Frivilligt arbete med byggnadsvård och restaurering

Kategori: Övrigt

Mont Verdun. Restaurering av galleriets väggytor. Här pågår putsarbete med traditionellt kalkbruk.

Jean-Paul Darphin, en fransman som länge arbetat i Sverige som antikvarie, har studerat sitt hemlands intressanta frivilligorganisationer som aktivt bidrar till byggnadsvården i Frankrike. Mycket skiljer i bestämmelser och förordningar mellan Sverige och Frankrike, men Jean Paul anser att den franska modellen vore värd att pröva här hemma. Svenska föreningen för byggnadsvård vill gärna stödja det initiativet, och söker nu anslag för en försöksverksamhet, i första hand genom att bekosta en grupp svenskars studier av den franska modellen.

Stenateljén i Mont Verdun ger en känsla av medeltidens byggnadshytta.
Mont Verclun. Nedmontering av glasmålning inför bytet av blyspröjsning.
Portes. Riddarborg från 1100 - 1500-tal. Kanske en av Frankrikes märkligaste ruiner. Borgen skadades allvarligt på 1920-talet genom raset av övergivna gruvgallerior som medförde sättningar upp till sju meter i murverket.

Ur ruinerna från första och andra världskriget föddes i Frankrike och andra europeiska länder en frivillig arbetsverksamhet som med tiden har växt till en folkrörelse. Numera utför varje år tusentals volontärer betydande vård- och restaureringsinsatser på kulturhistoriska byggnader. Organisationer för frivilligt arbete bildades ursprungligen utanför Frankrike men fick snabbt, redan under 1950-talet, franska motsvarigheter. Rörelsen siktade på ungdomsgrupper, som alltjämt utgör kärnan i denna verksamhet. De ursprungliga och naturliga målen var internationellt samarbete, fred, återuppbyggnad och sociala uppgifter, vilket ännu präglar organisationernas verksamhet.

Mellan 1955 och 1965 utvecklades det ideella arbetet kraftigt. Ministerierna satsade på uppbyggnaden av en infrastruktur för sociala och kulturella aktiviteter med hjälp av frivilliga. Under denna period utökades även satsningen på natur- och miljövårdens områden, samtidigt påbörjades insatser inom kulturminnesvården. Denna inriktning har sedan dess förstärkts och representerar idag den största delen av aktiviteterna. Detta hänger samman med ett behov av att förstärka den kulturella identiteten och integrera kulturarvet i det moderna livet. Dessa arbetsuppgifter har visat sig vara mycket attraktiva för de utländska deltagarna, som i dag utgör en tredjedel av volontärerna.

Den arbetslöshet som råder sedan mitten av 70-talet, och särskilt drabbar ungdomarna, leder in föreningarna och organisationerna på en ny väg. Dessa utvecklas till att bli även utbildnings- och arbetscentra för många ungdomar och får därmed en ny social funktion. Många fungerar numera på denna basis året om.

I Frankrike ägnar sig ett 15-tal organisationer åt frivilligt arbete på olika områden. Sammanlagt deltar 18 000 personer per år i olika arbetsläger. Fler än hälften gör insatser inom kulturmiljövården och i synnerhet på historiska byggnader. Av organisationerna är sex inriktade på kulturmiljövård och bland dem är REMPART (Rehabilltation des Monuments et du Patrimoino ARTistique) den största, med ca 150 medlemsföreningar. Ideellt arbete inom kulturmiljövården utförs även i många andra länder som t ex England och Skottland, där National Trust har en omfattande verksamhet. Nyligen har också insatser påbörjats i östeuropa.

Arbetsinsatser

Vad utför föreningarna för arbeten och på vilket sätt? Detta hänger samman med byggnadernas typ, ålder, byggnadsteknik och skick. Man kan påstå att föreningarna, i sin helhet, arbetar med allt som rör byggnadsteknik och restaurering. Från enkla sysslor som röjning, till kvalificerat hantverk som stenhuggning, murning, takarbete, inredning m m och avancerad restaurering av t ex glasmålningar och väggmålningar. Dominerande är dock stenhuggnings- och murningsarbeten. Byggnaderna som berörs av föreningarnas insatser är till största del från medeltiden. Borgar och liknande försvarsanläggningar utgör den största gruppen. De är oftast ruiner med mer eller mindre väl bevarade delar.

Byggnadstekniken är relativt enkel, oberoende av om det rör sig om bearbetade stenblock eller råsten. Arbetena består oftast i att återställa förfallna partier och förstärka resterande delar. Även kyrkliga byggnader av alla slag utgör en betydande del av objekten. Många har varit förfallna sedan revolutionen, då de övertogs av kommunerna som helt saknar ekonomiska resurser för underhåll. Här utförs ofta avancerade arbeten inte minst beträffande stenstomme, valv och tak samt restaurering av t ex glas- och väggmålningar.

Ett större antal byar från skiftande perioder och många fästningar tillhör de objekt som restaureras av föreningarna. Här dominerar sten- och murningsarbeten samt inredningar. I övrigt styrs arbetena av projekterade åtgärder och tillgång till resurser, mänskliga, tekniska och ekonomiska. Komplicerade arbetsinsatser som takstolsbyggen kan även utföras på t ex ungdomsläger, om kvalificerade och pedagogiska arbetsledare/hantverkare finns. Arbetsledningen är nämligen nyckelfrågan om man nu bortser från faktorer som räntabilitet och snabbhet. Även kvalificerat arbete och specialiserad restaurering av t ex glasmålningar kan förverkligas med hjälp av volontärer, om arbetet leds av kompetenta specialister.

Det är fascinerande att konstatera vad som kan utföras av en grupp på ett utbildningsläger som i Montverdun (befäst kloster med kyrka, 1100-1700-tal). Där bestod gruppen av 15 volontärer (konsthistoriker, arkeologer, arkitekter m fl), en platschef (med ett förflutet som byggnadsingenjör och med tio års erfarenhet på platsen), en arkitekt (ACMH) samt tre arbetsledare (murare, stenhuggare och glasmålningskonservator). På tio arbetsdagar utförde arbetslaget, som roterade i grupper om fem personer på tre ateljéer, följande:

- Stenarbete. Tillverkning av en komplett fönsteromfattning, en fontän (monolit), ett fönsterunderstycke (borttagning av det gamla samt uppsättning), en vattenkastare och två oculusstenar (även uppsättning) samt lagning av stentrappa.

- Putsarbete med kalkbruk (25 m långt galleri). Borttagning av äldre cementputs, tre lager kalkputs, avfärgning samt dokumentation av murverket.

- Glasmålningsarbete. Rengöring och kittning av tre fönster (glasmål~ ningar), nedtagning, restaurering, uppsättning av glasmålningar från 1800-talet i ett fönster, tillverkning av nya glasmålningar till ett fönster i en absid, i övrigt arbeten på fönstrens Stenomfattningar samt borttagning av skyddsfönster.

För sina arbetsläger anställer föreningarna ofta yrkeskunniga som arbetsledare. På praktikläger leds alltid ateljéerna av specialister. Övriga aktiva medlemmar skaffar sig med tiden värdefull kunskap som stärks av motivation, intresse och entusiasm. Där tekniskt kompetent arbetsledning saknas är dock bristerna i arbetet påtagliga. Man bör dock inte glömma att uppföljning och rådgivning ofta finns genom ansvariga arkitekter eller tjänstemän. Inte sällan drabbas tyvärr arbetet av bristande resurser, främst när det gäller tyngre utrustning som maskiner och byggnadsställningar. Den regionala kulturmyndigheten DRAC försöker avhjälpa detta genom att ställa utrustning till förfogande på olika sätt, men mycket återstår att göra. Att många arbetsplatser enbart fungerar periodvis medför också att arbetet går långsamt, men detta är av mindre betydelse eftersom insatserna i sig har en social funktion och lönsamheten inte står i centrum.

Arbetsformer

Inom kulturmiljövården erbjuder de verksamma organisationerna och föreningarna olika former av medverkan. De flesta aktiviteterna är förlagda till sommar-/semesterperioden, men många platser fungerar även året runt. I stor utsträckning fungerar arbetsplatserna även under loven och det finns ett stort urval av weekendläger. Hos många föreningar finns också möjlighet att arbeta långsiktigt (ett eller flera år). Sådant arbete utförs som fast anställning eller på projektbasis (arbetsledare, ansvariga) eller som vapenfri tjänstgöring, beredskapsarbete, utbildning etc.

De viktigaste arbetsformerna är följande:

- Arbetsläger. De utförs vanligen sommartid, under semestern eller andra lovperioder, och oftast under två veckor. Antalet deltagare varierar mellan 10 och 30 personer med en eller flera arbetsledare. Arbetsuppgifterna beror på förutsättningarna, arbetsledningsnivån och antalet deltagare.

- "Stages Nationaux" (praktikläger). Dessa läger omfattar specialiserade arbetsuppgifter (t ex sten, trä, puts) och är avsedda som kompletteringsutbildning inom ett särskilt arbetsområde för dem som vill bli arbetsledare eller skaffa sig fördjupade kunskaper inom ett fält som berör byggnadsrestaurering eller kulturmiljövård. Lägren leds av specialister inom respektive områden.

- "Stages Monuments Historiques" (Statliga utbildningsläger). Dessa utbildningsläger som är organiserade och finansierade genom kulturministeriet är avsedda som kompletterande utbildning för blivande arbetsledare, främst tekniska ledare. Varje år genomförs ca 15 sådana läger i perioder om två veckor under ledning av en "Architecte en Chef des Menuments Historiques" på valda skyddade byggnader.

- Tonårsläger. Vissa föreningar som har särskilda förutsättningar (lämpliga utrymmen/lokaler) organiserar tonårsläger, där ungdomar mellan 14 och 18 år till hälften deltar i restaureringsarbete och till hälften ägnar sig åt fritidsaktiviteter. För dessa läger finns utöver tekniska arbetsledare även fritidsledare.

- Beredskapsarbete. För arbetslösa finns möjlighet att, inom gällande bestämmelser och bidragssystem (TUC), få tillfälligt arbete/utbildning under viss tid hos organisationerna som arbetar med kulturmiljövård. Oftast används beredskapspersonalen för administrativa uppgifter.

- Vaperifri tjänstgöring. Organisationer som verkar inom kulturmiljövården är godkända att ta emot dem som vill göra sin militärtjänstgöring inom ramen för deras verksamhet. Oftast tjänstgör pojkarna på den tekniska sidan där de samtidigt kan fä viss utbildning eller specialisering inom den byggtekniska sektorn.

- Teknisk-Hantverksutbildning.

Vissa föreningar driver en åretruntverksamhet genom att bl a, inom de formella utbildningsramarna, erbjuda hantverksutbildningar med praktiska och tekniska tillämpningar på deras restaureringsobjekt. Det rör sig om yrkesgymnasiekurser med inriktning på byggnadsrestaurering, t ex byggnadssnickare, murare och stenhuggare.

- "Classes Patrimoines". Denna verksamhet som vänder sig till skolelever från högstadie- och gymnasieklasser skapades 1982. 1989 fanns ett 100-tal platser som tog emot 17 000 elever under året, 70% av eleverna verkar inom kulturmiljövården. En "Classe Patrimoine" är en skolklass som i vanliga fall tillbringar 1-2 veckor på fältet för att bekanta sig på ett annorlunda sätt med den skapande kulturen (konst, teater, litteratur, o dyl.) eller kulturarvet (arkitektur, historia, arkeologi). Eleverna arbetar i ateljéer inom ramen för olika projekt i vilka, utöver lärarna, även specialister på berörda områden deltar. Elevernas arbete dokumenteras och redovisas oftast som en utställning, tidning, videofilm, diabildspel eller dylikt.

Vård och restaureringsobjekt

Vilka typer av byggnader/miljöer arbetar de frivilliga organisationerna med? Naturligtvis rör det sig i allmänhet inte om det övre skiktet av Frankrikes kulturhistoriska skatter, även om vissa föreningar är verksamma vid berömda monument, särskilt inom det arkeologiska fältet. Oftast rör det sig dock om värdefulla byggnadsverk. Inom REMPARTs arbetsfält är t ex 70% av de ca 150 byggnaderna skyddade, dvs "klassade" eller "förtecknade".

CONTRAVAUX har nyligen (1989) utfört en undersökning av byggnader med skyddsföreskrifter som har berörts eller är berörda av frivilliga insatser. Undersökningen gäller 369 objekt och på nästan hälften pågår restaureringsarbete. Det största antalet monument, mer än hälften, är medeltida (1000-1300-tal). Slott och borgar dominerar, följda av kyrkliga byggnader. Detta beror på att dessa byggnader också i övrigt utgör en stor del av det historiska byggnadsbeståndet samt att de oftast ägs av kommuner som saknar resurser för underhåll och restaurering. Många fästningar är också föremål för föreningarnas insatser eftersom sådana byggnader har förlorat sin funktion och är svåra att återanvända. Man bör notera att de s k industribyggnaderna (fabriker, hantverksbyggnader, kvarnar m fl) är väl representerade. Med diverse avses huvudsakligen romerska anläggningar dvs arkeologiska lämningar.

Nät av organisationer

Restaureringsarbeten och övriga aktiviteter organiseras och utförs oftast av lokala föreningar som har detta som huvuduppgift. En del arbetsplatser ingår dock i vissa regional- och riksföreningar som har ett större verksamhetsfält.

På riksnivå stöds föreningarna av ett antal organisationer som ofta utgör länkar mellan statliga myndigheter och andra samarbetspartner. Riksorganisationerna verkar som gemensamt forum för självständiga föreningar och medlemmar då de representerar och för ut medlemmarnas intressen samt samordnar målen och insatserna på skilda områden.

På kulturmiljövårdsområdet grupperas de flesta lokala föreningarna (ca 150 st) under en gemensam paraplyorganisation: REMPART som grundades 1966. REMPART samordnar och stödjer sina medlemmar inom frågor som rör administration, organisation, finansiering, bidrag, marknadsföring, försäkring, utbildning och inte minst rekrytering av volontärer. REMPART, som även har ett antal regionala avdelningar, representerar också medlemmarna i förhandlingar med myndigheter och i riks- eller internationella sammanhang.

Arkitektens roll och antikvarisk uppföljning

I Frankrike fördelas kulturhistoriska byggnader/områden som är byggnadsminnesförklarade mellan s k Monuments Inscrits (förtecknade = lägre värde) och Monuments Classés (klassade = högre värde). Alla skyddade objekt är underställda särskilda arkitekter, detta gäller även skyddsområden kring dessa (i vanliga fall inom en 500 meters radie).

För de "klassade- byggnaderna svarar en Architecte en Chef des Monuments Historiques (ACMH) vilken har tillsyns-, projekt- och arbetsledaransvar för samtliga "klassade" byggnader inom det område där han verkar (vanligtvis 2-3 län). Han är underställd en Inspecteur des Monuments Historiques som har gransknings och inspektionsansvar för ett större område och flera ACMH.

För monumenten/områdena som är 'Förtecknade" samt de "klassade" byggnadernas närområden och dessa byggnadernas underhåll svarar en Architecte des Batiments de France (ABF).

Dessa arkitekter (ACMH, ABF) har genomgått en specialiserad påbyggnadsutbildning (Chaillotskolan) under två år med inriktning på kulturhistoriska byggnader. En ABF är statstjänsteman vid länsstyrelsen och har till uppgift att tillämpa den kulturmiljölagstiftning som berör byggnaderna/områdena som faller under hans ansvar inom länet. Han granskar ombyggnadsförslag, bygg och rivningslov och leder underhållsarbeten på de "klassade" och de 'Förtecknade" byggnaderna.

En ACMH är utvald av staten. Han leder restaureringsarbeten inom ett bestämt område på de "klassade" byggnaderna och driver eget kontor utöver detta.

Beträffande de "klassade" byggnaderna gäller numera att innan en byggnadsminnesfärklaring sker skall en étude préalable (restaureringsstudie) utföras. Denna studie utförs av en ACMH och bekostas av staten. För de befintliga "klassade" byggnaderna görs studierna i efterhand men p g a det stora antalet och kostnaderna saknas dock sådana projekteringsunderlag för många objekt.

Eftersom en stor del av byggnaderna/miljöerna som berörs av frivilliga insatser även berörs av skyddsföreskrifter (inom REMPART exempelvis ca 70%) innebär detta att i princip finns såväl antikvarisk översyn, sakkunnig uppföljning som tekniskt underlag för de åtgärder som genomförs. I verkligheten finns dock stora brister, särskilt beträffande byggnader och miljöer som enbart är "förtecknade" samt byggnader utan skydd.

För samtliga skyddade byggnader, miljöer, inredningar och frågor i anslutning till dessa bärs huvudansvaret i varje region av en Conservateur Régional des Monuments Historiques (länsantikvarie). För arkeologiska frågor i anslutning till byggnader svarar särskilda avdelningar inom DRAC (Direction Régionale des Affaires Culturelles) vilken, under den regionala landshövdingen, utgör ansvarsmyndigheten för kulturella frågor.

Detta innebär att för ett stort antal kulturhistoriska byggnader/miljöer finns tillgång till en specialiserad yrkeskår. Det råder dock brist på ABFare i förhållande till antal objekt och arbetets omfattning.

Arbetsmarknadseffekter

Hur påverkar en omfattande frivillig verksamhet arbetsmarknaden och vilka är de sociala följderna? Problemet har uppmärksammats av organisationerna även i Frankrike, som har betydli t större arbetslöshet än Sverige. Trots det har ideellt arbete inte lett till komplikationer. Man kan tvärtom konstatera att organisationernas verksamhet genererat arbete på olika sätt och att yrkesspecialister, företag och frivilliga samverkar i bevarandet av kulturarvet.

Huvuddelen av byggnaderna som berörs av insatserna hade, utan föreningarnas arbeten, förfallit helt. Offentliga medel skulle aldrig räcka för de åtgärder som krävs för att bevara det enorma kulturhistoriska beståndet i Frankrike. Föreningarnas arbete har istället lett till större motivation och ett rimligt ekonomiskt deltagande från stat, region, län och kommun. Många byggnader har också, som följd av föreningarnas medverkan, fått ett formellt skydd i efterhand.

I sitt arbete anlitar föreningarna företag och yrkesfolk, köper utrustning och material för betydande belopp, skapar aktiviteter som medför ekonomiskt uppsving i bygden m m. Många har även säsongsanställd eller fast anställd personal och arbetslösa kan få tillfällig anställning i deras verksamhet. Genom byggnadstekniska utbildningar skapas ytterligare arbetstillfällen, vilket sammantaget ger betydande effekter på arbetsmarknaden.

Beträffande skyddade byggnader görs ofta komplicerade och tunga arbeten av specialiserade företag inom ramen för de offentliga byggnadsvårdsanslagen, medan föreningarna ansvarar för övriga insatser. Samarbetet mellan specialister och amatörer medför kunskapsspridning åt båda hållen. Det stora antalet arbetsplatser och deltagare medför inte minst att många människor och i synnerhet ungdomar kommer i kontakt med kulturhistorisk bebyggelse och dess bevarande, med hantverkstekniker, traditionella material, byggnadshistoria m m. Detta förankrar intresset, respekten och kunskapen för traditionell och historisk bebyggelse, såväl hos den breda allmänheten som hos hantverkare och företag.

Även staten, genom motsvarigheten till RAÄ (Direction du Patrimoine) och dess arkeologiska avdelning, använder i stor omfattning frivilliga till utgrävningar. Hela Frankrike är ett gigantiskt kulturlager. Exploateringsutgrävningar (som bekostas av staten) liksom övriga undersökningar skulle i annat fall inte kunna genomföras med hänsyn till kostnaderna.

Ägande

En väsentlig fråga i samband med ideellt arbete är ägandet och nyttjanderättsfrågorna eftersom föreningarna genom sitt arbete tillför byggnaderna kapital och värdeökning. I vissa fall är problemet obefintligt eftersom föreningarna själva äger fastigheterna. I övriga fall regleras oftast problemet genom ett avtal som ger föreningarna nyttjanderätt mestadels i 30 år med möjlighet att förlänga eller upplösa avtalet.

Det bör konstateras att i de flesta fall (enligt CONTRAVAUX undersökning) rör det sig om byggnader i offentlig ägo. Till huvuddel ägs byggnaderna av kommuner (ca 62%). En mindre del tillhör stat och län och ca 10% ägs av föreningarna. Privatägda byggnader förekommer dock också bland de objekt som rustas upp av föreningarna.

Är detta möjligt i Sverige?

Är frivillig verksamhet inom kulturmiljövården i Sverige tänkbar, möjlig och genomförbar? Sådan verksamhet finns redan i Sverige, dock inte under samma former, samma omfattning och framför allt utan någon större inriktning på ungdomsgrupperna. Föreningsverksamhet är väl etablerad även här, men av tradition inriktad på andra områden. Många ägnar en del av sin fritid åt föreningsarbete och det blir allt vanligare att man även betalar för fritiden, även om den innebär arbetsinsatser t ex på bondgårdar och museijärnvägar. Frivilligt arbete är i Övrigt representerat i Sverige genom den internationella organisationen ICS och dess svenska gren IAL (Internationella Arbetslag).

Väl känd är hembygds- och konstföreningarnas verksamhet, vilken många gånger lade grunden till våra museer. En del av dessa föreningar utför eller har utfört restaureringsarbete på byggnader, traditionellt dock allmoge- och lantbruksbebyggelse. Detta betraktas tydligen som ett accepterat reservat för sådana insatser. En del har även deltagit i arkeologiska utgrävningar, men där uppstår friktion mot den etablerade kåren av arkeologer. Det är dock mycket subjektivt att påstå att dessa frivilliga skulle utföra ett sämre arbete än nykläckta studenter på en seminarieutgrävning. Resultatet hänger framför allt samman (liksom i Frankrike) med tillgången på kompetent ledare.

Goda förebilder är de föreningar som rustar upp, vårdar och driver museijärnvägar, fartyg eller nedlagda industrianläggningar där också byggnader ingår. De utför utan tvekan på frivillig basis ett komplicerat och kvalificerat arbete som sällan ifrågasätts eftersom de inte konkurrerar med etablerade yrken eller kårer.

Det finns djupt förankrade fördomar kring dem som betraktas som icke professionella och därtill en massiv skråaktig yrkesprotektionism. Om nu det kulturhistoriska kulturbeståndet utöver kyrkorna och ett antal ansedda byggnader skall räddas krävs mer än de ytterst begränsade offentliga byggnadsvårdsmedlen.

Att rädda byggnader tekniskt är inte heller tillräckligt. Dessa måste få löpande tillsyn och vård vilket också är kostnadskrävande och när det gäller det stora beståndet av byggnader som ligger utanför räntabilitetsberäkningarna är detta omöjligt utan någon form av frivilliga insatser. Att levandegöra och återanvända byggnaderna har lika stor betydelse, men där begränsar räntabiliteten, än en gång, de faktiska möjligheterna. Så varför inte låta föreningarna pröva sin fantasi och skapa nya arbetsformer?

Om nu byggnadshistorien med dess tekniska hemligheter skall bli åtkomlig, begriplig och uppskattad, måste den också bli tillgänglig för fler människor och inte minst de unga. Att öppna möjligheten, som i Frankrike, för frivilliga att göra en samhällsinsats för det gemensamma kulturarvet och kulturkapitalet, är ett sätt att förbättra bevarandet, väcka förståelse för det förflutna och säkra vår framtid.

Det som krävs är att skapa förutsättningar för en sådan verksamhet, exempelvis att hitta lämpliga avtalslösningar, att främja en teknisk och organisatorisk struktur som kan vara till stöd för sådana insatser och att etablera en dialog mellan olika intressenter. I ett sådant arbete skulle Svenska Föreningen för Byggnadsvård kunna spela en väsentlig roll.

Låt oss lära av andras positiva och långvariga erfarenheter!

Utgiven i nummer:
4/1990
Författare
Jean Paul Darphin

1:e antikvarie vid Riksantikvarieämbetets byggnadsavdelning.
Samtliga foton tagna av artikelförfattaren.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas