En gesäll kommer vandrande

Kategori: Övrigt

Linda, tysk timmermansgesäll specialiserad på lerbyggen. På de svarta kläderna syns det att hon tillhör ett träbearbetande skrå. Fotograf/Illustratör: Ulrika Krynitz

Hur kommer det sig att man kan hitta ett tyskt korsvirkesdass i Östergötland? Historien började när de tyska vandringsgesällerna Linda och Maxi knackade på hos Ulrika Krynitz och bad om mat och husrum. I utbyte erbjöd de sig att bygga ett hus i trä och lera.

Dasset i tysk korsvirkesteknik finns nu i östgötska Ödeshög. Fotograf/Illustratör: Ulrika Krynitz
Linda målar den färdiga ytan på ett Gefach med kaseinfärg. Det är en mycket tunn yta som vitnar när den torkar. Fotograf/Illustratör: Ulrika Krynitz

Uppvuxen i den tusenåriga tyska staden Goslar känner jag igen en vandringsgesäll på långt håll: svart klädsel, utsvängda byxor, stor svart hatt, väst med stora knappar. Själv bor jag numera på en liten gård utanför Ödeshög. För ungefär fem år sedan knackade det på dörren. Utanför stod en ung man i typiska utsvängda byxor, vandringsstav, liten ryggsäck och väst med stora knappar. Klädseln var vinröd och på huvudet hade han en cylinderhatt. 

Han såg ut som en trollkarl. Vid dörren läste han en vers, en så kallad schnack, där han bad om husrum eller mat, och jag förstod att han var en vandringsgesäll. Sina vinröda kläder förklarade han med att han var guldförgyllare. Svart klädsel däremot kännetecknar träbearbetande skrån, till exempel timmermän, snickare, takläggare och båtbyggare.

Härom året hade vi återigen nöjet att stifta bekantskap med två tyska gesäller som hittat ända till Ödeshög. Denna gång två unga kvinnor, Maxi, keramikergesäll och Linda, timmermansgesäll specialintresserad av lerbyggen. Båda kom från trakterna kring Dresden. De frågade om vi kunde ge dem jobb. Då kläcktes idén att bygga ett dass i korsvirkesteknik. Dels innehåller det lerarbete, dels har det en förankring i min egen tyska hembygd.

Frivillig vandring idag

Gesällvandringstraditionen omges av en mängd regler och traditioner. Först måste man gå i lära i två-tre år och få sitt gesällbrev. Dessutom måste man vara skuldfri och "ledig", det vill säga inte ha något fast förhållande, barn eller andra personliga förpliktelser. Under medeltiden var man tvungen att gå på vandring om man ville erövra sitt mästarbrev, men idag är gesällvandringen frivillig. Nu som då är gesällerna organiserade i gesällföreningar.
Under gesällvandringen ska man öva sig på det man har lärt sig under utbildningen, få yrkeserfarenhet och lära sig hur man jobbar på annan ort. Kanske för att kunna bära med sig nya kunskaper hem?

Att vidga sina vyer

Men det är inte det viktigaste . Att "blicka bortanför den egna tallrikskanten" innebär att vidga de egna vyerna även socialt. Meningen är att lära känna landet, främst det egna, och människor man möter under vägens lopp. Att få ett eget nätverk och social kompetens skulle vi kanske kalla det för idag. Så betyder ordet Geselle inte bara gesäll utan även kamrat och den som är gesellig är en sällskaplig person. 
Många av de gamla, traditionella teknikerna har av tidsbrist strukits från lärlingsutbildningarna idag. Men många saknar dem, och dagens tyska vandringsgesäller förenas ofta av ett genuint intresse för gamla hantverkstekniker. Under vandringstiden har man unika chanser att pröva på olönsamma jobb som man tycker är roliga och lärorikta, men där det inte är rimligt att räkna timlön.

Vandringsförbud

Vandringstiden för en tysk gesäll är två eller tre år plus en dag. För att inte konkurrera med lokala hantverkare får vandringsgesällen stanna på samma ort i högst tre månader. Ungefär 600-700 tyska gesäller är ute på vandring. Vissa yrken fick förr inte vandra. Frisörer är ett exempel på "orena" yrken som ansågs medföra risk för spridning av sjukdomar. Men även andra yrken kunde få vandringsförbud från hemstaden för att hantverkshemligheter skulle bevaras.
I klädseln som kallas för Kluft ingår även en så kallad Staude, en vit skjorta, en kavajliknande jacka och en vandringsstav som man hittar under resan. Man har en dubbel uppsättning kläder. En enklare för arbete och en fin skräddarsydd för vandringen. Packningen är minimal och allt lindas in i tygskynke, charlies. 
Till svenskars förvåning har gesällerna med sig egen sovsäck, men inget tält. Man förlitar sig på att få härbärge, tanken är ju som sagt att man ska möta människor. För att göra det ännu tydligare - och svårare - så reser man utan pengar. För resor och övernattning ska man inte betala, därför måste man ta kontakt med dem man möter, om och om igen.

Runt hemstaden ritas en "banncirkel" på 50 kilometers radie, ett område som man inte får komma innanför under sin vandringstid. Skulle man få hemlängtan eller må dåligt så måste man kunna reda sig själv. När man startar sin vandring blir man hämtad av en exportgesäll som hjälper vandraren på väg tills man känner sig trygg. Exportgesällen, som har varit med ett tag, leder en ut ur banncirkeln. Han överlämnar också den personliga vandringsboken. I den stämplar man in och ut sig ur de städer man passerar och här kan människor man möter skriva några ord på vägen.

Dubbla erfarenheter i Sverige

Maxis och Lindas erfarenheter av vandrings-tiden i Sverige var dubbel. Aldrig förr har de blivit stående framför så många stängda dörrar som här, men de hade heller aldrig upplevt en så öppen och ärlig gästfrihet där de väl blev mottagna. Att vandringsgesäller är okända i Sverige gjorde det förstås extra svårt. 
- Mina förväntningar var mycket mera romantiska än vad verkligheten var, sade Linda. Men vandringen har givit mig perspektiv på mina hemtrakter och allt som är unikt där. Nu längtar jag tillbaka, till att få komma hem och börja arbeta med att bygga och restaurera våra traditionella korsvirkeshus.
Hon blev under sin vandringstid medveten om problemen med att arbeta med gamla traditionella metoder och samtidigt förhålla sig till dagens jäktiga samhälle och till modern teknik. Mobiltelefoner är förstås bannlysta på vandringen, men att lifta är nödvändigt, och via internet får man reda på vad som händer i världen. Och på det här viset kan man ta sig över hela Europa till platser som lockar om man får reda på ett spännande jobb.

I Sverige har vi haft ett i stort sett identiskt gesällvandringssystem som upphörde för ca 100 år sedan. Om det kan man läsa mera i boken Hantverk i Sverige, LT:s förlag 1989.

Utgiven i nummer:
3/2006
Författare
Ulrika Krynitz

Formgivare.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas