Byggnadsvårdare av en slump

Kategori: Trä och snickerier | Övrigt

Fasaden mot söder är färdig till hälften.

När Lars Sundin ärvde gården i Hälsingland hade han knappt hört ordet byggnadsvård. Men en ny kärlek och en gammal hyvel väckte hans nyfikenhet på gamla tiders byggnadssätt. Anne Ralf Hållbus åkte till Joners – 80 meter släktgård som bit för bit håller på att återställas till ursprunget.

Den nyare bostadsdelen, som på 70-talet fick masonit på fasaden och blev av med några av sina fönster men som nu håller på att återställas.
Den nygamla bostadslängan på Joners.
Fönster under tillverkning i snickarverkstaden i ladan.

Allt började med ett skafferi. Eller egentligen började det förstås långt tidigare, under tidigt 1700-tal då gården Joners byggdes för att sedan brännas av ryssarna och därefter byggas upp igen. Men hade det inte varit för det där skafferiet hade inte Lars Sundin vågat tro på att Joners framtid inte ligger i händerna på banker och hantverkare, utan på honom själv. – Min fru Karin längtade efter ett riktigt hörnskafferi, så jag byggde en kopia av skafferiet som fanns i hennes föräldrahem i Färila. När jag gjort det vågade jag mig på att göra en karhylla också. Jag fick låna en riktig planhyvel av en kompis och när hyllan var klar med handhyvlade profiler och allt, tänkte jag att kanske faktiskt klarar av sånt här. Det här var i mitten av 1990-talet och under de knappa tjugo år som gått sedan dess har det nyvakna intresset för snickeri övergått i en passion för byggnadsvård som sträcker sig långt utanför köksinredning. I dag hämtar Lars virke från egen skog som blir bräder i hans egen såg och sedan fönster, ytterpanel, lister, golv, trädgårdsmöbler och vad mer man nu hinner göra vid sidan av ett heltidsjobb som pressfotograf och därtill uppdrag som länsombud i Byggnadsvårdföreningen.

Byggnadsvård okänt begrepp

Lars är född och uppvuxen på Joners, en trelängad hälsingegård strax utanför Hudiksvall som funnits i släkten sedan den byggdes någon gång kring 1715. I dag bor han i den äldsta delen, men under uppväxten bodde han och föräldrarna i den södra längan som på 1970-talet renoverades enligt den tidens ideal med färre och mindre fönster och masonitklädd fasad. – Man ville göra det enklare för sig och morsan var nog less på alla innanfönster som skulle kopplas i och ur. Man får tänka att de gjorde rätt efter de förutsättningar som rådde, men det är klart att jag många gånger tänkt att jäklar om jag kunde sätta tillbaka allt som det var från början. Intresset för äldre tiders byggnadssätt var klent på sjuttiotalet, så även i Lars familj. – Visst pratade pappa ibland om gårdens historia och visst skötte han underhållet i mån av tid. Men han hade skogen och lantbruket att ta hand om och jag var aldrig intresserad.

Utflykten förändrade allt

1988 dog Lars föräldrar i en trafikolycka och 35 år gammal stod han med en släktgård han inte visste vad han skulle göra med. – Jag bodde i en tvåa inne i Hudiksvall, jobbade som fotograf på Hudiksvalls tidning och hade inget som helst intresse för byggnadsvård. Men en dag kom en tjej som presenterade sig som Karin Haglund upp på redaktionen. Hon var textilantikvarie på Hälsinglands museum och letade efter några bilder. En kollega visade en bild på min gård och Karin blev intresserad och följde med ut för att titta, berättar Lars. Den utflykten blev en vändpunkt i livet. Karin föll inte bara för gården, utan även för Lars och sedan dess har de varit ett par. – På den tiden var det knappt någon som hört talas om byggnadsvård, men Karin var nära vän med Göran Gudmundson, som då ännu inte börjat sin verksamhet på Gysinge. En annan av hennes vänner var snickaren Urban Westman. Han kom ut och tittade på gården och förklarade att han gärna åtog sig att göra det äldsta huset beboeligt. Då hade det stått i princip orört sedan 1880.

Återställt bit för bit

Det visade sig att det saknades undergolv i flera rum, så det första som gjordes var att lägga nya och tjockare undergolv i hela huset. Paneler och snickerier plockades ned och sattes sedan tillbaka. Väggarnas lumppapptapeter byttes ut mot nya, likadana. Spisen i köket murades om och den gamla järnspisen byttes ut mot en likadan men nytillverkad. Den rötskadade delen av köksväggen revs och timrades upp på nytt och på vinden renoverades ett rum. Nu var huset som stått tomt sedan 1880 inte bara i beboeligt utan också så gott som originalskick. Och Lars intresse för byggnadsvård var väckt, även om det skulle dröja några år innan han själv tog fram verktygen. – Jag hade sysslat med modellflyg i många år och när jag växte upp köpte man ritningar och balsaflak och byggde planen med händerna. Jag tänkte att om jag klarat det så klarar jag kanske det här också. Efter skafferiet och hyllan som berättades om i inledningen, ville Lars göra mer. Till det behövde han virke, men kring millennieskiftet fanns inga sågar som kunde leverera bräder i de bredder och med den spont han ville ha. – Så jag fick för mig att jag skulle köpa ett enmanssågverk och ta virke från de 38 hektar skog som hör till gården. Jag köpte ett nytillverkat litet sågverk från ett företag som heter Logosol och nu står det på logen. Det första Lars gjorde i sin såg var panel till gaveln på gamla huset. Han fällde några rejäla granar och sågade panel i olika bredder. – Jag tittade på originalbräderna och försökte göra likadant, fast på ett lite enklare sätt med två bräder som jag fräste spår i och satte ihop med lös fjäder.

Brokvist, panel och nygamla fönster

Efter gaveln tog Lars sig an brokvisten i typisk hälsingestil, med rikt utsirad snickarglädje. – När jag tittade på gamla bilder såg jag att den sett annorlunda ut från början, med pärlspont nedtill och en annorlunda trappa. Under huset hittade jag en trappsida som visade hur stegen ursprungligen sett ut och under den vita målarfärgen fanns rester av röda nyanser, som jag lyckades återskapa av oljefärg som jag köpte i en konstnärsbutik och blandade ut med linolja. Ett större och alltjämt pågående projekt blev att ta bort den masonitfasad som på sjuttiotalet sattes upp på det yngre bostadshuset från 1880 och logen och ersätta med egenhändigt sågad panel. Fortfarande återstår några tiotal meter vägg att klä om och måla ljust faluröd. – Jag gör litegrann i taget. På en sommar hinner jag kanske tillverka och sätta upp tre meter panel och nu har jag kommit drygt halvvägs på söderfasaden. Om man vecklade ut hela gården skulle den bli åttio meter lång, så det är klart det tar tid. En ännu mer påtaglig förändring är fönstren, som ett efter ett ersatt de mindre tvåglasfönster utan spröjs som sattes upp på sjuttiotalet. I en vedtrave på logen hittade Lars några gamla hyvlar, varav en visade sig vara originalhyveln till alla fönster på gården. Det uppmuntrade honom att göra egna fönster. – En del gamla fönster fanns kvar och med lite pusslande gick de att renovera och sätta in igen. Men jag har gjort nya också, hittills sitter två helt nytillverkade fönster på plats. – Att göra fönster är det svåraste jag gett mig på hittills. Man måste lära sig tänka tredimensionellt, till exempel när man ska göra fönsterbågar. Det har blivit fel många gånger, men lyckligtvis är trä ett förlåtande material.

Utmaningen är tjusningen

Att vara sin egen hantverkare spar pengar. Genom att själv bygga om och sätta nytt lertegel på taket till den stora stenkällaren har Lars till exempel sparat in runt 75 000 kronor. Och vad fönstren han tillverkar på lediga stunder skulle ha kostat i en byggnadsvårdsbutik, har han inte ens orkat räkna på. Men det är inte pengarna som driver. – Det är utmaningen som triggar mig. Jag är inte säker på att jag skulle vilja göra fönsterbågar hela dagarna bara för att jag kan. Det måste vara roligt också.

är journalist och redaktör för Byggnadskultur.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in