Från traditionellt till modernt byggande

Kategori: Övrigt

Ett badrum där rören står i centrum. Kronobageriet, Karlskrona 1993.

Vår förening arbetar för att främja god kvalitet också i det som byggs nytt. För oss, som genom vårt yrke eller privata intresse är engagerade i byggnadsvården, är det uppenbart att traditionen har mycket att tillföra nyproduktionen. För dem som bygger är perspektivet tyvärr sällan lika positivt. De traditionella materialen anses vara dåliga, farliga, dyra, tungjobbade eller svåra att få tag på.

I byggbranschen talar man ändå ofta om traditionellt byggande, men då har det absolut inget med knuttimmer eller torpargrund att göra. Nej, man menar i stället det byggsätt som dominerar i dag, och som utvecklades framför allt under miljonprogrammet 1965-75: lätta väggar, fläktventilation, plastfärg osv. En hög grad av förtillverkning krävde mindre hantverkskunnande av byggnadsarbetaren, som i praktiken skulle kunna tituleras montör. Som byggnadsvårdare vill man helst kalla detta för modernt byggande.

Men det finns ett mellanled i utvecklingen från traditionellt till modernt, som varar ungefär från 1920-tal till 1960-tal. Då blev processen allt mera industrialiserad, men det fanns fortfarande mycket hantverk kvar i arbetet. Forskningen om material och metoder ökade i betydelse, men erfarenhet och sunt förnuft vägde fortfarande tungt. Detta skede skulle kunna benämnas för modernt byggande.

Nu är dess bättre nyproduktionen inte en enda bred och likformig ström. Visst finns det en mittfåra, där allt går på rutin. Men därutöver kan man tala om två sidofåror. Den som branschen själv mest uppmärksammar kan kallas för den avancerade. Där samverkar byggforskning stora materialleverantörer och stora entreprenörer. De vill bygga fortare, billigare, lättare och energisnålare. En exklusiv variant är det högteknologiska huset, där värme, ventilation och belysning styrs via dator.

Den andra avvikelsen kan kallas för den alternativa. Där verkar ett antal små tillverkare, vissa arkitekter och konstruktörer, ett litet antal byggherrar och några mindre byggmästare. De intresserar sig för traditionella material och metoder, men inte alltid renlärigt och inte bara från vårt land. Där ryms både liggtimmer och halmhus, linolja och bivax. Inom det alternativa byggandet bedrivs såväl barfotaforskning som forskning på högskolenivå.

Modernt = lägre kvalitet?
På bomässorna under 80- och 90-talen har man kunnat följa utvecklingen. Materialtillverkare, konstruktörer och entreprenörer har stolt visat upp nya,lösningar på kända problem. Det alternativa byggandet var dock länge marginellt, och man har först och främst kunnat studera det moderna och det avancerade.

I UMEÅ 1987 presenterades VASKA-projektet. Det stigande antalet vattenskador i moderna hus motiverade bättre rutiner inom VVS, men resultatet blev definitivt inte snyggare eller bekvämare badrum. Iögonfallande rördragning var standard, gärna längs väggens övre del.

Jag frågade varför vattenskador uppkom över huvud taget. Berodde det på dålig projektering, var det rent av felkonstruerat? Nej. Var det materialfel, defekta rör eller skarvar? Nej. Var det möjligen så att det förekom slarv under byggtiden? Jo, nog var det väl så. Och då var det särskilt bra att rören satt högt. Vid besiktningen kunde kontrollanten då mycket enkelt se om skarvarna var täta... Dessutom går det fortare att bygga.

Annat var det på 1950-talet, tänkte jag. Då innebar normal standard att rören var inbyggda och av kraftigare material, och att badkaret var inmurat, vilket bidrog till ett snyggt och lättskött badrum.

Alternativen då? Från bomässan i Umeå minns jag bara ett trivsamt tvåvånings småhus kallat Alla tiders trähus. Det var rödfärgat och hade drag av parstuga. Det var byggt med regelstomme på modernt vis, men om jag inte minns fel var det isolerat med cellulosafiber, som då fortfarande var ett rätt oprövat alternativt material.

På Örebromässan 1992 hade det kommunala bostadsbolaget byggt i samarbete med byggfacket. De prövade nya grepp för att göra arbetet bekvämare, och jag minns särskilt elinstallationerna.

Vägguttag brukar sitta ca 20 centimeter ovanför golvet - här satt de en meter upp, intill strömbrytaren för taklampan. Gissa om alla sladdar till golvlampor med mera syns då! Men den invändningen bemöttes enkelt (av en man): hur praktiskt är det inte när man ska koppla in dammsugaren, högt upp och lätt att hitta!

Till råga på allt hade kopplingsdosorna, som brukar vara infällda i väggen 15-20 centimeter under taket, förflyttat sig. De påträffades nu en halv meter ner. Mellan det vita doslocket och vägguttaget fanns alltså knappt en meter av väggen som var fri från elinstallationer.

En annan standardsänkning på elsidan, som syntes i flera hus, var att man inte kostat på lamputtag i taket. De boende fick i stället dra långa sladdar från uttag ovanför fönstret.

Min kritik far inte missförstås, jag har inget emot bättre arbetsmiljö för montörerna. Men de uppehåller sig i rummet ett par timmar under byggtiden, medan hyresgästen får stå ut med doslock och uttag resten av livet. Motsvarande kritik kan riktas mot de förlorade takuttagen.

Det går att dra paralleller till ett annat "bruksföremål" som har betydligt kortare livslängd, och där vi tillbringar betydligt mindre tid - men där utseende och funktion tillmäts högsta vikt: bilen. Där är det verkligen inte tal om att montörernas arbetsmiljö skulle bestämma utformningen. I stället skapar antagligen fabrikanten de hjälpmedel som krävs, för att få fram den önskade produkten. Och det är samma arbetsmiljölag som gäller hos Saab i Trollhättan som på bygget.

Det går faktiskt också att jämföra inom byggsektorn, som när industrier, sjukhus eller kontor byggs. Då är funktion och brukarmiljö helt avgörande, och montörerna får stå ut med att arbeta i alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Men de får betalt för besväret.

De traditionella inslagen var något flera i Örebro än i Umeå. Där fanns bland annat en Boro-villa med rokokodrag (brutet tak och symmetriska gula fasader), och en rödfärgad stuga med sexdelad plan. Och i en utställningshall demonstrerades den ålderdomliga äggoljetemperan - som fasadfärg! I Karlskrona året därpå fanns det fortfarande badrum där rörmokaren stod för utsmyckningen, men det fanns också mycket alternativt och traditionellt. Dels i den yttre miljön, såsom trästolpar behandlade med rödtjära och entrétrappor av granit, dels i bostäderna.

Alternativt = högre kvalitet?

Tre flerfamiljshus var särskilt intressanta. De hade massiva kalkputsade lättbetongväggar. Fönstren, från en av landets största fabriker, hade smäckra bågar och invändiga profiler, och på utsidan var de målade med linoljefärg. just det projektet ville bevisa att högre kvalitet i material, detaljlösningar och utformning inte var fördyrande. Man prövade dessutom att ge arkitekten ett utvidgat ansvar för bygget, för att ge högre kvalitet och bättre finish.

När ett "K-märkt" hus repareras eller renoveras går det delvis till på ett liknande sätt. Om staten, dvs. länsstyrelsen, ger bidrag krävs att de kulturhistoriska värdena hanteras varsamt, att nytillskott anpassas till befintlig inredning osv. Detta övervakas av en antikvarisk kontrollant, oftast en byggnadsantikvarie från länsmuseum eller stadsmuseum. I många fall medverkar också en arkitekt. Kontrollanten, i samarbete med arkitekten, kan då bidra till den kontinuitet och högre kvalitet som annars saknas i moderna ombyggnader.

Inom byggnadsvården finns en praxis som tar sig olika uttryck. Å ena sidan skall husets ursprungliga delar skonas, vilket leder till att ledningar eller rör inte fålls in i stommen. Å andra sidan skall nödvändiga nytillskott göras så att de inte faller ur ramen eller drar till sig uppmärksamheten. Därför används sällan tryckimpregnerat virke i yttertrappor etc, och utrymningsstegar målas i färg med väggen. Och det gamla husets större livslängd motiverar varaktiga och underhållbara material både ut- och invändigt. Det brukar innebära högre kvalitet på golv och väggar, i stället för plast läggs linoleummatta i köket respektive klinker och kakel i badrummet.

Det är i dag ett faktum att både tradition och byggnadsvård påverkar nyproduktionen. Jag tror att det finns behov av ännu mera inflytande, men inte bara inom materialval, konstruktion eller formgivning. Forskningen borde intressera sig för byggnadsvårdens erfarenheter. Och minst lika viktigt vore det om hantverkets kvalitet höjdes. Det finns entreprenörer som har lärt sig byggnadsvårdens rutiner och krav, och har anställda som vet hur de typiska problemen kan lösas. De kan uppnå en betydligt bättre finish än vad som accepteras vid ett normalt nybygge eller ROT-jobb.

Idealet vore kanske om man vid all slags nyproduktion kunde kombinera det traditionella hantverket, och 50-talets goda praktiska lösningar, med de bästa materialen och metoderna från vår tid.

Utgiven i nummer:
4/1998
Författare
Anders Franzén

Byggnadsantikvarie med egen verksamhet i Uppsala.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in