Bilkultur & huskultur

Kategori: Övrigt

Gillar man både gamla hus och gamla bilar så är man glad att få ha ögonstenen i en av stenstadens få bevarade garagelängor – de flesta revs i samband med gårdssaneringarna på 1970-talet.

Ingen skulle väl komma på tanken att sätta en Volvodörr på en fin veteranbil?

Det var på fönsterbytenas ljuva 1970-tal som en byggnadsvårdare gjorde den jämförelsen. Det låg kanske nära till hands, för då fanns veteranbilar på allt från skjortor och slipsar till pubspeglar och tapeter. Men kopplingarna mellan dem som gillar det som rullar och det som står stilla har inte varit så utvecklade. Tvärtom, byggnadsvårdarna har skytt bilismen och bilisterna. Omvänt så har motormännen mest mekat och gasat. Någon gång har kanske en slottsmiljö fått vara bakgrund till finbilen.

Nu är det andra tider, för nu närmar vi oss varandra. Ta en titt i tidskrifterna Klassiker eller Riksettan! Där listas värdefulla bilmiljöer och där intervjuas länsantikvarier om sina favoritvägar.
Till och med Riksantikvarieämbetet ställs mot väggen i frågan om bilismens kulturarv. Och byggnadsvårdarna jagar soppamackar och vägkrogar med glupande aptit. Kärleken till det gamla förenar. Själv har jag gillat både hus och bilar, ett slags blandmissbruk med olika tonvikt under olika perioder. Dragracing – V8:or med flera tusen hästkrafter som skickar iväg fantasifulla och färgglada skapelser en kvarts engelsk mil på så kort tid som möjligt, det tycker jag är vansinnigt roligt att se, och framförallt att höra på. Men när man står med ett gäng byggnadsvårdare och beskådar de lika fantasifulla och färgglada scenerna i valven till en medeltida kyrka drar man inte gärna den parallellen. Kanske är det bättre med ett stillsamt nostalgirace i tidstypiska kläder.

Varenda kotte som vårdar en gammal bil är med i sin märkesklubb. Tänk om alla som vårdade ett gammalt hus var med i Svenska byggnadsvårdsföreningen!

Det finns andra jämförelser. När jag själv blev ägare till en gammal bil upptäckte jag vikten av medlemsklubbar, föreningsliv, något proffs att ringa till som har tid att svara, goda vänners hjälp, butiker som har mer än det som finns på Biltema och Mekonomen, hur bra det är att någon sparat och säljer begagnade grejer, I verkstäder med mekaniker man kan lita på – ja allt som kan hjälpa en när man står handfallen, exempelvis inför ett trilskande elsystem i en 40 år gammal Triumph.… För det rullande kulturarvet finns inget annat skydd än entusiasternas engagemang. Och i grund och botten gäller detsamma för våra hus. Men bilentusiasterna är bättre organiserade. Motorhistoriska Riksförbundet bildades sex år före Svenska byggnadsvårdsföreningen och räknar idag in 95 300 medlemmar i 167 medlemsklubbar. De siffrorna borde vi närma oss. Varenda kotte som vårdar en gammal bil är med i sin märkesklubb. Tänk om alla som vårdade ett gammalt hus var med i Svenska byggnadsvårdsföreningen!

Bland motorfolket finns samma typer som vi hittar i byggnadsvården, de renläriga där bara originalet duger, de som hellre polerar än kör, de som kan tänka sig att modernisera för bättre prestanda och de som är mer intresserade av hantverket/mekandet än att fara fram på vägarna. Där finns också de som gillar det udda och fula. Volvos 140-serie kom 1966–67 och går fint till miljonprogramsbetongen!

Författare
Paul Hansson
logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas