När byggdes huset? (1) Fråga huset!

Kategori: Övrigt

En traditionell parstuga med sadeltak från 1800-talets första hälft. Fotograf/Illustratör: Lars Lööv

Alla har vi vår egen uppfattning om drömhuset. Det kan vara en förfallen fiskarstuga som ligger litet vindpinat alldeles intill havet eller kanske ett rött soldattorp i odlingslandskapet. Drömhusen kan variera men den nyblivne husägarens första fråga är nästan alltid densamma: Hur gammalt är det? Stellan Ridderstrand och Johan Engström ger råd om hur man lär sig datera hus genom att ge akt på läget i landskapet, former och material.

Pardörr i rokokostil från 1700-talets slut. Fotograf/Illustratör: Lars Lööv

Att datera ett hus på landet kan vara svårt. Oftast handlar det om att lägga pussel och reda ut ordningsföljden hos de »årsringar« som lagts till huset under årens lopp. Ett problem är att stilinfluenser och nymodigheter i byggnadskonsten tar längre tid på sig att slå igenom på landsbygden där byggandet ofta är -uttryck för starka lokala traditioner. Där resurserna har varit knappa har det också varit vanligt med återanvändning av material och idéer vilket kan göra dateringen mer osäker.
Dateringen handlar om att ringa in stildrag och byggnadstekniker som är typiska för vissa perioder i den svenska byggnadstraditionen. Resultatet av undersökningarna måste sedan vägas mot rimligheten i bedömningen av byggnadens ålder. Det är till exempel inte rimligt att anta att två 1600-talsdörrar är originaldetaljer i ett hus om allt annat -verkar peka  på att huset är uppfört i slutet av 1800-talet.

Läget i landskapet

Börja alltid med att titta på byggnadens placering i landskapet. Är det en enstaka torpstuga, ensligt placerad i ett skogsbryn, eller har byggnaden ursprungligen tillhört en större egendom? Kanske är den ett ombyggt uthus eller en före detta smedja? I det senare fallet kan det finnas forskning om den större egendomens historia som ger viktiga ledtrådar till det egna huset. Den större egendomen är då så att säga navet i omgivningen kring byggnaden man undersöker. Ligger huset i en by kan man söka ledtrådar i jämförande studier med de andra byggnaderna i närheten. Byns egen utvecklingshistoria är också av intresse i sammanhanget.

Planlösningen

Nästa steg är att fastställa vilken typ av planlösning byggnaden har. Är det en enkelstuge-, parstuge-, sals-, eller villaplan? Om huset inte har någon av dessa plantyper måste man ställa sig frågan varför det är så. Här skall vi inte beskriva dessa planformer utan bara ge tips på var man kan läsa vidare om dem. Utmärkta böcker i sammanhanget är Så renoveras torp och gårdar och Böndernas bygge. För den som verkligen vill djupstudera ämnet måste vi också nämna det stora verket Svensk byggnadskultur. Läs mer om dem i Anders Franzéns artikel om byggnadsvårdslitteratur på sidan 18.

Volym och form

Vilken volym och form har huset? Lågt och utdraget, högt och smalt, symmetriskt eller oregelbundet? Olika tider har haft olika ideal. Fram till 1800-talets sista år var symmetri i byggandet ett honnörsord för arkitekter och byggmästare. Mycket annat kunde offras för att uppnå detta.
Ser vi på böndernas byggande, som ju oftast utgick från timmerstommens möjligheter, gavs proportionerna automatiskt av stockens längd och av sammanfogningstekniken. Vår vanliga parstuga blev så att säga symmetrisk »på köpet«. Ett hus med timmerstomme har vissa mått och proportioner som ögat vant sig vid i generationer och som vi upplever som vackra och harmoniska utan att reflektera över varför.
Det går inte att sätta en generell, tidsmässig gräns för det timrade huset som gäller för hela landet. Man kan dock säga att de nya teknikerna med resvirke, plank- och regelstomme, som gjorde formgivningen friare, vann insteg i slutet av 1800-talet. Därför brukar en vilande, långsträckt träbyggnad generellt sett vara äldre än en högrest med oregelbunden plan.

Stommen

Nästa steg blir att titta på materialet i byggnadens stomme. Om det är en trä-stomme, är det liggtimmer eller resvirke? Liggtimmertekniken är vårt äldsta sätt att bygga trähus och har så att säga alltid funnits medan de övriga i huvudsak är sena 1800-talsutvecklingar.
Det är inte ovanligt att man finner en rödfärgad timmerstomme under panelen. Ta inte detta som ett säkert tecken på att byggnaden har varit utan panel i ett tidigare skede. Även timmerstommar som från början var tänkta att panelas in rödfärgades ofta som skydd under den tid stommen behövde för att sjunka innan panelen kunde spikas på. Ett annat skäl var att förebygga skadeinsekter i stommen.
Är stommen av sten eller tegel är det -litet svårare att ge generella kommentarer om byggnadens ålder. Man kan dock säga att enklare hus på landet sällan var av sten och tegel. Undantagna är byggnader som ligger i skogsfattiga trakter, till exempel Skåne och Gotland, eller är uppförda för ett speciellt syfte i anslutning till en större egendom: smedja, såg, förråd, kvarn eller liknande. Först i slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet 1900 blev enkla tegelbyggnader vanligare som bostadshus. De ställde avsevärt större krav på grundläggningen än trähusen eftersom tegel inte har den inneboende seghet i konstruktionen som till exempel en timmerstomme har.

Taket

Takformen avslöjar ofta något om husets ålder. Sadeltak har alltid förekommit, -under tidigt 1700-tal gärna i kombination med valmning av kortsidorna. Takvinkeln har varierat något genom tiderna. Den var något flackare i början av 1800-talet för att sedan bli spetsigare framemot -början av 1900-talet. Brutet tak var vanligt under 1700-talets senare del och återkom igen i början av 1900-talet.
I äldre tid täcktes taken ofta av spån -eller torv. Har huset haft torvtak kan -detta avslöja sig genom ålderdomliga, ovanligt breda vindskivor. Under 1700--talet börjar även tegel att användas som takmaterial. Det rör sig då om enkupigt tegel. Den flackare delen av ett brutet 1700-talstak var ofta belagd med plåt medan de brantare takfallen var tegeltäckta. Hela plåttak förekommer under 1700--talet men blir vanligare vid 1800-talets början. Likaså kommer papptaket till flitigare användning först under slutet av 1800-talet. Till andra hälften av 1800-talet hör också de tunna stickspånen, som ofta ersattes av tvåkupigt tegel ett stycke in på 1900-talet. För den som vill läsa vidare om taktäckning av olika typer finns Riksantikvarieämbetets rapporter om bland annat bly-, skiffer-, spån-, papp- och plåttak.

Takfoten

Sänk nu blicken. Hur är övergången mellan tak och vägg utformad?
Här finns en grundläggande skillnad mellan tiden före och efter snickarglädje-epokens eller den så kallade schweizer-stilens intåg under 1800-talets andra hälft. Dessförinnan var alltid takets utsprång -relativt litet och anslutningen till fasaden ofta utformad på ett arkitektoniskt sätt med slät- och profilhyvlade brädor som bildade en lådliknande takfot där de in-panelade knutarna kunde vila. Med schweizerstilen kom stora, tunna taksprång som kastade djupa skuggor på fasaden. De bars upp av dekorativt utformade taktassar som var en förlängning av de invändiga takstolarna. Den del av taket som syntes underifrån kläddes med hyvlat virke, gärna den nya pärlspånten, och i mötet vid gavlarna lades panelen i ett zig-zag mönster.
Även om det undersökta huset är kraftigt ombyggt - kanske tilläggsisolerat med ny fasad - har ofta takfoten åtminstone delvis blivit kvar och kan vara till hjälp vid dateringen.

Skorstenarna

Hur ser skorstenarna ut och var i huset finns eldstäderna placerade? Det kan också ge oss en hel del information. Eldstäderna har haft olika läge och utformning under tidernas lopp.
På utsidan ger de sig till känna genom husets skorstenar. I bondesamhällets timrade hus låg eldstaden gärna intill bakre långväggen. Ibland utgjorde den putsade murstocken till och med en del av ytterväggen. På så sätt hamnade skorstenarna mitt i det bakre takfallet och fick muras ganska höga för att nå över taknocken. De försågs ofta med ett skyddande putslager.
Genom influenser från städernas arkitektur eller andra arkitektritade hus flyttades skorstenstockarna senare in mot mitten av huset, nedanför taknocken. När den sexdelade salsplanen blev vanlig under -andra hälften av 1800-talet kunde två skorstensstockar i skärningspunkterna mellan rummen betjäna hela huset på ett enkelt och effektivt sätt. De två skorstenarna kom då att sitta symmetriskt mitt i taknocken. Även i hus med annan placering av själva eldstäderna följdes detta så gott det gick. Det hade blivit mode.
Vid samma tid började man utforma själva skorstenarna mer omsorgsfullt med mönstermurning utan putsning och stora utkragningar i flera skift. Det nådde sin kulmen i början av 1900-talet med många fantasifulla exempel i jugendtidens villa-arkitektur.

Entrén

För entrédörrar gäller - något förenklat - principen ju lägre och anspråkslösare, -desto äldre. Under 1600- och 1700-talen förekommer enkla, panelade dörrar i en låg öppning utan dekor. Under 1700-talet blir ramverksdörren vanligare och vid 1700--talets slut kommer dörrar á deux--battants, pardörrar. Sådana dörrar förekommer -sedan under hela 1800-talet fram till omkring 1920. Under 1800-talet och 1900--talets början artikuleras entrén ofta av en mer eller mindre dekorerad förstukvist, något som också blev ett omtyckt sätt att modernisera äldre hus.

Utgiven i nummer:
1/2002
Författare
Stellan Ridderstrand och Johan Engström

Byggnadsantikvariska konsulter med egna firmor.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in