Belysningens revolutioner

Kategori: Övrigt

Två belysningstekniska händelser i historien har varit revolutionerande. Den första inträffade då människan lärde sig hantera elden, den andra är det elektriska ljuset. Först med modern elektrisk belysning kan människan aktivt utnyttja alla dygnets timmar.

Före 1900-talet var det självklart att det till kvällen inte gick att se ordentligt, och detta gällde såväl utomhus som inomhus. Dunkel och mörker inomhus hade en enkel orsak – i de flesta hemmen höll man bara en enda ljuspunkt tänd till belysning. Resten av bostaden låg i mörker.

Skälet till detta var först och främst brandfaran. Före det elektriska ljuset var belysning alltid en brinnande eld, vare sig ljuset var brasan i den öppna spisen eller tända lågor från vekarna i oljelampor, talgljus eller vaxljus. Belysningshistorien handlar långt fram i tiden mer om mörker än ljus.

Människan är som bekant inget nattdjur och därför innebar kvällsmörkret en påtvingad stillhet eller åtminstone problem med att företa sig det mesta som enkelt kunde göras i dagsljus. I en tuschteckning från 1850-talet har konstnären Kilian Zoll tecknat en interiör från ett hem på kvällen, ett torp strax söder om Eksjö i Småland. Bilden rymmer mycket av det viktigaste som finns att säga om vardagsbelysning före 1860-talet och fotogenlampans tid.

Punktbelysning på historiskt vis
Fram till dess nöjde sig till vardags de flesta med det fladdrande skenet från elden i den öppna spisen som belysning, precis som i Zolls teckning. Flickan som läser i en bok framme vid spisen sitter där hon sitter eftersom hon behöver läsljus. Men det är troligen också hennes uppgift att se till elden så att den inte slocknar.

Skenet från brasan kunde ofta duga som belysning, men som ljuskälla hade brasan en begränsning – belysningen gick inte att flytta på. Den som behövde se ordentligt blev i stället tvungen att sätta sig tätt intill elden.

För den som behövde se bra bortom brasans ljussken var den enklaste lösningen på problemet att tända ett ljus eller en trästicka och bära den med sig till andra rum i bostaden. I Kilian Zolls teckning brinner en sådan lyssticka längst fram i bilden. Här är den fastsatt i det slags hållare som lokalt kallats lysekäring. Punktbelysning på historiskt vis, skulle man kunna säga.

Lysstickorna späntades tunna för att brinna klart, men därför brann de också bara i några minuter. Det gällde att i förväg tälja till så många stickor som behövdes till kvällen. Mot bordet vid fönstret står en bunt stickor framställda, kanske så många som mannen kommer att behöva för sitt kvällsarbete.

Sparsamhet var ytterligare ett gott skäl till att i vardagslag hålla till godo med högst en ljuspunkt. Att köpa talgljus eller lysolja innebar kostnader som för de flesta var höga. Och i den mån talgljusen tillverkades i hemmen krävde de arbete och förutsatte att man hade gott om talg från slakten.

Både försiktighet och sparsamhet innebar att man slutade tända belysningen från slutet av mars. Under våren och sommaren räckte dagsljuset så länge att belysningen blev överflödig. Först någon gång i augusti–september tändes den första kvällslampan för hösten.

Belysning förr – en klassfråga
På herrgårdar och i välbärgade borgarhem gällde som överallt annars kraven på försiktighet med den tända belysningen. Ingen lämnade med tanke på brandfaran gärna belysningen utan tillsyn. Tomma rum var mörka rum, även hos överklassen.

Den förmögne kunde däremot sorglöst tillåta sig en annan dygnsrytm än den som måste snåla med ljuset. I alla tider har det varit en lyx att kunna unna sig sena kvällar eller att sova bort dagsljuset.

Generellt sett kunde tänd belysning sent om natten förr tolkas på två vis. Kanske var det en fest som pågick. Men ljuset i den sena timman kunde lika gärna varsla om annat som avvek från vardagen, kanske något illavarslande. Var någon sjuk och fick tillsyn, måste djuren ses till, var ett barn just fött?

I miljöer som den Pehr Hilleström på 1780-talet avbildade i sin målning Modehandlerska är det lågan från ett talgljus eller vaxljus, tillverkat av bivax, som lyser. Bortsett från ljusstaken mellan modehandlerskan och hennes kund saknar rummet belysning. Ute är det mörkt, men det är omöjligt att säga om det här är en herrgård på landet eller en bild från staden. I 1700-talets svenska städer fanns ingen gatubelysning som kunde skingra mörkret ute på gatan.

Alternativet till vaxljus och talgljus var enkla oljelampor, med tranolja eller vegetabilisk olja som brännämne, eller litet längre fram i historien stearinljus, som sedan 1839 tillverkas i Sverige. Stearin, en kemisk-teknisk produkt, var lyxbelysning på 1800-talet.

Fotogenlampan
Belysningshistorien förändrades när några olje-borrare i USA 1859 hittade till synes oändliga fyndigheter med mineralolja, petroleum, i Pennsylvania. Oljan gick att raffinera till fotogen, som var mer lätthanterlig än animaliska och vegetabiliska lysoljor, brann med jämn låga och spred ett betydligt klarare ljus än äldre ljuskällor. Dessutom var fotogenlampor relativt brandsäkra, med ett glasrör som skorsten och till skydd för lågan.

Ingen har nystat i historien, men troligen var det redan 1860 som fotogen började importeras från USA till Sverige, med Göteborg som importhamn. Fotogenen kunde bekvämt köpas i butik, den var billig och blev snart så populär att äldre tiders belysning raskt blev kulturhistoria. Från åtminstone början av 1870-talet kan man räkna med att praktiskt taget ingen längre tände lysstickor, brasor, talgljus eller rovolja för att få belysning.

Det kan ses som ett tidens tecken att det i samlingarna på Nordiska museet, grundat just på 1870-talet, finns mängder med äldre belysningshistoriska föremål från den tiden. Det är lätt tänka sig att det sena 1800-talets svenskar i ljuset av sina fotogenlampor insåg att allt vad lysekäringar, tranlampor eller ljusstakar heter för gott spelat ut sin roll.

Samling vid kvällslampan
Vad fotogenlamporna betydde för kvällarna i hemmen blir uppenbart av konstverk och fotografier från slutet av 1800-talet. I bilder där människor sitter samlade vid kvällslampan är åtminstone två iakttagelser slående. Om det med gamla tiders ljuskällor var möjligt för två - tre personer att sitta tillsammans vid en och samma ljuskälla och ändå få någorlunda bra ljus, så blev det med fotogenlampor möjligt för kanske fyra - fem personer att samsas om ljuset från samma lampa. Dessutom kunde fotogenlampor hängas högre över bordet så att de också spred ljus ut över rummet.

Det vilar numera ett romantiskt skimmer över den förtroliga gemenskap som kunde infinna sig när alla satt samlade runt aftonlampan. Men samvaron skulle lika gärna kunna beskrivas som ett teknikhistoriskt tvång. Med en enda lampa tänd fanns ingen utväg för den som ville sitta för sig själv. Och om någon i en familj ägde rätten att avgöra när lampan skulle släckas för natten, så omöjliggjorde det för den som tänkt sig stanna uppe ännu en stund och kanske läsa.

Fotogenlampan innebar en fantastisk förändring när den var en nyhet, men efter några decennier visade det sig att den varit en historisk belysningsparentes mellan vedålder och elektrisk modernitet. Men från 1870-tal till 1910-tal var fotogenlampan ändå svensk standardbelysning, och det i både slott och koja.

Glödlampan en belysningsrevolution
Det var vid två sågverk, Näs i Dalarna och Marma i Hälsingland, som elektrisk belysning användes första gången i Sverige. Året var 1876. Här tändes starkt lysande elektriska båglampor, nästan som strålkastare. Tack vare det ljuset kunde arbetsdagen förlängas.

Med elektriskt ljus var belysning inte längre levande eld. Lamporna lyste istället tack vare den elektriska energi som lika osynligt som automatiskt leddes genom ledningstråd fram till lampan och tände den.

Men det dröjde till omkring 1910 innan elektrisk belysning blev vanlig i hemmen. Förutsättningen för elektriska lampor hemma var uppfinningen av glödlampor med metalltråd. Just metalltråden, som lyste starkt när strömmen kopplades på, var en revolutionerande förändring i jämförelse med de glödlampor som funnits alltsedan slutet av 1870-talet. Samtidigt blev glödlamporna billigare, hållbarare och drog mindre ström.

Ett stort under
Alfons Gidlund mindes livet igenom den första tiden med elektriskt ljus i barndomshemmet i 1910-talets Malung. Han var då ännu ett barn, van vid att familjen samlades i köket på kvällarna. När fotogenlampan tändes dansade skuggorna längs de långa väggarna. I det rummet upplevde han ett av undren i sitt liv.

En dag kom två karlar och drog ledningstråd längs golv och väggar, runt dörrar och upp i taken, snart hängde också en lampa i både kökstaket och kammartaket. Även på ena husknuten satte de upp en lampa. När någon så knäppte på en knapp vid dörren blev det annars så skumma köket ett enda ljushav, lika ljust som på en solig sommardag:

"Den stunden var märkvärdigare än när jag såg den första bilen i byn, eller när jag på missionsauktionen i skolhuset fick smaka en apelsin."

Att Alfons Gidlund också mindes lampan på husknuten är fullt förståeligt med tanke på att den innebar en lika viktig förändring som glödlamporna inomhus. I en nattsvart utomhusvärld innebar ett ljus som med oförminskad intensitet och timme efter timme lyste upp gårdsplanen en viktig förändring av den yttre verkligheten.

I knutlampans sken blev det till sist okomplicerat att efter solnedgången ta sig mellan boningshuset och lagården, höskullen, stallet, vedboden eller hönshuset. Knutlampan blev oumbärlig. Samtidigt var den totalt flärdlös. Med sin glödlampa i en opalvit glasglob är knutlampan en klassisk belysning i bostadens närmiljö.

Allmänbelysning och ljuspunkter
Det dröjde till 1925 innan det fanns elektricitet i alla svenska städer. På många håll på landsbygden hade det då redan funnits elektricitet i ett par decennier.

Det första elektriska i ett hem var alltid en lampa i taket och det var inte förrän framemot 1930- eller 1940-talet som det började bli vanligt med mer än en lampa i varje rum. Kanske inköptes då en extra kökslampa, en skrivbordslampa eller en lampa på hög fot att ställa vid en fåtölj.

Fortfarande på 1950-talet var glödlampor helt dominerande i hemmen. Ett tidens tecken var armaturer som hängde lågt över soffbord. På 1960-talet blev begreppet punktbelysning trendigt och antalet lampor i hemmen större. En normallampa var nu på 60W, mot 25W på 1940-talet.

Lysrör i köket
Det var ovanligt med lysrör i hemmen före 1960-talet. Där de trots allt förekom så fanns de i köket. Bilden med kvinnan vid diskbänken är en reklambild från 1976 för lysrörsarmaturen Kökspärlan, här både som takarmatur och underskåpsarmatur. Vid den här tiden fanns det i köken normalt sett minst tre ljuskällor. Årtiondets belysningsarmatur hette annars Fabian, som var en sänglampa i plast. Den är än idag Sveriges mest sålda lampa.

Med många tända lampor förändrades också hemvanorna. Det var på 1970-talet inte längre givet att man släckte lampan efter sig när man gick ut ur ett rum. Efterhand blev det också vanligare att lämna åtminstone någon lampa tänd fast ingen var hemma.

Till sist försvann också vanan att sitta tillsammans på kvällen. Under 1980- och 1990-talen började allt fler välja sin egen dygnsrytm. Numera uppfattar få det som anmärkningsvärt när det lyser i en bostad sent på natten.

På samma sätt har butikstider och nöjesliv spritts ut över dygnets mörka timmar. Tillräckligt med ljus för ett sådant liv har det funnits sedan åtminstone 1930-talet, men vanorna förändrades inte lika snabbt som de belysningstekniskt sett goda möjligheterna till nattliv.

Att ljus i överflöd numera är vardagligt har också påverkat hur en feststämning bäst kan skapas. Eftersom festen ska avvika från vardagen släcks gärna det elektriska ljuset ner, vi tar fram ljusstakarna och tänder stearinljus. Förr i tiden skapades strålande fester effektivt med så överdådig belysning som möjligt.

Med tanke på de nya möjligheter som skapats genom att mörker numera sällan är något svårhanterligt hinder, så är belysningsteknikens moderna historia tätt sammanflätad med det sociala livets kulturhistoria. Utvecklingen av 1900-talets elektriska lampor är också historien om nya förutsättningar för människors möjligheter att expandera sig ut ur de naturliga begränsningar som mörkret historiskt sett alltid satt.

2000-talets dioder
Kommer framtida förändringar av belysningstekniken att bli lika dramatiska som de senaste drygt 100 årens belysningshistoria? Det återstår att se. Konstateras kan i vilket fall att 2000-talets första decennium går i lysdiodernas tecken. Det är en förändring som påverkat hela belysningsbranschen och givit nya förutsättningar för såväl inomhusbelysning som hur platser i städer och andra utemiljöer kan gestaltas med ljus.

I många hem har den nya tekniken stimulerat till ett ljusbejakande experimenterande med många slags ljuskällor och armaturer för att åstadkomma estetik, stämningar eller rentav markera livsstil. Ibland tar sig denna moderna ljuskultur diskreta uttryck, ibland blir det överflödande ljust, inte minst i december. Till jul ljussätter tusen sinom tusen diodnät och diodslingor numera Sverige. Till vår tid hör villaträdgårdarnas lysande jultomtar av plast.

Att det skulle bli så var det nog knappt någon som förutsåg – ens så nyss som på 1970-talet.

Utgiven i nummer:
4/2008
Författare
Jan Garnet

är docent i etnologi och teknikhistoriker, forskare i projektet Ljusår, Stockholm stadsmuseum. 

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas

Logga in