Kulturminnesvårdens skydd och bidrag

Kategori: Övrigt

Fastighetsägaren har ansvaret för sitt hus och måste sköta det också med hänsyn till samhällsintresset. I vissa fall är det möjligt att få bidrag till restaurering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Kommunernas kulturmiljövård
I Sverige är kommunerna den grundläggande instansen för kulturmiljövård, eftersom det är där som huvudansvaret för samhällsplaneringen ligger.

Det finns en särskild plan- och bygglag för den yttre miljöns utformning. Kommunen skall ha en översiktlig plan som visar dess intentioner, inklusive bevarandefrågorna. Där många intressen möts kan man reglera mera långtgående genom detaljerade planer och bestämmelser, som kan innebära att man med hänsyn till kulturmiljön måste söka byggnadslov för yttre förändringar av byggnader. Det kan även gälla byggnader på landsbygden. Även rivningsförbud kan införas. För långtgående anspråk kan ersättning till markägaren komma i fråga. Dessa planer och bestämmelser fastställs av kommunen.

Inför planeringen måste kommunen känna till vilka värdefulla bebyggelseområden man har. Den kunskapen kan man skaffa genom inventering. En del kommuner har egen kompetens inom kulturmiljövården, andra samråder med länsmuseet. Det gör man också vanligtvis då det gäller den löpande bygglovshanteringen som berör kulturhistoriskt intressanta byggnader.

Det är ett icke formaliserat medansvar för kulturmiljöfrågorna som åvilar länsmuseerna. Länsmuseerna har också en viktig roll då det gäller kunskapsuppbyggnad. De tar emot ett visst statligt stöd för att hjälpa länsstyrelserna i kulturmiljövården. Den övergripande tillsynen av kulturmiljövården utövas av Riksantikvarieämbetet, som har att samarbeta med andra centrala verk, exempelvis Naturvårdsverket och Jordbruksverket, samt att svara för utvecklingsarbeten.

 

Byggnadsminnen

Riksantikvarieämbetet - den centrala myndigheten för statlig kulturminnesvård - har ansvar för statliga byggnadsminnen medan länsstyrelsen beslutar om alla övriga byggnadsminnen. Det finns 2 074 byggnadsminnen i Sverige, varav 323 statliga. Vad gäller de icke statliga byggnadsminnena är de alldeles för få, det finns många fler byggnader som kan komma i fråga.

För att länsstyrelsen skall kunna förklara en byggnad som byggnadsminne skall den vara »synnerligen märklig« eller ingå i »ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde«.

Även parker, trädgårdar, broar och andra anläggningar kan bli lagskyddade byggnadsminnen. Från och med 1999 är
det också möjligt att skydda större landskapsavsnitt som kulturreservat enligt Miljöbalken. Här är det samma krav på vårdplan som då det gäller naturreservat. Även frågan om skyddet av lösa inventarier i byggnadsminnen kommer att aktualiseras.

Byggnadsminnena omfattar ett brett spektrum av kategorier, exempelvis: herrgårdar, bondgårdar och torp, borgar- och handelsgårdar i städer, rådhus, tingshus, skolor, sommarvillor, teatrar, frikyrkor, kvarnar, industriminnen och arbetarbostäder, alléer, trädgårdar och brunnsanläggningar.

Som tidigare nämnts är det länsstyrelsen som har ansvar för byggnadsminnesförklaringar och tillsynen av byggnadsminnen. För varje byggnadsminne utformas särskilda skyddsbestämmelser, även för markområdet omkring. Det går att genomföra en byggnadsminnesförklaring mot en ägares vilja. Detta har tillämpats endast i ett fåtal fall. Glädjande nog är ju ägarna i regel stolta och ansvarsfulla.

Länsstyrelsen har även ett ansvar för att kulturmiljövårdens intressen tas om hand i samhällsplaneringen, exempelvis i den kommunala planeringen då riksintressen berörs och vid större exploateringar. Det finns i lagstiftningen 1 700 riksintressanta kulturmiljöer utpekade i Sverige.

»K-märkt«

Ofta får vi frågan: Är mitt hus K-märkt? Svaret blir lätt mer komplicerat än man kan vänta av den enkla frågan, eftersom det egentligen inte finns något som heter K-märkt. Vad som avses är oftast om huset har ett kulturhistoriskt värde och är skyddat på något sätt.

Förr i tiden fanns en stadsplanebestämmelse där en byggnad kunde markeras med ett K. Detta K kunde betyda att huset inte fick rivas eller förvanskas. Idag finns inte benämningen kvar som markering av en kulturhistoriskt intressant byggnad. Den har ersatts med ett Q eller q, vilket ger en varierande grad av skydd.

Kommunerna fattar beslut om detaljplanerna (gemensam benämning på de gamla stads- och byggnadsplanerna) och har ansvar för att de hus eller bebyggelsemiljöer som har ett kulturhistoriskt värde skyddas på rätt sätt. På landsbygden kan det bli aktuellt med områdesbestämmelser med samma inriktning.

I flera kommuner har länsmuseet genomfört byggnadsinventering inför planarbetet. I inventeringarna lyfts byggnadernas kulturhistoriska värde fram. Det kan också uppfattas som »K-märkt«. För vissa byggnader - de som har ett särskilt högt värde - kan länsstyrelsen fatta beslut om att huset skall förklaras som byggnadsminne, också en »K-märkning«.

Kulturhistoriskt värde

Vid utredning av en byggnads eller bebyggelsemiljös kulturhistoriska värde bör man bedöma följande aspekter:

- tidsperspektiv
- riksintresse
- regionalt intresse
- lokalt intresse

...tillsammans med :

- sällsynthet
- representativitet
- autenticitet
- miljövärde
- symbolvärde

Bedömningen tar också upp :

- byggnadshistoriskt värde
- byggnadsteknikhistoriskt värde
- samhällshistoriskt värde
- socialhistoriskt värde
- personhistoriskt värde
. teknikhistoriskt värde

Sammantaget kan man säga att en kulturhistoriskt värdefull byggnad eller miljö har något att berätta om sin tid.

Kulturstöd

Fastighetsägaren har ansvaret för sin byggnad, men även om man äger en fastighet så får man inte förfara med den hur som helst eftersom åtgärder kan beröra grannar och det allmänna intresset. Plan- och bygglagens bestämmelser om hänsyn till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse gäller generellt, antingen bygglov behövs eller ej.

I vissa lägen finns det dock möjlighet att få bidrag till restaureringen av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Det går att söka ett statligt byggnadsvårdsbidrag till kulturhistoriskt motiverade överkostnader, (dvs. kostnader utöver de generella kraven). Exempel på sådana kostnader kan vara att man vill bevara och restaurera :

- byggnadsdelar som saknar funktion,
- byggnader och anläggningar som saknar användning (överloppsbyggnader),
- miljöbild skall bevaras,
- materialäkthet,
- särskild ytbehandling,
- ursprunglig teknik.

Bidrag får bara lämnas om det kan antas att bebyggelsen kommer att bevaras.

Vart vänder jag mig?
Generellt sett är det först och främst länsmuseet man kan vända sig till då det gäller byggnadsvårdsfrågor.
På en del håll finns också ett stadsmuseum eller en kommunantikvarie som kan ge upplysningar.

Man kan också fråga länsstyrelsens kulturmiljöenhet (eller motsvarande), exempelvis i bidrags- och byggnadsminnesfrågor.

Ansvar

En grund för all framgångsrik kulturmiljövård är att det finns en allmän förståelse och ett lokalt engagemang för kulturmiljövården. Kulturminneslagens första paragraf betonar det allmänna intresset:

»Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla...«

Utgiven i nummer:
0/2000
Författare
Bengt Häger

Länsantikvarie vid Länsstyrelsen i Östergötlands län och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in