Ekoby - är det ett alternativ?

Kategori: Övrigt

Utsikten heter den ekonomiska förening som kom till år 2000 i syfte att starta en ekoby. Ett år senare köpte föreningen gården Lilla Krossekärr på Orust i Bohuslän och ett tiotal familjer började bygga sina hus på tomter som styckades av gårdens 12 hektar mark. I bakgrunden syns Lilla Krossekärrs mangård och ekonomibyggnader, och några av ekobyns nya villor.

De första ekobyarna i Sverige byggdes i mitten av 1980-talet och sedan dess har det i snitt bildats en ny by per år. Vad står ekoby för idag, är det fortfarande ett radikalt val eller har det blivit ett alternativ för gemene man? Hur byggs husen och hur ser invånarna på relationen mellan byggnadsvård och ekologiskt byggande? Eva Löfgren åkte till en av landets yngsta ekobyar för att diskutera frågorna.

Huset är putsat med ett hydrauliskt kalkbruk och ska inte avfärgas. Det rundade taket däremot ska snart täckas med sedum.

Krossekärr är en sällsam plats. Vid första anblick mest en brant sluttning vid Grindbyvattnets östra strand, men när man kommer upp i slänten vill man bara stanna där. Det är något med klimatet, och ljuset. Berget och skogspartierna skyddar från vind och utsikten över Orusts inland är sagolik. Snabbt upptäcker man också den märkvärdiga blandningen av gammalt och nytt. Den ursprungliga jordbruksfastighetens mangårdshus från 1860-talet står kvar, lika välvårdat som ekonomibyggnaderna. Den gamla häradsvägen har röjts och skär rätt igenom gårdsplanen för att sedan försvinna ut i skogen. Stenmurarna som vilar i backen har man också tagit hand om, stöttat och staplat om där det behövts.
    De nya inslagen går inte att ta miste på. Mitt på åkern syns en prydlig vassrugge som döljer den smarta rotzonanläggningen. Det är där ekobyns dagvatten rinner ut. Kärrväxterna tar upp näringsämnena, medan de biologiskt nedbrytbara komponenterna bryts ned av mikroorganismer i den så kallade rotzonen. Invid vägen höjer sig också ett berg av blåmusselskal som är tänkt att fyllas i trossbotten på ett av de nya husen. Leran som ligger i högen intill, grävdes nyss upp på en plats nära byn och väntar på att blandas till lerbruk. Terrasserade odlingar och en nyplanterad skogsträdgård med kiwi och asiatiskt päron hör också till nyheterna.

Livscykelanalys i byggandet
Och så husen förstås. Formelement från en rad olika stiltraditioner samsas i de nya villorna, men de utgår alla från samma grundidé. Den kom man överens om när ekobyn grundades för knappt tio år sedan. Husen ska byggas så att de påverkar miljön så lite som möjligt, både ekosystemet och den lokala landskapsbilden. Materialen ska vara resursbesparande och möjliga att återanvända. Ytbehandling och kulörsättning ska göras med färgskalor som stämmer överens med naturen. I detaljplanen över byn står preciserat att gestaltningen ska »underordna sig landskapet och anpassas efter platsens vegetativa, geologiska och topografiska förutsättningar«. Ekobyns invånare säger själva att platsens historia också är väldigt viktig för dem. Den är själva plattformen.
    »Även om det mest finns nybyggda hus i ekobyn, är många intresserade av historia och traditionell byggnadskultur.« säger Lina Edberg som tillsammans med man och barn bygger byns elfte hus. »Som jag ser det har byggnadsvården och miljörörelsen mycket gemensamt, även om de har olika fokus. Ta oss som bor här, vi vill leva på ett sätt som inte tär på resurserna. När det kommer till husbyggande tittar vi på livscykelanalyserna. Har man det perspektivet håller de gamla metoderna väldigt bra«, fortsätter hon och betonar att den verkliga utmaningen är att förena tradition med nya idéer.

Träullscement i nytt format
I deras fall har det inneburit ett hus med stomme av träullscement som utvändigt putsats med hydrauliskt kalkbruk och invändigt med lerputs. Det är träullscement rakt igenom – ingen plast, inga reglar. Materialet känner vi alla till, det är de där trådiga plattorna som sitter i taket på skolor och vårdcentraler. Granfiber blandat med cement och vatten är receptet och tillverkningen har pågått sedan 1946. Numera säljs det också i hela, bärande väggelement med färdiga fönsteröppningar– om man väljer standardmått. Det gjorde nu inte Linas familj och därför var man tvungen att såga upp nya öppningar i elementen, ett ganska mödosamt jobb med motorsåg. Fönstren beställdes hos en bohuslänsk firma och består av treglas med ytterbåge och karm av trä och en modern energikassett. Fönsterkarmarna pluggades fast, direkt i träulliten.
    Men är verkligen träullscement ett miljövänligt byggnadsmaterial, undrar jag? Lina svarar att det beror lite på hur man ser det. Cementtillverkning är visserligen mycket energikrävande men träullit innehåller bara en liten andel cement. Materialets u-värde är ungefär som mineralull och det lagrar värme väldigt bra. Dessutom krävs inga tillsatser för att det ska vara brandbeständigt och stå emot mögelangrepp. »Vi planerade det här huset i flera år och läste allt om hållbart byggande. Träullscement var inte givet från början, men vi kom ganska snart fram till vi ville ha ett värmeeffektivt hus där fukt kan vandra. Då är det ett bra val.«
    Utvändigt har huset fått en tjock kalkputs, invändigt ligger trägolv och snart ska lerkliningen upp på väggarna. Leran kommer från trakten, en omgång har redan burits in och väntar i ett plasttäckt badkar. Mitt i det stora allrummet står också en praktfull eldstad byggd av återanvänt tegel från Eriksbergsvarvet i Göteborg. Det var billigt att köpa, men mödosamt att rengöra varje sten från gammalt bruk! Idag är de glada att de orkade, för det blev verkligen fint. På några av stenarna finns till och med rester av graffitti.
    Det välvda taket valde man »för skoj skull, och för att vi tycker så mycket om sedum«, skrattar Lina, som helst hade byggt ett nytt Hundertwasserhaus om hon hade fått välja. Hon säger att det visst finns ett slags »ekobyggestetik« och att sedumtak definitivt hör till den. Jag påpekar att jag tror vi byggnadsvårdare också har en gemensam stil, men att den har andra ikoner.

Brokig skara
Lina växte själv upp i en hyresrätt och för henne, som för de flesta i ekobyn, har själva byggprocessen varit tuff. Det är svårt nog att projektleda ett vanligt villabygge, vill man dessutom bygga ekologiskt, med material och lösningar som hantverkarna aldrig har stött på – då gäller det att vara påläst. Tanken från början var att byn skulle växa genom självbyggeri, men i praktiken har det inte riktigt gått att genomföra. Alla husägare har visserligen lagt mycket tid på sina hus, men de flesta har anlitat hantverkare som gjort större delen av jobbet.
    Husen i Krossekärr är konstruerade på olika sätt. Ett av dem är timrat med åtta tums timmer och har ingen isolering i vägg utöver sin trästomme. Ett par hus är byggda i regelverk med väggar av halmbalar som lerklinats invändigt och klätts med träpanel från den egna skogen. Det finns både arkitektritade lösvirkeshus och vanliga kataloghus, men vanlig mineralull har inte använts i något av husen. Vanligaste isoleringsmaterialen är cellulosafiber och linull, men fårull och musselskal förekommer också. Återanvänt byggnadsmaterial finns i nästan alla byggnaderna, liksom solpaneler på taken, urinseparerande toaletter eller mulltoaletter. Många av invånarna värmer sina hus med högeffektiva vedpannor och solvärme kopplade till en ackumulatortank.

När det begav sig
Att husbyggandet har tagit så mycket tid och kraft av byns invånare har i viss mån inneburit att gemensamma odlingar och aktiviteter har fått stå tillbaka. Å andra sidan är det inte färdigt än, marken ligger där och väntar. Ekobyn Krossekärr bildades av en grupp miljö- och odlingsintresserade personer som ville leva som de lärde. Många av dem bor fortfarande kvar i byn. Vackert, odlingsbart och nära vatten var kriterierna när gruppen började leta jordbruksfastigheter i Göteborgsregionen. Att det blev Orust var en lycklig slump. En ovanlig säljare av en ovanlig jordbruksfastighet var på jakt efter särskilda köpare. »Men från början var det tänkt att ekobyn skulle ligga på cykelavstånd från stan. Vi ville odla, men samtidigt kunna jobba på våra vanliga jobb om det krävdes«, berättar en av dem som var med, Li Vinterhagen.
    Fastighetsköpet bekostades med hjälp av ett lån ur JAK Medlemsbank och så småningom såldes tomter till självkostnadspris, det vill säga för summor som innebar återbetalning av lånet. En del av fastigheten gjordes till allmänning och tillhör medlemmarna i den ekonomiska förening som bildades i samband med köpet. De tar ved och virke ur den gemensamma skogen, odlar på den gemensamma odlingsmarken och underhåller den gamla ladugården som de också äger tillsammans.
    »Att bo i ekoby handlar inte bara om hållbart byggande. Egentligen spelar varje enskild byggnad ganska liten roll.« säger Li. Det är den sociala biten som är viktigast. Byn ska vara en plats där man hjälper varandra, löser saker tillsammans. Men till skillnad från många andra ekobyar kan Krossekärrsborna välja hur delaktiga de vill vara i det kollektiva. Frågan har stötts och blötts sedan byn grundades och detfinns de som tycker att insatserna i det gemensamma inte borde gå att avstå. Li kan se både för- och nackdelar med valfriheten. Fördelen är att byn kan bli socialt heterogen, alla behöver inte dela samma ideologiska uppfattningar. Nackdelen är att själva ekobytanken på sikt riskerar att urvattnas om inte alla är redo att satsa kraft i det gemensamma bylivet. Någon sådan risk verkar dock inte finnas än så länge.

Byggnadsvård och ekobyggande?
På väg från Orust funderar jag över miljörörelsen och byggnadsvården. Ibland verkar de stå långtfrån varandra. Där byggnadsvården poängterar vikten av kontinuerligt underhåll, föreslår miljörörelsen radikala ingrepp som minskar energikonsumtionen. Där byggnadsvårdaren propagerar zinkvitt och linoljefärg, tror miljörörelsens representanter hellre på Svanen-märkta Alcro Beckers. Ofta står tradition och historisk förankring, mot energisnåla material och högteknologiska lösningar.
    Men som besöket i Krossekärr visar finns också mycket som förenar. Intresset för sunda hus och långsiktigt tänkande till exempel. Det är synd att vi byggnadsvårdare oftast hamnar utanför nybyggnadssammanhangen, tänker jag. De kunskaper och det kvalitetsmedvetande som finns inom vårt fält skulle intressera många nybyggare. Hon sa det så bra, Lina »Vi hamnar alltid på byggnadsvårdssidor när vi surfar efter hållbara lösningar till huset.«

 

ENLIGT BOVERKETS SKRIFT »EKOBYAR« (1991)
bör En Ekoby uppfylla de flesta av kriterierna:

  • Odling: Tillgång till trädgårdsland för husbehovsodling
  • Matförvaring: Tillgång till svalförvaring oberoende av köpt energi
  • Färskvatten: Dricksvatten tas på plat som det är tjänligt
  • Avlopp: Omhändertas lokalt så långt som det är möjligt.
  • Avfall: Sopor källsorteras/komposteras dagvattnet filtreras
  • Klimatanpassning: Bebyggelsen lokaliseras efter bästa mikroklimat
  • Uppvärmning: Lågt totalt energibehov, förnyelsebara källor
  • Elenergi: Eleffektiv utrustning i byggnaderna
  • Luft och inomhusklimat ska vara goda. Helst självdrag
  • Byggnadsmaterialen ska vara hälsosamma och beprövade
  • Gemenskap: Gemensamhetslokal bör finnas som alla hushåll har andelar i
Utgiven i nummer:
2/2012

Byggnadskultur 2012 - 2

Alternativet - det enda rätta?

Författare
Eva Löfgren

fil dr i kulturvård. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas