Bland kattskallar och fyllesten - Om konsten att bygga en naturstensmur

Kategori: Övrigt

Murens avslut ställer högre krav på murstenen. Den behöver ha räta vinklar. Ett tränat öga kan se hur dessa stenar har bearbetats med slägga eller mejsel för att få sin rätta form.

Alla som har försökt bygga en stengärdsgård vet att det inte görs på en dag.
Den kallmurade naturstensmuren kräver egentligen mer tålamod och list, än råstyrka. Här ger oss Joakim Lilja en introduktion till det gamla hantverket.

Här kan man se en mur under uppförande. Ett schakt har grävts, som sedan fylls med småsten, här användes singel (bergkross). Bergkrosset bör inte synas i muren eftersom den avviker markant i färg och utseende. Murens ovansida är avslutad med runda småstenar.

De allra flesta stenmurar vi ser i landskapet idag kom till under 1800-talet. Innan plogen blev vanlig brukade man åkrarna med årder som kunde ta sig runt och över stenar. När plogen gjorde sitt intåg ökade behovet av större stenröjda ytor. En plog är mycket tyngre än ett årder och kräver stenfria ytor för att fungera bra. Jordbrukets mekanisering drev också på utvecklingen mot större och stenfria åkrar. Ofta valde man stenmurar istället för att lägga upp små odlingsrösen. Att bygga stenmur fick därför flera funktioner: Det var ett sätt att bli av med sten från åkern, det blev en gränsmarkering mellan ägor eller markslag, den kunde fungera som hägnad för djur och i vissa fall användes den när blöta marker skulle dräneras.

Murtyper och material
Man kan dela in naturstensmurar i olika typer, beroende på om man ser till murens konstruktioneller vilket material som används.
- Väljer man att titta på konstruktionen finns det följande murtyper:
Enkelmur – en enkel rad av stenar som staplats på varandra. Vanlig som gräns och hägnad främst längs våra kuster samt på Öland och Gotland. Den påstås vara ganska effektiv som hägnad för djur, då den lätt rasar och därmed skrämmer djuret. Men det är mycket arbete att ständigt laga rasade partier. 
Dubbelmur – två murade sidor med en fyllning av småsten och skrotsten. Vanlig i hela landet. 
Stödmur – vid nivåskillnader i marken används muren för att stödja kanten.
Valv – används i jordkällare och broar.
- Väljer man istället att titta på materialet kan man urskilja följande:
Fältstensmur – mur som är byggd med stenar som ligger löst i skog och mark. Ofta väldigt litengrad av bearbetning.
Sprängstensmur – sten som sprängts ur berget eller ur större block. Får ett kantigt utseende.
Mur av huggen och bearbetad sten. Mer påkostad mur där varje sten huggs på plats i olikamönster. Vanlig i stadsmiljöer och på kyrkogårdar.
Blockstensmur – färdighuggna block av sten som kommer från ett stenbrott.
Mur av travade plattor – våra sedimentära bergarter kalksten och skiffer är naturligt formadesom plattor.

Stenens sidor
När man bygger murar med natursten letar man efter stenar som har lämpliga sidor. Sidan som visas utåt i muren kallas för visesida och bör vara snygg, det vill säga slät och falla väl in i murens yta. Den övre delen av stenen kallas byggyta, och det är på den som nästa sten vilar. Undersidan kallas liggyta och sidorna kallas stötytor. Det är viktigt för murens hållbarhet att stenen har funktionella sidor. Byggytan ska vara stor och luta svagt inåt. Det gör att nästa sten vilar stadigt på den undre och muren med tiden sakta »skakar« samman. Om byggytan lutar utåt kommer muren med tiden att rasa, ett vanligt fel som man ofta ser i murpartier som håller på att rasa. Stötsidorna ska ha den funktionen att stenen inte kan vrida sig ur sitt läge. Liggytan ska vara väl tilltagen, så att den vilar bra på föregående byggyta. Om stenen inte har sådana sidor att den uppfyller kraven kallar vi den skrotsten och den läggs då under eller inuti muren.

Grundläggning
Man hör ofta att »en stenmur är lika djup som den är hög«, och det stämmer i vissa fall, men inte alltid. Hur murens grundläggning ser ut har att göra med varför muren byggdes och var i landskapet den står. När stenmurar byggdes intill åkermark var det vanligt att man grävde ganska djupt. Dels kunde man få bort mer sten, dels fick man fram jord till att fylla de hål som blev efter stenarna på åkern. På andra ställen, till exempel i skogsmark, behövde man inte gräva lika djupt.
    Vill man att en stenmur ska stå länge, utan att rasa eller välta på grund av tjälskjutning eller frostsprängning, finns det några saker att tänka på:
    • Främst är det viktigt att få bort vattnet eftersom det är vatten som oftast orsakar rörelser i muren. Står den på väldränerad mark, som morän eller grus, kan det räcka att gräva bort matjordslagret. I matjord sker nedbrytning av organiskt material vilket gör att jorden »rör« på sig och måste därför alltid tas bort. I väldränerad mark såsom morän eller grus sker oftast små rörelser som muren kan fördela. Sådana små rörelser brukar inte skada muren.
    • Bygger man däremot på vattenhållande mark som silt och lera (finkorniga jordar), krävs det att marken dräneras. Helst ska man också gräva ner till frostfritt djup för att undvika att stenar skjuts ur läge. Muren kan i sig fungera som dränerande dike, och då är det viktigt att diket som grävs har tillräckligt fall så att vattnet kan ledas bort.
    • Grundläggningen under mark bör vara bredare än muren. Schaktet som grävs för muren fylls upp med skrotsten och småsten. Detta görs noggrant så att det inte bildas hål som på sikt rasar samman. En modern metod är att fylla med singel och vibrera samman bädden med padda. Man börjar mura första skiftet en bit under marknivå. Detta kan variera från 5 till 50 centimeter.

Dubbelmur med fältsten
Vill man ha en mur med jämna och raka sidor är det nödvändigt att använda snöre. Bygg två enkla träställningar som har murens yttermått och lutning och som du fäster snöret i. Ställ upp dessa i var ände på muren som du ska bygga. Då kan du flytta upp snöret efterhand som du bygger. En vanlig lutning inåt för mursidorna är cirka 10 centimeter per meter. Stenarna som du ska bygga med läggs relativt utspridda. Då ser man hur de ser ut. Tänk också på att ha en fri passage att gå i cirka en och en halv meter mellanditt stenmaterial och muren.
    Man börjar med att lägga de största stenarna i botten. Använd snöret för att mäta in stenen. Det är lämpligt att lägga stenen några centimeter in från snöret så att det alltid löper fritt. Välj ett mått, exempelvis tre centimeter från snöret, som stenens yttersta del aldrig får gå utanför. Måtta in stenens sidor så att de följer linjen på snöret samtidigt som du ska ha bra byggytor. Lås fast stenen med kilstenar. Försök följa den svaga lutningen inåt på murens sidor. Om en sten inte fungerar – skrota den och lägg den i muren. Det kan vara bra att lägga en längre sträcka med dessa grundstenar och sedan fylla upp mellandem med skrot- och småsten.

Kila fast varje sten
Nu följer själva murningen av förband. Lägg sten så att den har kontakt med två av stenarna i skiftet under. Det går inte alltid, men ha det som mål. Tänk på att kila fast varje sten så att den inte kan röra sig. Det finns två sätt att förhålla sig när man väljer sten – antingen tittar man på hålrummet och försöker hitta en sten som passar, eller tar man en sten och lägger den där den verkar passa. Dessa två tekniker används i praktiken i kombination, men det kan vara bra att testa vilken man gillar bäst. Sträva efter små fogar, det ser bäst ut. I en mur med fältsten accepterar man dock ganska stora hål, så länge muren följer linjen. I en mur med kantig, sprängd eller bearbetad sten förväntar man sig inte lika stora fogar.
    Antingen muras skift för skift på en längre sträcka, eller så byggs muren successivt upp tillfärdig höjd och trappar ner på skiften. Om man murar skift för skift fyller man upp med skrot och småsten efter varje skift Om man successivt murar upp färdig mur fyller man där det behövs. Det ser bäst ut om man i det avslutande skiftet lägger halvstora murstenar för att det inte ska kännas rangligt. Som avslut uppe på muren jämnar man av med småsten (knytnävsstorlek och mindre, i vissa trakter kallas de kattskallar).
    Lägg alltid stenen så att den har tyngden inåt muren. Det betyder att du ska lägga stenen så att den ligger ner, alltså inte på högkant eller ståendes. Bindesten kallas en sten som går rakt igenom hela muren, eller åtminstone mer än halva. Sådana stenar bör man ha med jämna mellanrum, de binder ihop muren på ett bra sätt.

Redskap och lyft

De vanligaste redskapen är spett, spade och kofot.

Det är nödvändigt att ha skor med stålhätta

och handskar när man jobbar. Ska man arbeta

med slägga och mejslar kommer hörselskydd

och skyddsglasögon till. Flytta helst sten med

hjälp av spett och kofot och undvik rena lyft.

Med hävstång blir du förvånansvärt stark, men

det krävs träning innan arbetet går smidigt. I

början är man otålig och vill ta i med kroppen.

Enkla lyfthjälpmedel är en stenbår som bärs av

två personer, och en kraftig planka för att kulta

upp stenen.

Att bli duktig på att bygga naturstensmurar

kräver erfarenhet. Det som tar tid att lära sig, är

att hela tiden »tänka om«. Vanligtvis finns inte

den sten man önskar sig. Då får man tänka om.

Passar inte stenen på ett sätt kanske den går att

vända eller vrida. Om inte det går testar man

stenen på någon närliggande plats i muren. Om

inte det heller går skrotar man den, eller sparar

till ett senare tillfälle. Målet är ett bra flöde i

arbetet,

och att slippa lyfta sten i onödan. Utmaningen

är att bli både snabb och att det blir

snyggt och stadigt.

Utgiven i nummer:
1/2012
Författare
Joakim Lilja

är landskapsvårdare och lärare vid Göteborgs universitet som för närvarande leder projektet »Kallmurskontruktioner i natursten« vid Hantverkslaboratoriet

 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas