Hantverkets teori och praktik

Kategori: Övrigt

Det är ofta byggnadsarbetaren som får ta emot kritiken för byggproblemen. Helt oförtjänt, menar Gunnar Almevik och Peter Sjömar. De hävdar istället att det just är byggnadsarbetaren som kan åstadkomma ett bättre byggande i både nyproduktion och byggnadsvård.

Traditionella byggtekniker i det nya seklet är spikbleck och gips på stålreglar. Traditionell putsteknik är sprutad tunnputs på cellplast. Om du lutar cykeln litet för hårt mot en sådan fasad är det huset och inte cykeln som riskerar att gå sönder. Man kan fråga sig varför vissa goda byggnadssätt och beprövade byggkunskaper överges? Har den nya byggtekniken rationell täckning? De senaste årens byggproblem i broar, tunnlar, bostäder och institutionsbyggnader borde leda till viss eftertanke. När byggnadsarbetarkåren utpekas som okunnig och utan yrkesstolthet saknas perspektiv på byggkunskapens villkor.

För det första har byggnadsarbetare inget kunskapsvårdande eller kunskapsbyggande samhällsuppdrag. Därför har vissa byggnadssätt problem att utvecklas och prövas. För det andra betraktas byggnadsarbetares kunskap inte som avancerad och jämlik andra kunskapsformer. Föreställningen om en motsättning mellan teori och praktik är en förståelsesjukdom. »Utförarens« möjlighet att påverka och ifrågasätta »uttänkaren« är begränsad.

För hantverkaren är byggkunskapen ett medel att åstadkomma en produkt. När produkten efterfrågas upprätthålls kunskapen. Kunskap om den fullmurade stommen eller det rumstäckande valvet fortlever om produkterna efterfrågas. Den som inte får sälja sin produkt överlever inte länge. Kunskapstraderingen är bräcklig i en marknadssituation. Vi kan föreställa oss hur arkeologi eller ekonomisk historia skulle överleva som vetenskaper om de enbart vore utlämnade till näringsutövare. Konsekvensen skulle troligen vara förödande.

Vi kan också föreställa oss hur benägna de som överlever skulle vara att förmedla sina kunskaper till andra. Den »skråmentalitet« som byggnadsvårdaren ibland kan uppfatta hos den kunniga hantverkaren har sin naturliga förklaring; den personliga kunskapen är dennes levebröd. Det finns inte någon etablerad form för byggnadsarbetare att undersöka och fördjupa sina kunskaper utanför själva näringsutövandet.

Varför har inte byggnadsarbetare samma villkor som andra? Varför har byggkunskap inte samma position i samhället som andra kunskaper? En orsak kan vara samhällets kunskapssyn. En byggnadsarbetare framställs i allmänhet som en praktiker, en utförare av manuellt arbete. Teorier är idéer om verkligheten och praktiken är dessa idéers tillämpning. Det ligger då nära till hands att anta att en teoretiker är någon som arbetar med huvudet och en praktiker är någon som arbetar med händerna. Uttänkare ställs mot utförare och eftersom tanken kommer före den fysiska handlingen kan det intellektuella arbetet uppfattas som viktigare och mer avancerat än fysiskt arbete.

Ett annat sätt att tänka är att uppfatta teori och praktik som två kompletterande sidor där ingen kan undvaras. Hantverkskunskap har en egen teori och egen praktik. Vetenskapen tycks dock inte ha insett betydelsen av hantverkets intellektuella dimension. Akademiker kan fascineras av hantverkskunnande - eller kanske av det hantverksmässiga resultatet. Men eftersom det inte rör sig om insikter i en kunskapsmässig verklighet reduceras ofta hantverkskunskapen till handens färdighet. Denna halva förklaringsmodell är vilseledande. Hantverkskunskap kan verka intuitiv och mystisk, när den i själva verket ofta är raka motsatsen. Den har ett specifikt innehåll som inte kan anses ligga på en lägre nivå än andra kunskapsområden. Däremot är hantverkskunskapens »lagringsmedium« inte primärt bokligt.

Vi kan utgå från en murares yrkeskunskap. Till den hör att under arbetets gång förutse det slutliga resultatet av ett putsarbete. Det gör muraren genom att avläsa olika utfall under processens gång. Kunskapen består i att upptäcka och analysera olika indikatorer som berättar om hur arbetet fortgår och vilka justeringar som behöver göras. Så långt är det egentligen ingen skillnad mellan vetenskap och hantverk.

Situationen på en byggnadsställning är ytterst komplex. Man måste ta ställning till en lång rad faktorer och klarar sig inte långt utan tankverksamhet. Men reflexionerna får inte ta överhanden. Ganska snabbt måste man välja ett arbetssätt. Därför är absoluta sanningar mindre viktiga. Murarens indikatorer är till stor del sinnliga iakttagelser i samband med förarbete, brukstillverkning, påslag och efterbehandling. Kunskapen om vad det betyder att underlag, bruk och putsad yta ser ut eller känns på ett visst sätt baseras på erfarenhet. Murarenmåste ha överblick både över det för tillfället pågående arbetet och tidigare utförda arbeten av likartat eller jämförbart slag. Eftersom läget är så komplicerat är vedertagen praxis och beprövad erfarenhet av större betydelse än fullständig förståelse.

Vid kunskapsinstitutioner säkras känd kunskap: förståelse, förklaring, praxis och beprövad erfarenhet. Eftersom det inte sker när det gäller byggkunskap uppstår problem. Byggproblem. En viktig åtgärd för att undvika framtida byggproblem borde vara att bygga ut det högre utbildningssystemet med nya ämnen. Motiven kan sammanfattas i tre punkter:

1. I yrkeskunskap finns ett för yrket eget och särpräglat kunskapsinnehåll. Till murarbete, timmermansarbete och snickeriarbete hör speciella kunskaper på samma sätt som antikvarier, arkitekter och ingenjörer var för sig besitter särskilda kunskaper.

2. Byggnadsarbetaren har en särskild position, genom att hantera slutledet i olika processer och aktiviteter. Han/hon ser därmed också utfallet och kan relatera det till tidigare antaganden. Det effektivaste sättet att ta tillvara erfarenheter om t. ex. byggskador är att även engagera dem som har direkt erfarenhet i kunskapsarbetet. Då kan problemen identifieras tidigt och resultaten snabbt föras tillbaka till verksamheten.

3. Företrädare för olika kunskapsområden anlägger olika perspektiv på kunskap och allmänna företeelser. De som bygger, anlägger och underhåller står för kompletterande perspektiv som hjälper oss att upptäcka nya sammanhang och förklaringar.

Samhällets värdering av kunskap sker knappast fritt och förutsättningslöst eftersom värderingen görs av någon som, medvetet eller omedvetet, har tolkningsföreträde. Samhällets kunskapsinstitutioner och kunskapssyn förändras långsamt, vilket bland annat beror på att det är lättare att fördela till förmån för det som redan är företrätt, än till det som inte har någon företrädare.

En betongarbetare borde vara bäst lämpad att identifiera och undersöka konsekvenserna av att kantbalkarna i en bottenplatta påförs med primer för att golvet ska kunna läggas innan avfuktningen hinner understiga 85% fuktkvot.

Men att påstå att det vore effektivt att inrätta möjligheter för betongarbetare att forska om betongarbete med meritering och samhällsfinansiering anses som absurt. Däremot kan en konsthistoriker få personlig meritering och försörjning genom att forska om kakelugnar. Det förefaller som om kunskapsmediet (det skrivna ordet) har överordnad betydelse; inte kunskapens faktiska innehåll.

Man kan, som murare Jonny Eriksson säger, inte sätta en kakelugn utan att tänka, men man kan inte heller tänka upp en kakelugn. Försök själva att tänka bort byggnadsarbete från vårt kulturarv!

Utgiven i nummer:
2/2002
Författare
Gunnar Almevik och Peter Sjömar

Gunnar Almevik är rektor för Dacapo hantverkssola, Peter Sjömar är arkitekt

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in