Det brinner!

Kategori: Övrigt

Ett hus kan övertändas snabbare än det tar för räddningstjänsten att komma fram. Att själv ha utrustning och kunskap att kunna släcka en brand är livsnödvändigt.

Historiskt har bränder varit det största hotet mot våra trästäder. Reglerna utformades för att förebygga snarare än för att släcka bränder och dagens brandskydd bygger på lagstiftning från 1800-talet. Värt att tänka på – inte minst för den som bor i ett gammalt hus, skriver Hans Andersson på Brandskyddsföreningen.

Historiskt sett har brandskydd och brandsläckning skilt sig åt mellan stad och landsbygd. Redan på 1300-talet hade städerna vakthållning nattetid och brandvakten utgjordes av borgarna själva. Varje husägare skulle hålla med stege, brandhake, ämbar och vattentunna. På landet var det personliga ansvaret för brandskydd tydligare. En bonde var tvungen att ta ansvar för sin eld, även om alla i byn självklart skulle hjälpas åt när det brann. Att släcka en brand var mycket svårt, efter som hinkar och langning var det enda
som stod till buds. Regler för brandskydd var en del av landskapslagarna och dessa regler inriktades helt på att förebygga bränder. Man visste ju att om det började brinna, gick elden nästan aldrig att släcka.

Förebygga lättare än släcka

På 1500-talet stod det klart att man måste vidta åtgärder för att förhindra att bränder uppstod och, om de ändå uppstod, att mildra konsekvenserna av dem. Eftersom bränder spred sig från hus, infördes krav på avstånd mellan byggnader. I mitten på 1600-talet var
det allmänt vedertaget att städernas gator skulle vara drygt 14 meter och gränder ca 9,5 meter breda. Senare kom även krav på att det skulle finnas ett skyddsavstånd mellan varje trähuslänga, vilket kunde stoppa eldens spridning eller åtminstone underlätta släckningen. I början av 1800-talet började breda stråk i form av större gator mellan kvarteren införas i stadsplanerna. Framförallt av hänsyn till brandrisken, men också för att det gav städerna ett värdigare utseende. Dagens brandskydd bygger i stort sett på den bygglagstiftning som infördes under 1800-talet; skyddsavstånd mellan separata byggnader, brandväggar mellan sammanbyggda byggnader, krav på uppvärmningsanordningar, skydd mot brandspridning, etc. Byggreglerna är inte retroaktiva i sin utformning, vilket innebär att om ingen större ändring eller ombyggnad har ägt rum, så kan brandskyddet vara på samma nivå som när byggnaden uppfördes. Ett gammalt hus som inte har förändrats genom ombyggnad har samma krav på brandskydd som det hade när det byggdes. Lagen om skydd mot olyckor (LSO) innebär dock att den lokala tillsynsmyndigheten hos kommunen, kan förelägga en nyttjanderättshavare eller ägare att vidta åtgärder om brandskyddet bedöms som för dåligt.

Samma risker då som nu

Att elda för att få värme och kunna laga mat skedde förr över öppen eld. I dag hör påslagna spisplattor och brasor i eldstäder till de vanligaste brandorsakerna. Skillnaden är att brandförloppen är snabbare och häftigare nu än förr, vilket beror på användandet av plastmaterial i den lösa inredningen i våra bostäder. Ett rum kan övertändas på mindre än fem minuter och det faktum att de flesta räddningstjänsters insatstid ligger på tio minuter visar hur viktigt det är att ha brandvarnare och släckutrustning hemma. Många tror att det är säkrare ur brandsynpunkt att bo i ett stenhus än i ett hus av trä, men i princip är det ingen skillnad eftersom det stora flertalet bränder startar i den lösa inredningen. Om branden däremot får fäste i byggnadens konstruktion kan den bli svårare att släcka och lättare spridas till angränsande byggnader om det rör sig om ett trähus.

Författare
Hans Andersson

är brandingenjör på Brandskyddsföreningen.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in