Bortglömd belysning

Kategori: Övrigt

Bostädernas gamla lampor är omhuldade antikviteter. Äldre belysnings-armaturer längs gator och framförallt i industrilokaler har däremot ofta ersatts utan tanke på kulturhistoriska värden. Det lilla som finns kvar är akut hotat. John Eklund som driver webbplatsen www.elmuseum.se är en av de få som engagerat sig.

Vid sidan av hembelysningen har det funnits en rik flora av armaturer som använts i industrilokaler och som utomhusbelysning. Medan hembelysningen var modeinfluerad och varierade "likt damhattar" som en chef på belysningsföretaget Cebe i Svalöv uttryckte det, utgjordes industriarmaturerna av ingenjörsmässigt formgivna standardmodeller med effektiviteten i centrum.

Bevarandesituationen för dessa armaturer är en helt annan än den för hemmets belysning. Medan hemmets armaturer cirkulerar på auktioner, har reflektorer för fabrikslokaler aldrig kommit in på andrahandsmarknaden. De har behandlats som övrig installationsmateriel och skrotats vid renoveringar.

Med början på gatan
Elektricitetens tidigaste användningsområde var belysning och den tidigaste belysningen fanns på gatorna. De tidiga elbelysningarna var ofta elektrifierade gaslyktor. Man stack helt enkelt in en elledning genom gasröret och satte in en lamphållare. Eftersom gaslågan ju mynnat uppåt blev även glödlampan uppåtriktad. I dagens nygamla gatlyktor är lampan nedåtriktad, då den är monterad i armaturtaket. En historisk "oriktighet" som ökat ljusutbytet och minskat bländningen.

De första egentliga elbelysningarna kom i slutet av 1800-talet med den elektriska båglampan. Det var en skarp, energislukande ljuskälla bäst lämpad för öppna platser och stora lokaler. De monterades därför hängande i höga stolpar med relativt stort avstånd, ofta med en hissanordning med vev i markplan. Båglampan använder två kolstavar (indränkta med metallsalter) med något avstånd där en ljusbåge uppstår i luften. Kolstavarna hade en regleringsmekanism som tog plats på höjden och alltsammans var monterat i ett högsmalt lamphus med en rund eller droppformad glasglob under. Globen hölls ofta på plats av ett omgivande glest nät knutet i metallkanten – en detalj som återkommit i nytillverkade replikor.

Enkelt och dekorerat
Parallellt med båglampornas framfart längs våra större gator fick allt fler beskåda elektricitetens under även på närmare håll. När glödlampor med koltråd under 1800-talets slut började ersätta fotogen- och gaslampor för inomhusbelysning, var det naturligt att överföra de glas- eller plåtskärmar som ibland användes i kontorsmiljöer, och så uppstod det vi idag kallar skomakarlampa. Från början sade man dock bara pendelarmatur eller snörpendel. I tidiga väggfasta elektriska armaturer kan man också spåra traditionens makt över utformningen i det omböjda "gasröret" som mynnar i en "låga", nu i form av en glödlampa.

Under 1910-talet utvecklades glödlampan, den gasfylldes och fick dragen volframtråd. Med ökad ljusstyrka kunde den ersätta båglamporna. De senares utdragna form var väletablerad och för att enkelt kunna ersätta båglamporna i befintliga installationer anpassades armaturernas form till båglampornas höga lamphus. Tidiga glödlampsarmaturer har därför en "onödigt" utdragen form.

Dekorerat i industrimiljö
Skomakarlampans skärm är den enklaste av en mängd glasskärmar med jugendmotiv som fanns kring sekelskiftet. De klockformade skärmarna med veckad kant, som vi idag främst känner som små "fönsterlampor", fanns då även i industrilokaler! Dekorativa armaturer var i princip de enda som fanns, vilket knappast sågs som ett problem, fabriker var prestigebyggnader och det syns både i arkitektur och i armatur.

Man får lätt känslan att allt gjordes vackrare förr. Till de skönaste industriarmaturerna hör de väggarmar, troligen från ASEA (se sid 20), som installerades i SJ:s omformarstationer och Vattenfalls kraftverksbyggnader under 1920-talet. En smäckert droppformad kupa hänger under en stilren konsol i smidesjärn med joniska voluter. Här kan man tala om armaturen som bärare av industrins stolthet där den som kronan på verket bildar en inramning av tidlös klassicism kring den moderna tekniken.

Det är en paradox att dessa klassiska konstverk fanns i otillgängliga lokaler dit endast maskinisten hade tillträde. Här var "konsten i teknikens tjänst" - istället för tvärtom. Det säger något om den långsiktighet som präglade industrisamhällets katedraler. Men tiderna förändrades och redan under 1950-talet hade konstverken bytts mot avlånga plastlådor med lysrör. Så vad hände däremellan?

Utveckling, standardisering
När elbelysning var en nyhet framhävdes glödlampan. Det avspeglas i jugendtidens kronor och koppararmaturer med sina framstickande oskyddade glödlampor. Det tydligaste uttrycket är nog de små fot- och hänglamphållarna med upphängningsbygel. Enklare kan en armatur knappast bli. Som nyttobelysning var den undermålig och inte heller skomakarlampan ger något bländskydd att tala om. Ute i fabrikerna monterades en hel del skomakarlampor innan större krav började ställas på arbetsmiljön. Följderna av detta beskrevs så här: "Vid ett stort antal industriella verk finner man, att belysningen är ytterst ojämn. En del platser äro strålande upplysta, under det att på andra ställen belysningen är så knapp, att man knappast kan taga sig fram."

Det fanns också andra problem att ta i: "Vid lokalbelysning bör man, där förhållandena det medgiva, hänga lamporna så högt, att de ej kunna nås av arbetarna. Detta av två skäl: risken för sönderslagning blir mindre och arbetaren frestas icke att ödsla bort tid genom att leka med ljuset". Ur Indu stribyggnader av T. A. Bergen 1918.

Arketypisk lampskärm
Vikten av god belysning i fabrikerna för produktionseffektivisering hade gjort sig påmind under första världskriget i USA. För att minska bländning och spekulär reflektion företog en sammanslutning av amerikanska armaturtillverkare, "RLM Standards Institute" bildat 1919, undersökningar som resulterade i "RLM Standard Dome" – en vid emaljskärm med nedvikt kant. En rudimentär modell, men enkelt behöver inte vara sämre. Medan industribelysningen senare utvecklats åt andra håll har RLM Dome-skärmarna istället blivit sinnebilden för en arketypisk lampskärm inom hembelysningen.

Liknande modeller togs fram av europeiska tillverkare. Armaturer, liksom installationsmateriel i allmänhet, importerades oftast från Tyskland, men snart fanns inhemsk konkurrens.

Höjd standard
Vid Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 kunde Sieverts Kabelverk (grundat 1888 i Sundbyberg) för första gången visa upp sina nya så kallade SS-armaturer (Sieverts Syrasäkra). Här tog man ett helhetsgrepp om all installationsmateriel – kablar, dosor, strömbrytare och armaturer, alltsammans byggbart med stiftkontakter för att undvika tidigare problem med dålig passning mellan olika tillverkare. Standarden höjdes kraftigt jämfört med den kristidsmateriel man tvingats ta till dessförinnan. Särskild vikt lades vid att få ett motståndskraftigt system – landsbygdselektrifieringen var i full gång och svinstallarna utgjorde en särskild utmaning med sin korrosiva miljö.

Systemet bytte 1931 namn till Gebe (Gummi-Bly) och de är med sina koniska kupor de vanligaste av alla ovanliga industriarmaturer.

Gjutjärn, glober och kupor
Det var av allt att döma under sent 1920-tal som ASEA:s första gjutjärnsarmaturer kom i marknaden. Det var början till en serie som under 1930–1940-talen utvecklades till ett kombinationsrikt system av lamphus, emaljskärmar och glaskupor. Ofta går samma armatur igen i olika typer av fabriksmiljöer och gatubelysning, men kombinationsmöjligheterna gör dem svåra att identifiera på håll.

Inomhus användes ofta slutna glober, till en början med buktiga former som en kvarleva från 1910-talsarmaturerna med separat över- och underglas – klotformade kupor blev vanliga först på 1930-talet. Utomhus kom öppna glasskärmar, klockformade eller cylindriska, att bilda skola för svensk gatubelysning under decennier. De har sina rötter i de under 1920-talet importerade armaturerna från DISCO (Dr.-Ing. Schneider & Co) och Siemens samt ASEA:s genialiska modell nr 3979, "Stockholms Elektricitetsverks modell" från Stockholmsutställningen 1930. Konceptet har stått sig in i våra dagar i form av de så kallade byhattar av aluminium med plastskärm som ännu tillverkas. Originalen med glasskärmar är bräckliga och den vanligtvis utsatta placeringen gör att endast ett fåtal finns kvar.

Belysning och bevarande
Den mest bekanta arkitektritade gatubelysningen är förmodligen Gustaf de Frumeries armatur från 1921. På en stolpe som kan liknas vid ett upp-och-nedvänt J, eller en metkrok, sitter som avslutning en vid "tratt" (SEV-skärm). Stolparna sågs som "billiga och enkla", idag är det en lyx om de finns kvar. I världsarvsstaden Visby står de städse i skön symbios med den gamla miljön men kunde lika gärna ha gått om intet i samband med "förnyelsen" av Adelsgatan år 2002.

Det är tack vare Monica Säter vid Ljushögskolan i Jönköping som man beslutade att bevara stolparna. I Uppsala rönte motsvarande armaturer vid Engelska parken och Gamla kyrkogården ett värre öde men motsvarande vid Mikaelskyrkan är ännu orörda.

På samma sätt ledde en rapport från Tekniska museets Jan Garnert till att Kurt von Schmalensees funktionalistiska armaturer från 1928 kommer att behållas vid renoveringen av Norrbro i Stockholm. Men är det inte skrämmande att det ska krävas en "rapport"? Det borde vara en självklarhet. Men gatubelysningen åtnjuter sällan någon förståelse för sin betydelse för kulturmiljöns autenticitet. Exemplen är otaliga där stolpar tagits bort till förmån för fabriksmässiga armaturer som skär sig i bjärt kontrast med bebyggelsemiljön.

Det är snarare olyckliga omständigheter som lett till att industribelysning bevarats. Problemet idag är att de elektriska utomhus- och industriarmaturerna har ett nollvärde, exempelvis hos gatukontoren, särskilt då det saknas reservdelar och dagens sortiment är väsensskilt. Samtidigt menar jag att de har ett stort kulturhistoriskt och miljömässigt värde som måste tas tillvara medan armaturerna faktiskt finns kvar. Varhelst en utomhusarmatur från 1940-talet påträffas, kan man räkna med att den är akut hotad.


Tillverkare av "ny-gamla" armaturer: 


Lysröret

Utvecklingen inom teknik och formgivning har oberoende men parallellt följts åt dithän att estetiken under 1930-talet tycks förebåda lysröret. På Stockholmsutställningen 1930 användes flitigt opalglasskivor bakbelysta med glödlampor och samma princip användes också praktiskt ute i industrin, t ex på flera platser i Västerås Ångkraftverk. ASEA lanserade sin "cylinderbelysning" och så kallade soffittenlampor (rörlampor) hade funnits i flera decennier när det första lysröret såldes 1938 i USA.

Luma tillverkade det första svenska lysröret 1942 och när lysröret var en nyhet gick mönstret från glödlampans barndom igen – själva ljuskroppen skulle visas upp – och bländskydd ansågs överflödiga.

Utgiven i nummer:
4/2008
Författare
John Eklund

driver webbplatsen Elmuseum.se samt samlar och dokumenterar gammal elektrisk materiel.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas