus med betongbjälklag är situationen annorlunda. Den stora fördelen med stam i nytt läge kommer här till sin rätt. De befintliga stammarna kan hållas i drift trots att renoveringen i övrigt pågår. Dyrbara provisorier eller till och med evakuering av dem som bor högre upp i huset kan därför minimeras då de nya stammarna monteras nerifrån och upp, samtidigt som tidsåtgången i varje enskild lägenhet är mindre än jämfört med den traditionella metoden.

Olika synsätt finns

Men investeringskostnaden är bara en del av fastighetsägarens beslutsunderlag inför ett stambyte. Många standardhöjande renoveringsåtgärder betalar sig nämligen över tiden, de flesta redan inom fem år. Vad som är en standardhöjning kan kanske diskuteras, att olika synsätt finns skymtar också på sista raden i stambytesprincipernas för- och nackdelar ovan.
Nytt betraktas av många som ett kvalitetsbegrepp i sig. De flesta tycker till exempel att det är rimligt att betala högre hyra för en nyproducerad lägenhet. Uppfattningen får också helt riktigt genomslag i hyresnivåförhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna. 
Konsekvensen blir att renoveringar som utseendemässigt kopierar nyproduktion premieras. Fastighetsägaren kan därför få ut högre hyra för ett kaklat badrum med utanpåliggande rördragningar än för ett med infällda, förutsatt att WC-stolen är vägghängd och att det finns en handduks-tork. Högre hyra kan tas ut för nya folierade standardköksskåp än för platsbyggda originalskåp osv.

Standardhöjning - en chimär

Det olyckliga i sammanhanget är inte bara den fortsatta utarmningen av lägenheternas byggnadshistoriska innehåll, men också att den förespeglade standardhöjningen ofta är en chimär som inte tål närmare granskning. De bytta köken innehåller till exempel sällan skåp med mått som passar riktigt bra på vanligtvis trånga ytor. Planeringen av köken utförs dessutom ofta av en totalentreprenör, med fokus i första hand på att utformningen ska vara produktionsvänlig, men inte på att det ska vara funktionellt för brukaren.

Inget skydd för snickerierna

Den lagstiftning som finns i Boverkets varsamhetskrav för ombyggnader (BÄR), ger inte origi-nalsnickeri-erna något fungerande skydd. Inte heller hyreslagen som anger att fastighetsägaren ska ha hyresgästens tillstånd för standardhöjande åtgärder kan rädda snickerierna om frågan drivs till hyresnämnd. 
Den boende i ett flerbostadshus där stambyte ännu inte har skett, kan inte hoppas på att särskild hänsyn kommer att visas till den enskilda lägenheten. För en boende i hyresrätt innebär ett stambyte i praktiken att åtminstone både kök och badrum byts ut, ofta också med stammar i nytt läge. Det sker eftersom det är fastighetsägarens enda möjlighet att få igenom en ordentlig uppjustering av hyresnivån. En lägenhetsinnehavare har bara små möjligheter att påverka renoveringens tekniska utformning, minimala om inte flera grannar vill detsamma, och obefintliga om värden ges carte blanche via underskrift på den renoveringsinformation som företrädesvis presenteras utan angivande av ekonomisk konsekvens. 
Ändring i bruksvärdessystemet kommer inte nödvändigtvis att innebära att originaldetaljer i lägenheter bevaras i större utsträckning. Felet är heller inte fastighetsägarnas, som ju inte gärna kan välja att förvalta på mindre lönsamt sätt. Endast en allmän attitydförändring kring värdet av byggnaders ursprunglighet kommer att ge ett varaktigt skydd.

BADRUMSHISTORIA

Det äldsta badrummet med vatten och avlopp som man känner till fanns i palatset Knossos på Kreta, som byggdes för 4 000 år sedan.
Vanliga bostäder började få samma funktioner först för 100 år sedan.
Under medeltiden och fram till 1800-talet hämtades vatten från brunn och värmdes på spisen i köket. Tvagning skedde i löst kar, behov uträttades i det fria eller på torrdass.
Under mitten av 1800-talet kunde bättre lägenheter utrustas med egen torrklosett. Placeringen valdes så att latrinbudning kunde ske via lönndörr direkt från trapphuset.
Kring 1910 började det bli det vanligt att installera vattenklosett i flerbostadshus. De första WC-stolarna var av hög-spolande typ, med spolcisternen placerad en bit upp på väggen. Tvättställ fanns vanligtvis inte i wc-rummet som fortfarande var litet och trångt, istället användes lösa handfat i sovrum eller kök.
Först under 1930-talet blev det vanligt att de större lägenheterna i städerna fick hygienutrymmen med både bad och WC, med rinnande kallt och varmt vatten. På landsbygden och i mindre lägenheter dröjde detta emellertid ytterligare 20 år. 
Med SBN-67 kom krav på badrummens storlek och planering. Sedan dess har badrummen utformats större och större, med ökande krav också på tät- och ytskikt. 
I de äldre husen som från början alltså saknar större hygienutrymmen, har det dessvärre under åren utförts många oförsiktiga renoveringar. Fungerande planlösningar, kakelugnar, stuckaturer och snickerier har rivits bara för att skapa utrymme för byggnormens badkar. Tack och lov kan man idag skönja en återgång till att originaldetaljerna uppskattas, och att man istället kan acceptera att en lägenhet från till exempel 1920 bara har dusch i separat utrymme istället för både WC och kar i samma.

Ulrika Bask

Utgiven i nummer:
4/2006
Författare
Per Bask Forsell

Arbetar med bygg- och projekteringsledning.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in