Armaturer i tid och rum

Kategori: Övrigt

Karlskrona Lampfabrik grundad 1884 är Sveriges äldsta armaturindustri och ett levande kulturarv. Maskinpark, verktyg och modeller från förra sekelskiftet utgör fortfarande stommen i tillverkningen.

Valdemar Skantze är femte generationens fabrikör och ger här en stil- och teknikhistorisk genomgång av de armaturer som fram till ca 1940 kastat sitt ljus över de flesta av våra kulturhistoriska miljöer.

Inom byggnadsvården är belysning och elinstallationer ett av de svårare områdena. Att återskapa färg, tapeter, golv och fönster är relativt problemfritt, men att återskapa historisk belysning är problematiskt. I de flesta miljöer är det praktiskt omöjligt att inte använda elbelysning, även om byggnaden är uppförd före elektricitetens genombrott på 1890-talet. Dagens elsäkerhetsregler gör det också svårt eller omöjligt att bevara eller återställa armaturer och elinstallationer i originalskick.

Elinstallatörer saknar ofta kunskap inom området och de historiska aspekterna negligeras oftast när det kommer till just belysningen. En annan orsak till att man bortser från det historiska är den funktions-orienterade synen på belysning i offentliga lokaler.

Detta förhållningssätt har förstärkts av en rädsla bland antikvarier och arkitekter för att använda reproduktioner, med motivet att det inte är "ärligt" och att det lätt blir pastisch. Men moderna belysningslösningar i historiska miljöer blir ofta misslyckanden som fördärvar det visuella helhets intrycket och förvränger förnimmelsen av omgivningen med avseende på ljusstyrka, ljusfärg och skuggbildning. Förgyllda detaljer och polerade träytor förlorar sin lyster av kompaktlysrör och halogenlampor, eftersom de har ett mycket kallare och blåare ljus än glödlampans röda sken, som ligger klart närmare det levande ljuset.

Min egen erfarenhet då vi är med och utformar belysningslösningar i historiska miljöer är att vi så gott som alltid kopplas in för sent i processen. När ytrenoveringen väl är genomförd är möjligheterna till ny eldragning ytterst begränsade.

Med utgångspunkt från mörkret
Dagsljuset är den mest autentiska belysningen i byggnader uppförda före mitten av 1800-talet. Färgval, dekorationer och möbleringar gjordes med utgångspunkt från att merparten av miljöerna skulle upplevas i mörker, knappt upplysta av eldstaden och någon enstaka tjärsticka eller tranlykta.

Exempelvis framstår många svenska barockmiljöer, där man av kostnadsskäl ofta kopierade dyrbara material genom ådermålning och marmorering, i en modern belysning som mycket grova och teatrala, men i ett dunkelt vaxljussken får de en avsevärt mer illusorisk effekt.

En av de mest dramatiska förändringarna av arkitekturen och inredningskonsten var då det artificiella ljuset blev den primära ljuskällan. Då det i allmänhet är omöjligt att nöja sig med dagsljuset som primär ljuskälla, är ytterst få historiska miljöer från tiden före 1850 idag autentiskt belysta. Även för byggnader från 1800-talets senare del är det svårt att återskapa en autentisk belysning, eftersom levande ljus som stearin, gas, olja och fotogen ur säkerhetssynpunkt är svåranvända, åtminstone i offentliga miljöer. För dessa miljöer finns dessutom regelverk som ställer krav på miniminivåer för belysning och nödbelysning.

Elektrifiering, reproduktioner, dimmer
Den lösning som står närmast till hand är att elektrifiera befintliga gamla armaturer eller använda sig av elektrifierade reproduktioner. I kombination med dimmerfunktion är detta ofta den bästa lösningen. Dimmern gör det möjligt att höja ljusstyrkan rejält när utrymmena exempelvis skall städas, medan man på övrig tid kan ha en mer autentisk belysningsnivå.

För att bestämma ljusstyrkan samt antalet och typen av ljuskällor i en historisk miljö bör man först fråga sig vilken belysningsteknologi som är den historiskt korrekta för just denna miljö. Detta hänger naturligtvis ihop med under vilken tidsperiod fastigheten byggdes eller interiören skapades, men också om fastigheten låg i staden eller på landet och om det är fråga om ett högreståndshem eller en enklare bostad. Nedan följer en beskrivning av de olika belysnings-teknikerna och vad man särskilt bör tänka på när man återskapar dessa.

Levande ljus (–1870)
Levande ljus i form av vaxljus, tjärstickor, enkla tranoljelampor och framförallt öppna eldstäder, var de enda belysningsmetoder som fanns att tillgå i Sverige fram till slutet av 1700-talet. De först takkronorna, som förekom redan på medeltiden, var de så kallade "hjulkronorna" av järn som bestod av en vertikal stång och en ring med fästen för talg- eller vaxljus. På 1600-talet ersattes dessa av malmkronorna i driven eller gjuten mässing, vilka till typen kan beskådas i de flesta svenska kyrkor. Malmkronorna kompletterades av lampetter, ljusplåtar, på väggarna. Under den nyklassicistiska eran minskade malmkronornas popularitet för att sedermera åter bli omtyckta i det sena 1800-talets nybarocka matsalar och trappuppgångar.

Den exklusiva kristallkronan
I slutet av 1600-talet gjorde kristallkronan entré i de svenska högreståndsmiljöerna. De var länge synnerligen exklusiva och det dröjde till slutet av 1700-talet då de svenska importrestriktionerna på glas luckrades upp innan kristallkronorna fick en större spridning utanför slotten. Kristallkronorna kompletterades i allmänhet av spegellampetter på väggarna.

I kronor och bordsstakar användes framförallt talgljus som osade och gav en flackande låga. I rika re hem och vid festliga tillfällen användes vaxljus. Dock tändes sällan kronans alla ljus utan endast ett par stycken. Ett stort antal ljus var ett sätt att visa status och gästvänlighet, och något som gemene man endast kunde uppleva i kyrkan.

I Sverige påbörjade Liljeholmens stearinfabrik en industriell produktion år 1839, vilket innebar billigare och bättre belysning. Stearinljus användes under hela 1800-talet som dekorationsbelysning vid festliga tillfällen, precis som idag, även efter det att gas- och fotogentekniken slagit igenom.

Man bör betänka att både kristall- och malmkronor endast förekom i kyrkor och högreståndshem, och sålunda passar dåligt in i enklare miljöer från denna period. Väggplåtar i mässing och spegellampetter förekom däremot i vardagligare miljöer. I brist på lämplig takbelysning blir mindre malmkronor och anspråkslösare kristallkronor ofta det enda möjliga valet även i enklare miljöer, även om det som sagt inte är en helt autentisk lösning. Ett vanligt "fel" är att man låtit hänga öppna elektrifierade ljuskronor i hallar och passager, där en öppen ytterdörr omedelbart skulle blåsa ut lågan. I sådana utrymmen var det lyktor skyddade av glas eller pergament som gällde.

Rovoljelampor (1790–1860)
De primitiva oljelamporna bestod av ett kärl med en flytande veke, vars ljusstyrka ungefär motsvarar ett stearinljus. Dessa var relativt ovanliga i Sverige, där enkla ljusstakar i järn dominerade som ljuskälla.

I slutet av 1700-talet skedde ett antal tekniska genombrott som kraftigt kom att förbättra oljelampans egenskaper. Den schweiziske kemisten Aimé Argand kom på att man genom att forma en platt veke till en cylinder och förse den med ett brännarerör kunde få ett starkt, jämnt och reglerbart ljus. Typiskt för Argandlampan – eller Stjälplampan, som den kom att kallas i Sverige – är oljehuset i form av en cylinder som sitter högre än själva brännaren. Den trögflytande oljan rinner i ett rör ner mot brännaren och förhindras att rinna över genom en flottör i cylindern.

Argandlampan var dock relativt ovanlig i Sverige, de som fanns var importerade från Tyskland och Frankrike och förhållandevis dyra. Dessutom krävde de animaliska oljor för att fungera bra, och var alltså även dyra i drift. Argandlampan fanns både som tak-, bord-, och vägglampa i olika modeller (se exempel på bilden).

Varianter på Argandlampan utvecklades under 1800-talets första hälft, med Moderatörlampan som den mest välbekanta. Moderatörlampan importerades huvudsakligen från Frankrike och var av hög kvalitet, men priset begränsade kundgruppen till de mer burgna hemmen. När fotogenlamporna slog igenom, sparades ofta moderatörlamporna som vackra prydnadsföremål med en framträdande plats på exempelvis spiselkransen.

Moderatörlampan fungerade genom att oljan trycktes upp till brännaren med en fjäder, vilket gjorde att oljehuset kunde placeras under brännaren och lampan ges en mer symmetrisk form. Man slapp därigenom även den skuggbildning som Argandlamporna gav upphov till.

Andra i Sverige förekommande modeller var Ringlampan och Sinumbralampan där oljan förvarades i skärmringen för att skapa symmetri.

Gasbelysning (1850–1915)
Gasljus för belysningsändamål patenterades som teknik redan 1799. Användningen spred sig snabbt i de industri-aliserade storstäderna. Det dröjde dock till 1846 innan Sverige fick sin första anläggning i Göteborg följd av Norrköping 1852 och Stockholm 1853. Den kostsamma ledningsdragningen gjorde att gasbelysning var förbehållen de större städerna, först endast för gatubelysning men snart även i finare bostadsfastigheter. På kontinenten förekom faktiskt privata system för gasbelysning i de mest fashionabla slott och herresäten ute på landsbygden, men jag har inte hört talas om detta i Sverige.

Gasbelysningens popularitet ökade kontinuerligt fram till första världskriget, då den i likhet med fotogen-belysningen snabbt tappade mark till förmån för den elektriska belysningen. Som gatubelysning förekom den dock så sent som på 1950-talet.

Gaslamporna kom till under den oskarianska eran och hade ett formspråk därefter. Typiskt för gaslamporna är de öppna uppåtriktade glasen, som även kunde vara försedda med brännarerör. Till skillnad från armaturer från tidigare historiska epoker, hängde inte gaslamporna i kedjor, utan i de rör som skulle leda gasen (ett vanligt misstag vid eldragning av gamla gasarmaturer, är att man förlänger dessa med kedja istället för rör). Typiskt för gaslamporna är även gasreglaget i form av en ratt eller ring som sitter på respektive arm.

Gaslampor såväl som ljuskronor från tidigare perioder ska i allmänhet hängas lägre än vad vi är vana vid idag.

Lamporna ska kunna nås för att tända vaxljusen eller vrida på gasreglaget, vilket innebär ett avstånd från kronans underdel till golvet på 200–210 cm. I ett rum med uppåt fyra meter i tak, vilket inte är ovanligt i storstädernas 1800-talslägenheter, måste lamporna ofta förlängas med någon meter om man önskar en autentisk upplevelse av rummet. Genom att hänga lampan på rätt höjd framhävs den på ett riktigt sätt, och skuggspelet i interiören blir mer genuint.

Fotogenbelysning (1860–1915)
På 1860-talet började man i USA att utvinna bergolja i stor skala. Redan tidigare hade man kunnat destillera den tjocka oljan till tunn fotogen, men det var nu som det kommersiella genombrottet kom. Argandbrännaren försågs med en lång veke som med kapillärkraften kunde suga upp fotogenen, och oljehuset kunde därmed placeras under själva brännaren.

Inledningsvis importerade Sverige fotogen och lampor från framförallt Tyskland, men 1884 påbör jade Karlskrona Lampfabrik en inhemsk produktion. Fotogenlampan fick ett enormt genomslag och blev den dominerande ljuskällan hos både fattig och rik, från 1860-talet fram till första världskriget. I storstäderna fanns gasen som ett komplement, men även där användes fotogen som bordsbelysning och i handlyktor.

Under första världskriget femfaldigades priset på olja, vilket bidrog till den elektriska belysningens snabba genomslag. Efter kriget ansågs fotogenen som helt förlegad och försäljningen avstannade nästan helt, för att sedermera återkomma i slutet av 1930-talet och plana ut på en konstant, låg nivå.

Fotogenlamporna var på 1860- och 70-talet oftast försedda med glasoljehus, och fötter i gjuten zink eller järn i nyrenässansstilen, eller ibland i driven mässing. På 1880-talet kom istället insatsoljehus med gjutna zink- eller majolikahöljen att dominera. På 1890-talet ökade mässingens popularitet och den var vid sekelskiftet det vanligaste utförandet. Typiskt för 1890-talslamporna är även de dekaliserade eller mönsterblästrade glasen, samt bordslampor med pelarformad fot i marmor eller alabaster.

Jugendlampor och fornnordisk stil
Härpå följde en kort period av jugendlampor med böljande linjer, vilka snart kom att ersättas av lampor i hamrat järn i fornnordisk stil. Under 1:a världskriget avstannade formgivningslustan eftersom den ringa efterfrågan på lampor kunde tillgodoses med det som redan fanns i lager.

Glödlampsbelysning (1880–1930)
1879 konstruerade Edison den första glödlampan, men det dröjde till sekelskiftet innan tekniken fick en större spridning i Sverige. Böhlmarks inledde sin tillverkning av elektriska armaturer 1901 och Karskrona Lampfabrik påbörjade sin tillverkning 1904. Inledningsvis var bordlampornas formspråk snarlikt fotogen-lampornas, medan takkronorna var tydligt inspirerade av gas-armaturerna. Jugendstilens sirliga former framhävdes genom att glödlampan, till skillnad från tidigare uppåtriktade belysningstekniker, kunde riktas åt valfritt håll.

I och med den fornnordiska stilens genombrott, kom såväl tak- som bord- och vägglampor att få ett eget formspråk. Taklamporna försågs med stora, centralt placerade ampelglas, vilket var något nytt. Ofta kompletterades glödlamporna i ampelglaset med ett antal oskärmade glödlampor längst upp som kunde tändas separat när extra ljus krävdes – en första variant av våra dagars dimmer.

20-tal med uppåtriktat ljus
Det fornnordiska formspråket ersattes så småningom av den mer graciösa 20-talklassisicmen, ungefär samtidigt som koltråden ersattes av volframtråden. Den förbättrade ljusstyrkan gjorde att man vände ljuskällorna uppåt och lät ljuset reflekteras av taket, vilket gav en helt ny rumsupplevelse. Typiskt för perioden är alabasterskålarna som släpper igenom mycket lite ljus.

30-tal med funktion och estetik
På 1930-talet slog funktionalismen igenom och lampornas utformning kom att styras av funktion och estetik i samklang på ett sätt som inte förekommit tidigare. Heltäckande plåtskärmar och vita opalglas dominerade. Tidigare ljussatte man i allmänhet med få, -centralt placerade ljuskällor, men på 30-talet kom en friare placering av ljuskällorna att slå igenom, ett resultat av tidens funktionalistiska tänkande och ett ökat ljustekniskt kunnande.

Välj rätt ljusstyrka
Viktigt att tänka på när man arbetar med glödlampsbelysning är en korrekt ljusstyrka. Äldre armaturer med klart eller mattblästrat klarglas förses ofta med 40- eller 60-watts glödlampor vilket ger ett alldeles för intensivt och bländande sken som gör det omöjligt att beskåda själva armaturen. Om man tycker att 15- eller möjligen 25-wattslampor, är för svaga, vill jag istället förorda opalglas före de blästrade glasen, även till äldre armaturer.

Så här starkt är ljuset

Här görs en sammanställning över ljusstyrkan mätt i candela hos olika historiska ljuskällor. Ljusstyrkan hos ett stearinljuslåga med en diameter på 25 mm motsvarar ungefär 1 candela (cd).

  • Vaxljus = 1 cd
  • Rovoljelampa = 1–6 cd
  • 10'' fotogenlampa = 10 cd
  • 14'' fotogenlampa = 14 cd
  • Gaslåga (fiskstjärtbrännare) = 16 cd
  • Koltrådslampa från 1880–1910 = 8 cd
  • Koltrådslampa från 1910–1920 = 8–30 cd
  • 25W volframglödlampa = 18 cd
  • 40W volframglödlampa = 36 cd
  • 60W volframglödlampa = 63 cd

Renovering av gamla armaturer
Armaturer måste vårdas och underhållas. Är man händig, noggrann och tar god tid på sig är det möjligt att göra en del själv, till exempel hänga om kristaller, putsa upp metalldelar och byta stickpropp eller sladdströmbrytare. För ny eldragning och utbyte av skadade delar måste man vända sig till en fackman.

Många antikhandlare ägnar sig åt armaturrenovering. Flera av dessa är duktiga, medan andra är självlärda och inte alltid så kunniga när det gäller ny eldragning. Vidare har de inte alltid de maskiner som krävs för metallbearbetning och ytbehandling. Det bästa är att vända sig till en armaturtillverkare eller en specialiserad konservator.

Dokumentera armaturen
Det är viktigt att gå systematiskt tillväga och dokumentera armaturen före och under hela nedmonteringsprocessen. Är eldragningen av äldre datum eller i original ska elkomponenterna dokumenteras oberoende av skick och sparas tillsammans med armaturen. Vid framtida renoveringar och för datering kan man då se vilka komponenterna varit.

Bestäm om den ska putsas
Åsikterna går något isär när det gäller rengöring av armaturer. Önskar man ett gammalt utseende är det inte alltid säkert att oxideringen ska putsas bort. Var därför noga med att ange hur du vill ha det, annars kommer lampan om möjligt att putsas upp till nyskick.

Vid rengöring av armaturen är det vikigt att först avgöra om den är lackerad eller ej, eftersom eventuella lacker kan skadas om putsmedel används. Stearin kan man ta bort själv genom att doppa delarna i mycket hett vatten, med 1 msk citronsyra och 1 msk diskmedel tillsatt per liter vatten. Oömma ytor med riklig oxidering putsas lämpligen med Autosol, för finare ytor används putsmedel utan slipmedel.

Spruckna glas kan lagas
Glasen är oftast den knepigaste delen. Är glasen spruckna kan de lagas, ofta med förvånansvärt gott resultat. Saknas glasen är nytillverkade ofta enda alternativet. Antikhandlarna har sällan några passande uddaglas till försäljning. Karlskrona Lampfabrik kan erbjuda en del basmodeller, men inte den bredd som skulle vara önskvärd. Har man en unik lampa och gott om pengar, eller ett större antal äldre armaturer i exempelvis en offentlig miljö, kan man låta nytillverka glas efter en förlaga – för en rimlig prisbild bör man dock beställa åtminstone 50 glas. Detta gäller rotationssymmetriska glas – är glasen asymmetriska krävs avsevärt större volymer.

Borra inte nya hål
Vad gäller eldragningen är det numera självklart att man inte borrar nya hål i en gammal armatur. Detta gäller såväl tak- som bordslampor. Sedan ett par år finns flätad textilkabel av gammalt snitt som kan löpa på utsidan av lampan utan att vara missprydande. Vid ny eldragning bör lampan jordas; önskar man en ojordad dragning bör man vända sig till en armaturtillverkare som kan överslagsmäta armaturen.

Använd isolerade lamphållare
Även vad gäller lamphållare finns det numera en del fina av äldre snitt att tillgå. Används lamphållare i mässing är det vikigt att de är isolerade på insidan, särskilt om de ska användas i vägg eller bordslampor. Det finns tyvärr flera lamphållare på marknaden som inte uppfyller detta krav.

Utgiven i nummer:
4/2008
Författare
Valdemar Skantze

är femte generationens fabrikör på Karlskrona Lampfabrik. Han har lång erfarenhet av installationsverksamhet i kulturhistoriska miljöer.

logotyp byggnadsvardsforeningen
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85 | Email: kansli@byggnadsvard.se
Svenska byggnadsvårdsföreningen
Box 6442, 113 82 Stockholm
Telefon: 08-30 17 85
Email: kansli@byggnadsvard.se

Cart

Cart offcanvas